Gällivare

Dagens storstilade svenska insats på den Gällivariska snön toppades på ett lite oväntat sätt. Jag, Jerry Williams och Krokodilen hoppade in i bladets hyrda bil. Siktet var inställt på konsum och inom loppet av tre minuter bröt vi, läs Jerry, mot Gällivares samtliga trafik och parkeringsregler på vår jakt efter dryck med ingredienserna malt, humle, jäst och vatten. När Konsum var igenbommat fick Ica istället ett besök. Vi spatserar stolt igenom lokalen och grabbar tag i både köttbullar och potatissallad på vår väg till ölhyllan. Men tydligen finns suget efter denna dryck även hos fler personer. För vid butikshyllan med öl står redan två personer iförda vindjackor och täckbyxor med fula knappar. De studerara sortimentet och diskutterar. Deras spända lårmuskler trycker mot byxtyget. Det råder inga tvivel om att detta är skidåkare. Vid närmare studie av de blivande ölkonsumenternas ansikten ser vi att det är inga mindre än italienaren Pietro Piller Cottrer finskan Virpi Kuitunen. Efter visst dividerande börjar Piller Kotten att nyttja Virpi som packåsna. Minst fem gröna kartonger tas med till kassan. Det två promenerar sen till kassan och den 34-åriga Piller Kotten ser i kassabiträdets ögon tydligen misstänkt ung ut. Leg måste han i alla fall visa.
När det sedan blir våran tur att betala försöker Krokodilen påtala för kassörskan att hon just kollat leg på en av längdskidvärldens största stjärnor. Han får inte ens ett litet leende. Istället tvingas även Krokodilen legitimera sig.

Klicka på play och se hur det ser ut när två skidåkare går lös på en ölkyl.

MATCH

Idag kom fotbollstidningen MATCH. Bilderna som Resume idag skrev om publicerades i den tidningen. Här nedan är resultatet. Ett stort plus till den utfallande bilden på Berg vid trappen. Det är lite coolt. Jag tycker dock att den kan kännas lite rörig. Men det är inte alltid jag som bestämmer. Känns helt okej nu i alla fall. Ett till plus för temat över numret som döpts till Dubbelmackan. Jag och Spelbloggarn gjorde Marcus Berg och Marcus Rosenberg på samma resa. Båda reportagen gick i detta nummer. Bra texter båda två också. Om man promenerar förbi en butik av märket Stadium så kan man få sitt eget ex.




Ja ja. Nu sitter jag och väntar på att auktionen på tågbiljetter ska stängas. Sen ska jag hem och packa. Reser till kalla norr på fredags morgon. Gällivare och världscupens premiär i längdskidor. Kan bli kul. Kanske hittar jag mig en fru eller i varje fall förströelse av något slag.
Men innan dess måste mina fingrar knappra ur sig en krönika.

Läs även andra bloggares åsikter om Foto, fotboll, Marcus Berg

Adidas

Min kollega Marcus mailade och tipsade om en länka han sett på Resume. Detta är ju en egokick. Kul. Synd att våra namn sällan, nästan aldrig skrivs ut. Jag hade ju såklart önskat att det stod Nils Jakobsson/Bildbyrån. Men men. Så är livet. Jag fick ju se Turin och Groningen i alla fall.

Läs även andra bloggares åsikter om Adidas, Resume, Fotboll, foto

Lekte regnbåge

Tränskåt. Grå.
Halsduk. Grå, svart.
Skor. Svart.
Jeans. Blå.
Linne. Vit.
Cardigan. Grå.
Mössa. Vit.

