fredag, augusti 29, 2008

Jag tar ett djupt andetag

Jag andas med magen. Det känns lättare då. Högarna med flyttkartonger som så snyggt pryder mitt kontors väggar känns inte lika jobbiga när man bukandas. Det är höst här fast det är sommar utomhus. Tidsskillnande mellan Kina och Göteborg gör att jag går runt med smörpapper för ögonen och bomull i skallen. Jag har glömt och kommit ihåg. Mest det första. Det hade kunnat vara värre. Jag kan i alla fall köpa och äta min mat. Bara för att så har programmet Words stvaningsverktyg gått och bilvit tyskt.


Jag funderar på att gå ut i offentligheten. Eller vem försöker jag lura. Anonym har jag aldrig varit även om det till en början var tänkt så.

Jag fundrera även på att älgblogga. Men det kan ju vara skönt att vara ledig också. Rycka sladdar och batterier och bara plocka svamp och kanske, om inte själv så kanske hjälpa till att, döda en eller ett par älgar.

Jag behöver få ordning.

onsdag, augusti 27, 2008

På väg hem

Det som alldeles nyss var nuet har förpassats till det förflutna. Just nu är jag tom. Nästan gråtfärdig. Satt och lästa i den strålande tidningen Filter om två guldletande damer från Överturingen. Miljöbeskrivningen fick mig att längta hem.
OS ska kanske summeras. Räknas ihop och läggas i lådan märkt avklarat K-Jo och jag kollade igenom de femtio printar som varje fotograf fick framkalla hos Kodak. Nivån från min sida är väl ok. Jag behöver lite avstånd. Smälta. Slappna av. Sova. Sen kanske ja blir nöjd. Kanske.
Nu bär det av hem. Eller åtminstone till Göteborg. Nåt riktigt hem har jag inte fått tag på och min svenska mobil ligger säkerligen och gråter på något taxisäte någonstans. I min ägo är den i alla fall inte. Har gjort det till en grej att rycka på axlarna, le och säga att allt löser sig. Det gör det ju alltid. Men just nu hade jag nog kunnat avvara de beundrande kommentarerna om att vara så bekymmerslös mot att kunna komma hem.

Tack Mymlan. Ditt postade inlägg gav mig energin att rulla de sista dagarna. Det kom behövligt. Väldigt. Jag ska nog läsa det igen strax. Känns som jag behöver lite egoboost.


Daniel och Joel. Jag är stolt över vad ni gjort. Eller vad vi gjort. Det var coolt. Det var OS. Det finns inget större. Inget mer krävande. Och vi har slitit mest. Jobbat hårdast. Bitit ihop. Varit konstnärliga. Tagit halvfigurer. I den ordningen till vissas förtret. Haft bildvisning. Det är över nu. Jag tackar er. Nog blev det en skatt tillslut.


Jag älskar livet. Bara så ni inte får några skeva uppfattningar efter detta lite deppvibbande inlägg från ett flyg som just nu passerar Sibirien. Där är det kallt.

