tisdag, februari 17, 2009

På mitt kontor

Jag sitter här och filosoferar. Snart kommer Emmet upp. Han bor i Malmö och fick tidigare idag en tågbiljett för en endaste liten krona. Snart sitter vi i mitt kök.

Idag har jag gjort ett uppdrag. En brasilianare med samba i fötterna och fotboll som yrke skulle fotas. I shorts. I kortärmat. I en temperatur som Anders Celsius skulle kalla minus 5. Celsius blev för övrigt bara 43 år. Brasiliens bidrag till Hisingen var lite tyst och förmodligen frusen. Men det gick fort. Det var tvunget så. När fotoobjektet efteråt drog på sig överdragskläder skakade stackarn som ett sädesfält i stormvind.

Inte nog med att det var kallt. Det var minsann ingen liten ritning som jag fått för uppdraget. Blixt sex meter åt höger och tre meter bakåt. Spelare tre meter fram och åtta meter in i bilden. ISO 250. f 5,6. 25 mm. Allt prydligt uppritat och nedskrivet i ett mail. Ett mail som jag skrev ut. Lämnade på kontorsstolen och åkte till fotoplatsen.
Dock löste jag problemet med ett måttband, gott minne och Hisingens typ femte största maktfaktor. Maktfaktorn fick agera provdocka med Lisebergsnålen och en strålkasterställning prydligt planterat rakt ner i huvudet.

Brassen slapp dock att ha göteborgska landmärken utstickande ur kroppen. Skönt det.




Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

söndag, februari 15, 2009

Vardagsroligheten

Vi måste värna om roligheten i vardagen.
Vardagsroligheten.
Den behöver inte vara avancerad. Inte speciellt uttänkt eller smart. Bara rolig. Eller egentligen. Att nånting lockar till ett litet leende räcker gott.

Ett exempel.
Min telefon har som blåtandsnamn HIV/AIDS. När jag nu skall fildela en mp3a till någon av mina vänner så står det i displayen att han eller hon tar emot HIV/AIDS. Inte jättekul. Men nog kryper ett litet leende fram. Jugges mobil heter Hepatit C. Det är också lite kul.

Här ovan idkas lite vardagsrolighet. Jag har solbriller och Adam och herr Roos speglar sig.


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

lördag, februari 14, 2009

WPP och sådant

Sitter och bläddrar igenom vinnarna i World Press Photo. Mycket bra. En del har jag svårt att uppskatta. Eller tycka att de inte riktigt platsar. Men Sverige håller stilen. Två silver värmer nu de svenska prisskåpen.

Håller med Lars i allt han säger. Bilden på Usain Bolt...
Bra. Ja.
Historisk händelse. Ja.
Unik. Nej.
Iögonfallande. Knappsats.

Ja ja. Lars har även fått mig att i tur och ordning maila: Resume, Dagens Media och Journalisten.


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

fredag, februari 13, 2009

Begravning vol 1

Han gick till sista vilan idag. Ingo. Pressfotografer och tvmedia fick en halvtimme i kyrkan innan invasionen av folk påbörjades. Kyrkvärden påkallade uppmärksamhet och stående i blomsterprakt tillbringade vi en minut i tystnad. Det var fint.


Uppe i orgeln hade två män byggt bo.


Läs även andra bloggares åsikter om ,

onsdag, februari 11, 2009

Tipsar om Tunisien

Selbloggarn har en vikarie. Idag har jag fått tipsa om ett tips. Vet inte riktigt vad som kvalificerat mig för detta men jag har i alla fall tagit på mig uppdraget. Av någon outgrundlig anledning tipsar jag om att Tunisien skall kriga till sig ett kryss.

Kolla här.




Här bredvid får kinesen Xiaoping Zhang en smäll den tunisiska boxaren Mourad Sahroui.





Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

måndag, februari 09, 2009

Med en kniv

Jag flyger väldigt mycket. Jag är något av ett proffs vad det gäller säkerhetskontroller. När det är min tur har jag redan lagt allt av metall i jackan, plockat ut datorn ur väskan, slängt alla vätskor eller förpackat de jag har i den rätta genomskinliga påsen. Min säkerhetsgenomgång går därför snabbt och enkelt och jag kan nästan se i säkerhetsvakternas ögon hur de liksom ger mig sin tysta uppskattning. En liten känsla av duktigast i klassen infinner sig.

Vid min hemresa från Kroatien glänste jag som vanligt. Zagrebs flygplats var som de flesta andra.

När vi sen sitter vid gaten så börjar vi i den samlade presskåren prata flygplatssäkerhet. Bra att dom är så noga är väl kontentan. Det är då det händer. En man som har ett gummiklingande smeknamn öppnar sin väska.
"Kolla här vad jag just kom på att jag hade i väskan!"
Upp håller han en mattkniv. Eggen blänker i det sterila ljuset. Det är ingen liten pennkniv. Nej, nej. En rejäl sak som om du bara är lite målmedveten mycket väl kan aptera en mindre björk med.
På frågan hur länge mannen i fråga varit beväpnad så svarar han.
"Nja. Jag har ju flugit hit ner. Det är två säkerhetskontroller och nu här i Zagreb en till. Sen tror jag nog den låg i väskan förra veckan när jag var i Finland också. Vi får väl se om jag blir av med den under mellanlandningen i München. LIte konstigt nu dock. De öppnade väskan och tvingade mig att slänga yogurthen jag hade."
Jo det är klart. Kväva nån med yogurt är ju både beprövat och livsfarligt. En mattkniv då? Nej nej. Det har ju inte använts i en flygkapning sen någon gång i september 2001 så det kan väl ses som ofarligt.