Dagen började egentligen med att den tidigare natten slutade. Efter en tjugas promenad så släntrade jag in i hemmet ungefär i samma tid som far min går till lagårn. Efter att ha vilat hjärnan i nästan fem timmar var det bara till att pallra sig upp. Efter en kortare bilfärd så tillbringades eftermiddagen i Ljungskile. Där frös jag som en renrakad hundstackare på en sibiriska tundra. Det enda som värmde var det faktum att jag slipper åka upp dit med samma frekvens nästa år. Och det kryss som matchen renderade i gav mig nästan tre hundralappar. Dessa tre hundralappar satsade jag senare på en fransk och en spansk match. Jag vann igen. Nu har mitt spelkonto svällt från en lite mager hundring till en relativt välgödd tusenlapp med en lite femhunka liggandes bredvid.
För dom pengarna ska jag köpa:

Vänner
Spenat
En fru
Ett köksbord
Medel som man dödar kackerlackor med
Fler önskningar



Nu smackar jag på Lång dag med L.W.
Tack Gud för Spotify. Tack för Lars.

Läs även andra bloggares åsikter om spel, mode, Ljungskile

Det finns något som kallas regn

Idag regnade det. Det regnade katter och hundar som britterna säger. Jag och mina kameror fick njuta av det av himlen skänkta vattenet i Kungälv. Det plaskade och stänkte. Jag snusade fast jag inte gör det och mådde dåligt av det gift som min kropp inte är van vid. Det var nästan så att jag höll på att kräkas i min medpassagerares knä.


Som sagt regn nu. Men jag minns en tid. Då solen lyste och livets byggsten var varmt och det var jag som attackereade vattnet från ovan. Idag var allt tvärtom.

En arbetsdag

Det har jobbats hela dagen. Tyvärr innebär en jobbdag för mig ingen fysisk ansträgning. Jag får inga förhårdnader i händerna. Inga muskler blir trötta. Jag kan inte peka på något hårt och säga att jag skapat det. Oftast är det ettor och nollor som blinkar på en skärm eller i bästa fall en återspegling av ett skeende tryckt på en rosa bakgrund. Visst händer det att jag i hårda böcker kan se mina verk. Men det kvalar ändå inte riktigt in under den hårdheten som jag menar.
Det skulle kännas fint att svettig och och muskeltrött kunna klappa på en erjäl vägg och säga: "Joråsåatte. Här ha ja bygge me en vägg serrö. Springe ru in i´n hännan vägga göre ont serdö. Ingen litten klenen gipsvägg de hännan int. Massivfuru serdö. He klatre minsann nä ja skulle te å regla na. Men he va fort gjort väl reglan kom på plats. Jordö. Nu ta vi å drick kaffe."
Sen skulle jag lägga mig på min nyinförskaffade träkökssoffa och vila.


Istället får jag jag gå hem med pannknack och kaffemage. Men min kökssoffa är av trä i alla fall. Alltid något.

Idag fick mina nya husdjur smaka på giftdöden. Klockan åtta var det sagt att dräpandet skulle börja. Två och en halv timme och tre samtal senare kom det en man med en spruta och en konstig mask. Han skyllde på en råttinvasion i en av förorterna. Jag övervägde för ett ögonblick att anmäla mig som frivillig och åtreigen gå i barndom. Två kronor per råtta fick jag en gång i tiden. Råttpriset måtte ha gått upp sedan dess.

Det blev guld

Kalmar gjorde det som alla redan visste. Jag fick återse n`Jenny. Det var roligt. Båda sakerna. Dagens skönaste snubbe hade matchat sin jacka med mustaschen. Det är respekt! I övrigt var det ungefär som vanligt när något lag vinner SM-guld. Det regnar. Fansen stormar den leriga planen. Nån idiot har fått till uppgift att styra upp ceremonin men har missförstått och tror i stället att arbetet består av att försöka få alla fotografer att stå bakom ett blått snöre. Det sprutas med champagne, pussas pokal och det sjungs sm-guld i en upprepande slinga. Denna dag så blev det dock ganska dåligt med champagne. Kalmar hade tydligen bara fem flaskor med sig. Efter att de fem flaskorna pangats upp fick spelarna nöja sig med öl. Visserligen ganska fin öl i fin flaska. Men ändå. Öl känns lite superettan. Lite B.
Nanne som har som jobb att träna Kalmar stod för det myndiga i firandet. Han pekade på den hög med tomflaskor som tämligen kvickt förskansat sig på det lilla bordet i omklädningsrummets mitt.
"Tänk på att vi firar med stil. Vi ska till Kalmar också"
Sen blev han duschad.

