Högstadiet vol 1

Det var mycket igår igen. Men eftersom det var Hövdingens sista tid i Kina så beslutade vi oss för att ta förmiddagen ledig. Det var ändå inga svenskar i elden. Det kan hända att det knorrades en del hemifrån men det sket vi i. Planen om att kliva upp i tid grusades tämligen omgående med hjälp av våra snoozeknappar. Något försenade drog vi runt tolvsnåret till månglarmeckat nummer ett. Silk Market. Efter truget köpslående hade jag en timme senare inköpt en massa billiga kopior av alla de slag. Med en känsla av att blivit blåst utan att göra av med särskilt mycket pengar rullade vi tillbaka till MPC. Dagen förflöt bra och när vi runt ett på natten var färdigjobbade och hade vinkat av Hövdingen beslutade jag och K-Joe (f.d. pistvaktarn) oss för att hänga lite med delar av den ena kvällstidningen. Vi kastar in handduken strax efter fyra och hoppar in i en taxi. När vi nåt halvvägs till vårt hotell konstaterar jag att nyckeln till lägenheten som vanligt ligger i min högra bröstficka på den i tidigare inlägg nämnda erotikdödaren brunbeiga västen. Kruxet är bara att västen ligger inlåst i mitt skåp på presscentret. Taxin får efter viss övertalning göra en u-sväng och en kvart senare springer jag in på MPC. Genom säkerhetskontrollen. Förbi de tre volontärerna som bugar och säger god morgon och välkommen. Nedför rulltrappan som tydligen repareras. Framme vid fotografernas lagringsskåp får min skåpdörr sig en omgång. Efter att ha kontrollerat alla fickor konstateras. Nyckeln till lägenheten ligger i skåpet. Nyckeln till skåpet ligger i taxin. Taxin står på gatan. Jag står i en källare. Jag får springa tillbaka. Uppför rulltrappan som inte funkar. Förbi de tre volontärerna som bugar och säger god morgon och adjö. Ner längs den öde taxibilskön tills jag möter K-Joes förvånade blick när jag sticker in handen genom fönstret och greppar den lilla nyckelknippan som slumrat till på taxisätet. Sen vänder jag på klacken och springer mot MPC igen. Genom säkerhetskontrollen. Förbi de tre volontärerna som något förvånade bugar och säger god morgon och välkommen. Nedför rulltrappan som fortfarande står stilla. Låser upp skåpet. Tar fram västen. Får ångest. I min högra bröstficka ligger ingen nyckel. Den lilla gröna plastbiten med mitt rumsnummer syns inte till. Jag svär. Sen slänger jag in västen och påbörjar den rutt som ni nog kan nu. När jag passerar de tre volontärerna säger jag lätt Arnoldinspirerad ”I wont be back”. I höjd med säkerhetskontrollen känner jag hur Nilen har förflyttats till in ländrygg.
Taxichauffören har slumrat och njuter nog av att kunna nanna lite ratt till taxameterns sövande surr. Jag förklara läget för K-Joe och börjar sedan gräva i min ryggsäck. Längst ner i ryggsäckens allra fjantigast fack ligger en grön plastbricka med två nycklar på. Där har den legat och lekt kurragömma medan jag har jobbat fram en och annan droppe svett på min något enformiga löprunda. Taxin rullar och vi kommer hem. Klockan är kvart över fem och vi ska upp åtta. K-Joe är less och jag är trött. Vi somnar som kniv och gaffel. Inget skedande här inte. Natten är kort.
Klockan 09:09 vaknar jag och kan bara konstatera att min utrustning ligger i skåpet på MPC och att HögstadieJörgen ska börja serva om 51 minuter…
10:01 kommer jag på plats med ett taxikvitto och lätt vätskebrist. Svensken kämpar men kinesen är bra och uppeldad av publiken är han totalt hänsynslös. Plötsligt är Jörgen tillbaka i skolan. På den Halländska kustens slitnaste högstadie. Den överlägsna niondeklassaren smashar sönder den tappert kämpande sjuan. Sjuan är tapper. Kämpar sliter. Gör motstånd. Han får några få procent av publikens stöd. Men det hjälper inte. HögstadieJörgen får en enkelbiljett till bronsmatchen och får snällt gå till uppehållsrummet och spela koronn medan kinesniorna slåss inbördes om guldet. HögstadieJörgen. Stackarn.