På väg hem

Det som alldeles nyss var nuet har förpassats till det förflutna. Just nu är jag tom. Nästan gråtfärdig. Satt och lästa i den strålande tidningen Filter om två guldletande damer från Överturingen. Miljöbeskrivningen fick mig att längta hem.
OS ska kanske summeras. Räknas ihop och läggas i lådan märkt avklarat K-Jo och jag kollade igenom de femtio printar som varje fotograf fick framkalla hos Kodak. Nivån från min sida är väl ok. Jag behöver lite avstånd. Smälta. Slappna av. Sova. Sen kanske ja blir nöjd. Kanske.
Nu bär det av hem. Eller åtminstone till Göteborg. Nåt riktigt hem har jag inte fått tag på och min svenska mobil ligger säkerligen och gråter på något taxisäte någonstans. I min ägo är den i alla fall inte. Har gjort det till en grej att rycka på axlarna, le och säga att allt löser sig. Det gör det ju alltid. Men just nu hade jag nog kunnat avvara de beundrande kommentarerna om att vara så bekymmerslös mot att kunna komma hem.

Tack Mymlan. Ditt postade inlägg gav mig energin att rulla de sista dagarna. Det kom behövligt. Väldigt. Jag ska nog läsa det igen strax. Känns som jag behöver lite egoboost.


Daniel och Joel. Jag är stolt över vad ni gjort. Eller vad vi gjort. Det var coolt. Det var OS. Det finns inget större. Inget mer krävande. Och vi har slitit mest. Jobbat hårdast. Bitit ihop. Varit konstnärliga. Tagit halvfigurer. I den ordningen till vissas förtret. Haft bildvisning. Det är över nu. Jag tackar er. Nog blev det en skatt tillslut.


Jag älskar livet. Bara så ni inte får några skeva uppfattningar efter detta lite deppvibbande inlägg från ett flyg som just nu passerar Sibirien. Där är det kallt.