Läs även andra bloggares åsikter om Kalmar FF, SM-Guld, Fotboll

Att vara kompetent i det sociala

Det kan vara svårt att vara kompetent. I det sociala sammanhanget är det knappt utbildningsbart. Vissa föds med ett rejält försprång. Orättvist ja. Men så är det ibland. Jag har elva tår. Det är alltid något. Nu ska jag inte gå runt här och gråta över att jag inte kan föra mig bland folk. För det kan jag oftast utan större problem. Det är mest när jag träffar folk som jag kan tänka mig att ligga med som det ibland kan knyta sig.
Ibland så har jag förmånen att jobba med personer som har väldigt bra pejl. Koll på vad man skall göra och inte. Om man ska prata eller vara tyst. Om det är läge för skämt eller allvar. När jag senast slogs av en sådan situation var för drygt en vecka sedan. Förvisso var den socialkompetent knappast tyst. Han brukade ytterst sällan allvar. Men allt gick hem. Att efter knappa fem minuter med en fotbollstjärna helt naturligt börja prata och skämta om Svennis snopp tycker jag är styrka. Och det blev varken plumt eller pinsamt. Bara roligt.

Idag har jag idkat byteshandel med herr Kamprad. Han fick pengar och jag fick bland annat en toaborste med rostfritt bo och en svart bokhylla. Sen har jag även paxat en säng som skall överföras till min ägo imorgon. Då kommer nämligen de som en gång tillverkade mig på besök. Med bil, släp och lite bohag. Min mor har även lovat att medbringa lokalt framodlad proviant. Älgkött, torkade kantareller, morötter, ägg och tunnbröd bland annat. Så en norrländska plockbuffé kan vara inom räckhåll för folk som bor i Sveriges framstjärt.

En stockholmare leker lek på den norrländska landsbygden.

Läs även andra bloggares åsikter om Socialkompetens, Tunnbröd, Svennis

Natten skyddar de älskande

Nu har jag flyttat. I mitt nya hem finns inte så mycket än. Dock finns det små gynnare med känselspröt som likt vindrutetorkare i hällregn viftas fram och tillbaka. Små är de men ohyra lika fullt. Storleken har i detta fall inte betydelese. En vit lapp som hänger i trappuppgången meddelar att det ska saneras. Jag är tydligen inte den enda som fått besök. Med det finns en lösning. En slutgiltig sådan. Kackerlackorna ska dö. Vi får hoppas på effektivitet.

På nätterna har jag hittills sovit på en säng vars främsta ingrediens är luft. Den är ganska bekväm men jag känner mig ändå som en flykting när jag ligger där och väntar på på de ljuva drömmarna.

De senaste två dagarna har jag tillsammans med mina kollegor varit i Skåne på jobbträff. Det var kul. Vi snackade teknik, villkor och jag sprang runt ochtog tempen på mina kollegor. Då och då förvandalades jag även till Norrlandshulken. Vårt hotell för natten hade inga sängar av luft, inga kackerlackor och ingen el. Strömmen hade tydligen kilat till Danmark så de centrala delarna av småstaden badade i mörker. Jag fick återigen dela rum med Joel. Eller Pistvaktarn som han egentligen heter. I skydd av mörkret fick våra långa period utan varandra äntligen ett slut. Jag ville leka Peking men Joel vägrade bestämt att sova på golvet. Han ville väl helt enkelt inte att leken skulle bli verklig. Lekförstörare.

Handboll på schemat och om man skulle slå upp mig i en ordbok idag skulle det stå opepp.

En kväll på jobbet i Borås

I andan av Joel så skickar jag upp lite bilder från jobbet. En vanlig dag. Inga bilder som ligger hem åretsbild. Leverans mest.