Dock ville säkerhetsfolket i München göra en extra koll. Dom öppnade min kameraväska och drog med en liten fjantig tuss över packningen. Denna tuss analyserades sen i jakt efter partiklar från sprängämnen. Jag åkte inte fast. Det gjorde inte radiosporten, som fick utstå samma behandling, heller. Mannen med kniven får dock spatsera igenom utan några problem.

Bilden ovan är vid gaten i Zagreb. Efter säkerhetskontrollen.


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

torsdag, februari 05, 2009

Det är lätt och svårt

Jag sitter i min bil. Telefonen börjar kvittra. Det är Individuell Människohjälp som vill samtala. Kvinnan i luren pratar länge om deras arbete i Gaza. Sen frågar honom jag vill öka värdet på min månadsgåva. Jag vill inte det. Men det säger jag inte. Istället ljuger jag. Ett fult ljug.

"Ja du. Jag blev av med jobbet i fredags så det kommer kanske inte så lägligt just nu."

Jag vet inte vart denna lilla lögn föds. Plötsligt är den bara hos mig. I varslens tid inte alls otänkbar. Hon i andra änden får något ledsamt i rösten och några sekunder senare avslutar vi vårt samtal.

Jag får dåligt samvete och sitter i min bil och skäms. Jädrigt onödigt att ljuga om en sådan sak och jag sitter och undrar varför jag inte bara sa att jag inte hade någon större lust att öka min månadsavoffring. Jag lovar mig själv att inte ljuga om sådana simpla saker som faktiskt är helt onödiga. Riktiga saker måste det va om det ska bli osanningar i framtiden.

Någon timme senare sitter jag fortfarande i bilen. Jag hade en tämligen dryg sträcka att köra just denna dag. Telefonen ringer igen. Nu är det Greenpeace som är på tråden. En ny kvinna förklarar nu om viktiga regnskogsprojekt i Kongo. Efter någon minut kommer hon fram till samma fråga som föregående telefonist...
Nu var jag liksom inkörd i ett spår. En liten utväg låg där tillhands. Klippt, skuren, måttad och färdig. Trots mina löften till mig själv bara delar av ett dygn tidigare så händer det igen. Lögnen återskapas. Hoppar in i luren, ut i luften, via någonn fjantigt blinkande mast och in i den stackars regnskogspredikantens öra. Hon får något medlidsamt i rösten och sekunder senare lägger vi på.


Ja så lätt kan det vara. Att först lova något och sen göra helt tvärtom.

För någon vecka sen fick jag ett sms där det stod saker som jag blivit lovad att det aldrig skulle framföras via sms eller mail nej inte ens över telefon. Live skulle det vara.
"Jag kommer i så fall säga det till dig"
Men. Jag vet hur lätt det är att lova och sen glömma. Det går lätt. Speciellt i bil.


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

onsdag, februari 04, 2009

Äsch då

Ja ja. Jag var ju lite nära i alla fall.





Men men. Man lär sig.

Är det så upprörande?

Då kom det ännu ett videoklipp som upprör. Här kan du se det. Brittiska soldater biter av en kyckling skallen och låter den sedan sprattla ur sig livet. Upprörande tycker många. Det gör inte jag. Innan alla hugger så ska jag försöka förklara.

Visst. Det är väldigt osmidigt och ganska äckligt att bita av en höna huvudet. När jag varit med och nackat höns så har vi alltid först gjort fjäderfäet medvetslös genom ett slag och till huvudavlägsnandet har vi använt en yxa. Varför de här tomtarna som tydligen befinner sig i Basra inte gör något av ovanstående kan nog förklaras med att det skall var lite mer macho att använda tänderna istället för en yxa och att hönstackarn sprattlar lite mer om den inte är medvetslös. En kniv hade även den funkat utmärkt som avlivningsredsakap om de nu inte hade en yxa till hands.

Klumpigt utförande. Javisst. Omoraliskt. Nej. Sök på Chicken slaughter på youtube så kommer riktigt vidriga slaktformer fram. Vore jag höna skulle jag mycket hellre snabbt bli avbiten huvudet än att tillsammans med hundratalet andra sitta upphängd i fötterna och åka en dödskarusell där slutfinishen är en roterande kniv som snittar upp halsen. Jag antar också att machomännen i kamouflage skulle äta köttet.

Jag har helt enkelt svårt att upröras av en hönsslakt, måhända osmidig, när de som gör det har som egentlig uppgift att skjuta folk. Men det är kanske en annan diskussion.


Läs även andra bloggares åsikter om , ,