Läs även andra bloggares åsikter om Elfsborg, Halmstad BK, fotboll, foto

Borderbangers

Jag har varit i Tyskland och Holland. På båda ställena blev svenska fotbollspelare som påtvingade shorts och t-shirt. Inte nog med det. De tvingades sedan att posera i gatumiljö medan luften som omringade motiven snurrade runt fem grader celcius. Om de nu blir förkylda så är det faktiskt mitt fel.

Till min resekamrats spelbloggarns stora glädje kan jag härma vissa ljud som uppstår när man ägnar sig åt viss aktivitet. I en Megane Cab har vi skrattat åt det.
I samma bil så blev vi stoppade. Av tyska gränsvakter eller Borderbangers som de också kan kallas. Men vi fick snällt visa både pass och bagagelucka. Deras hänvisning till att vi blivit stoppade för att vi körde hyrbil kändes inte helt vattentät. Dom följde väl bara order som man enligt tradition faktiskt gör i Tysklan...

Nu ska här packas och kollektiva planer smidas. Sen ska jag hem till 66 kvadrat omöblemang och sova på en madrass vars största ingrediens är luft.

Vart har jag komme

Om nu Barack Obama vinner presidentvalet i landet med de många tjocka. Vad ska kortspelet Neger och president heta då?

Jo jag vet. Det ska inte heta det egentligen. Men likväl. På cafeer, fritidsgårdar och i skolor vet jag att det fortfarande heter just det rasistiskt laddade namnet som ovan nämns. Men men. Redan i veckan kanske spelat byter namn.





Läs även andra bloggares åsikter om kortspel, neger och president, Barack Obama

Nån har slagit upp ett hål

Precis alldeles nyss så omslöt mina händer ett papper. På det står det att jag minsann äger rätt att bo på 66 kvadratmeter i ett hus som är målat gult. Det känns bra. Som om att hoppa upp och hajjfajva med en man som är 230 cm lång. Skön känsla alltså. Har precis med hjälp av min svarta dosa med tolv knappar petat iväg min första hyra. Det var inte lika kul men ser man till helheten så är det ändå okej.

Igår styrde jag och den numera skadeskjutna herr Ihse vår kos mot Ljungskile. Jag körde den blåa fransosen. Ihse satt bredvid och talade som han gör nästan jämt. Alltså konstant.

För någon vecka sedan så fick den kära Ihse dock utgjuta blod. Om det nu var just detta faktum att han pratar mycket som fick en liten svart puck att starta ett eget jihad mot scanpixs utsände låter jag vara osagt. Men helt utan betydelse var det nog inte. Puckjäveln hade väl helt enkelt fått höra en jakthistoria för mycket och gick med fladdrigt rörelseschema till attack och med hjälp av en quisling till enbensstativ så lyckades de tillsammans att i alla fall åsamka den stackars fotografen stark smärta. Jägare som han är så bet han dock i hop. Tog den lilla svarta trissan som gisslan och åkte på akuten och fick ett gips som tejpades med grön tejp.

Som ni ser regnade det i Ljungskile. Fem minuter efter tänkt avsparkstid rullade en blöt trio mot Göteborg igen. Vi hann inte många meter innan Gud började kasta hagelkorn stora som
öronproppar mot oss. Vi tackade SVFF att de hade vett att ställa in matchen.



Läs även andra bloggares åsikter om regn, hagel, fotboll

Flashback

Nu har det gått ett tag. Närmare två månader sedan jag vandrade Pekings gator upp och ner. Det har smälts nu. Jag kan sitta och le åt minnen. Det är kul.

Imorse log jag inte. Däremot igårkväll. Fast det regnade så att alla utomhus vistandes personer och djur blev blöta som en väldigt blöt kofta. Hemma först vid fyra. Efter disk och allmän marktjänst så somna jag nog runt fem. Klockan 08:55 vaknar jag av ett ljud. Det låter som om det är duschen som droppar. Jag kliver upp för att dra åt den kran som så ohövligt jagat upp mig tidigt en söndagmorgon. Det är inte duschen. Det är genom en springa i takets hall som det kommer vatten från. En ganska stor rännil letar sig dels ner för tapeten men även rakt ner i golvet. Det plaskar härligt när denna livets grundsten slår mot golvet. Min plastsambo har även hon vaknat. Vi ställer en plastbunke under vattenfallet. Sen informerar vi vår hyresvärd om situationen. Hon blir inte glad men tycker inte det är vårt fel. Tur de.

Nu ska jag "jobba".Ett minne från Peking. En insnikad översovande norrlänning i exil. Leve demokratin förresten.



Läs även andra bloggares åsikter om regna in, OS, Kina, Sova

Befrielse genom snortning + bonusmaterial

En gång är ingen gång. Två gånger är fler än en. Eller hur man nu säger. Ja ja. Krönika nummer 2. Hej på er!





Det kändes befriande. Att genom en snortning fly verkligheten. Just då och så här efteråt känns det bra att helt ha kopplat bort de mer eller mindre jobbiga saker som ingår i en vardag. För ett par minuter som kändes långa tog något annat min fulla koncentration. Att mitt aktiekonto leker lågvattenmärke, att regnskogen våldtas och att polarisarna smälter kändes för ett ögonblick sekundärt.
Allt jag kunde tänka var där och då. Och att bli kvitt smärtan. Kanske lite egoistiskt men ändå på ett sätt skönt.
Jag ska förklara.

Det var igår. Någon gång per månvarv äter jag mat som härstammar från kungariket som föut hette Siam. Wookade nudlar med kyckling är gott och kan nog instickas i facket märkt med skylten nyttigt. Hur som helst fick jag beställd mat tämligen kvickt. Bredvid min tallrik stod en liten bonus i form av en pittoreskt vit skål med torkad chili. Med mina fingertoppar som finkänslig mortel ströddes det en försvarlig mängd över den tillagade födan. Dock har hösten, som de flesta märkt, gjort sitt intåg. I Göteborg betyder det regn. Regn i massor.

För mig betyder det kalla och blöta arbetsförhållanden som i sin tur ger snorig näsa och i samband med kryddstark mat så eskalerar detta nasala flöde. Med en diskret korrigering av handen störs inte vardagen allt för mycket. Men i samma sekund som handen denna gång hjälper lite snor på villovägar så infinner sig en konstigt stickande känsla. Som om en humla precis bränt mina näsvingar. Den högst naturliga reflexen, i alla fall för mig, vid sveda och värk är att vidröra den aktuella delen av kroppen. Det gör jag. Jag gnuggar näsregionerna med de fingrar som tidigare tjänat som chilimortel. När den stickande känslan eskalerar så dras med näsans hjälp ett reflexmässigt och kort andetag. Ett sådant där som bäst beskrivs som snörvel.

Matematiken av det hela är inte svår att räkna ut. Jag börjar misstänka var källan till det onda har sitt ursprung och när jag optiskt undersöker mina händer vittnar ett tunt täcke av torkade chiliflagor om att mina misstankar stämmer. En av de små flagorna, vi kan kalla honom Leif, har vid min senaste inandning åkt luftburen kollektivtrafik in till andningsorganets inre slemhinnor. Där sätter sig Leif i godan ro och genom sin blanka närvaro skapar han kraftig irritation.
Underläppen känns som en rykande kolbit. Näsborrarna känns som glödande kol och de inre nasala rummen verkar ha fått meterhöga eldslågor som hyresgäst.

Leif mår säkert gott där han ligger och tar igen sig men hos mig rinner samtliga ansiktets kroppsöppningar kraftigt. Dagens lunchsällskap påkopplar minen chockad men samlar sig sen så pass att hon kan börja fota av händelsen med hjälp av sin mobil samt ge några tröstande ord om att det nog snart går över. Kökspersonalen ger ett tips om att badda med vispat ägg. Men jag tror inte att chiliflagan Leif skulle kunna vräkas endast med hjälp av lite aborterat hönsfoster, hur välvispat det än må vara. Tanken på hur detta skulle gå till samt faktumet att göra det i en tämligen välfylld lunchrestaurang får mig istället att ljuga och mena att det blivit bättre och att det nästan gått över. Jag går på toa och snyter mig. Känslan av att vara en eldsprutande drake har aldrig varit mer påtaglig än nu. Det tar säkert femtontalet minuter innan balansen i slemvävnader och andra kroppsliga tillhörigheter är, om inte återställda så åtminstone i en mer uthärdlig balans.
Att genom snortande av chili fly verkligheten kan synas lika passande som att slentrianheila i en synagoga, jaga på skansen eller sjunga med på operan. Visst gjorde det ganska ont men var på samma gång ändå rätt skönt. Dock mest efteråt.



I sann blogganda får ni även här en bildbonus.

Till dess din vrede upphör

Så händer det igen. Jag blir kär. Denna gång är hon författare. Hon är tidigare omnämd. Jag har aldrig träffat henne. Inte sett henne på tv. Bara en bild i den nya boken. En bok som jag köpt och nu slukar i ett tempo som bara kan beskrivas som högt.
Åsa Larsson. Mitt hjärta tog du och jag vet att du känner likadant. Du har bara inte insett det än. Men lugn. Det kommer. Du behöver bara lite tid.

Ett sådant språk som man vill hälla upp i ett glas och dricka (snodd formulering) eller baka till en kaka som man äter upp och på så sätt har kvar. Djupt invaggad i magen att bära med sig och tänka på när man får parkeringsböter eller fastnar i en hiss med en man som luktar piss. Då ska jag, för att lätta upp stämningen, tänka på den språkbakade kakan som ligger som en varm välbehgalig klump i magen.




Läs även andra bloggares åsikter om boktips, Åsa Larsson, kakor

Annonsera mera

Sökes: Tvåa Göteborg. Ej nedre botten.

Finnes: Tremånaders bebis. Välskött.

Vi spände oss en sommar

Läs även andra bloggares åsikter om bad, sommar, vatten

Världen. Den förändrar sig.

Jag minns när jag var liten. När backar som idag är över på en minut tycktes lika långa som ett Marathon. När en månad var väldigt lång tid. När tusen var en ofattbar stor siffra, när mormor var den äldsta man visste och när världen inte sträckte sig så mycket längre än bort än till affärn. Idag susar månader lika fort som flyende gråsparvar. En miljard är en stor summa för mig men är i finanskrisens tid egentligen bara ett litet grässtrå på en börsens fotbollsplan. Världen har krympt. Jag har varit på många platser och bokade just ett flyg till Prag.
Mormor är dock fortfarande den äldsta.


Albin Ekdal behandlar bollen som sin leksak. Var missnöjd som stryk efter plåtningen. Men har efteråt fått mer cred än på länge.

Hungrig, törstig men inte längre hemlös

När en av de människor som går in under kategorin "mina bröder" konfirmerades så tvingade prästen alla åhörare att upprepa mantrat.
Jag är hungrig. Jag är törstig. Jag är hemlös. Detta för att vi skulle känna hur det kändes...
Jag kände hur det kändes för några veckor sedan.
Nu har jag boende jag är dock just nu ganska hungrig och om jag verkligen känner efter så skulle ja nog kunna peta in mig själv i facket "begynnande törstighet".
Idag fick jag ett nytt boende. Eller snarare ett erbjudande. Om jag nu vill så får jag ett kontrakt som inte går och vänslas med nån annan än mig. Det står så att säga mitt namn på pappret. Nu får vi se hur det går och hur det blir.
Sambo på försök livet har annars behandlat mig väldigt bra. Det är en fin trädgård och ett trevligt hus med en vacker flicka i som jag får prata med när jag så önskar. Som extra bonus så finns det bland annat i trädgården en massa äpplen som är goda.