lördag, augusti 23, 2008

Högstadiet vol 1

Det var mycket igår igen. Men eftersom det var Hövdingens sista tid i Kina så beslutade vi oss för att ta förmiddagen ledig. Det var ändå inga svenskar i elden. Det kan hända att det knorrades en del hemifrån men det sket vi i. Planen om att kliva upp i tid grusades tämligen omgående med hjälp av våra snoozeknappar. Något försenade drog vi runt tolvsnåret till månglarmeckat nummer ett. Silk Market. Efter truget köpslående hade jag en timme senare inköpt en massa billiga kopior av alla de slag. Med en känsla av att blivit blåst utan att göra av med särskilt mycket pengar rullade vi tillbaka till MPC. Dagen förflöt bra och när vi runt ett på natten var färdigjobbade och hade vinkat av Hövdingen beslutade jag och K-Joe (f.d. pistvaktarn) oss för att hänga lite med delar av den ena kvällstidningen. Vi kastar in handduken strax efter fyra och hoppar in i en taxi. När vi nåt halvvägs till vårt hotell konstaterar jag att nyckeln till lägenheten som vanligt ligger i min högra bröstficka på den i tidigare inlägg nämnda erotikdödaren brunbeiga västen. Kruxet är bara att västen ligger inlåst i mitt skåp på presscentret. Taxin får efter viss övertalning göra en u-sväng och en kvart senare springer jag in på MPC. Genom säkerhetskontrollen. Förbi de tre volontärerna som bugar och säger god morgon och välkommen. Nedför rulltrappan som tydligen repareras. Framme vid fotografernas lagringsskåp får min skåpdörr sig en omgång. Efter att ha kontrollerat alla fickor konstateras. Nyckeln till lägenheten ligger i skåpet. Nyckeln till skåpet ligger i taxin. Taxin står på gatan. Jag står i en källare. Jag får springa tillbaka. Uppför rulltrappan som inte funkar. Förbi de tre volontärerna som bugar och säger god morgon och adjö. Ner längs den öde taxibilskön tills jag möter K-Joes förvånade blick när jag sticker in handen genom fönstret och greppar den lilla nyckelknippan som slumrat till på taxisätet. Sen vänder jag på klacken och springer mot MPC igen. Genom säkerhetskontrollen. Förbi de tre volontärerna som något förvånade bugar och säger god morgon och välkommen. Nedför rulltrappan som fortfarande står stilla. Låser upp skåpet. Tar fram västen. Får ångest. I min högra bröstficka ligger ingen nyckel. Den lilla gröna plastbiten med mitt rumsnummer syns inte till. Jag svär. Sen slänger jag in västen och påbörjar den rutt som ni nog kan nu. När jag passerar de tre volontärerna säger jag lätt Arnoldinspirerad ”I wont be back”. I höjd med säkerhetskontrollen känner jag hur Nilen har förflyttats till in ländrygg.
Taxichauffören har slumrat och njuter nog av att kunna nanna lite ratt till taxameterns sövande surr. Jag förklara läget för K-Joe och börjar sedan gräva i min ryggsäck. Längst ner i ryggsäckens allra fjantigast fack ligger en grön plastbricka med två nycklar på. Där har den legat och lekt kurragömma medan jag har jobbat fram en och annan droppe svett på min något enformiga löprunda. Taxin rullar och vi kommer hem. Klockan är kvart över fem och vi ska upp åtta. K-Joe är less och jag är trött. Vi somnar som kniv och gaffel. Inget skedande här inte. Natten är kort.
Klockan 09:09 vaknar jag och kan bara konstatera att min utrustning ligger i skåpet på MPC och att HögstadieJörgen ska börja serva om 51 minuter…
10:01 kommer jag på plats med ett taxikvitto och lätt vätskebrist. Svensken kämpar men kinesen är bra och uppeldad av publiken är han totalt hänsynslös. Plötsligt är Jörgen tillbaka i skolan. På den Halländska kustens slitnaste högstadie. Den överlägsna niondeklassaren smashar sönder den tappert kämpande sjuan. Sjuan är tapper. Kämpar sliter. Gör motstånd. Han får några få procent av publikens stöd. Men det hjälper inte. HögstadieJörgen får en enkelbiljett till bronsmatchen och får snällt gå till uppehållsrummet och spela koronn medan kinesniorna slåss inbördes om guldet. HögstadieJörgen. Stackarn.



fredag, augusti 22, 2008

Klüft höll inte

Ännu en förhoppning krossades. Ännu en besvikelse. Ännu ett misslyckande. Medaljregn känns lika avlägset som Hackås. Ljus i mörkret dock. Bildbyråns trio dominerar webbarna. Det är alltid kul.

Inte heller kanotisten som jag trodde på klarade att dra hem någon medalj. En sjätteplats fick duga.

Den enda som håller är gamle högstadieJörgen. Kul det. Imorgon ska vi se vad han kan göra åt Kina.

Återkommer senare.
Nu ska jag pået igen.
4x100 meter dam bland annat. Samt försöka få funktionärer att hämta våra kameror som står uppställda på innerplan.

torsdag, augusti 21, 2008

Men jag har bara...... Regn hos mig

Det sista jag struntade i att ta med från hotellrummet var det lilla paraplyet som medföljde den lilla OS-väskan som alla vi ackrediterade fick när vi checkade in. Lila paraplyn är inte min favoritaccesoar. Det var dumt. Ute regnade det så att asfalten fick små och stora vätskeansamlingar. Jag var ganska blöt och bussens enda lediga plats fönade ut kallluft så att jag satt och huttrade. När jag tillslut skulle kliva av bussen vid mediacentret sov jag ändå. Var en snabbis på friidrott som blev uppskjuten och bortskjuten. Det blev stressigt och med min lilla rrullväska som svans småsprang jag vägen tillbaka. Placerade foten lägligt i en av de sjupa vattenpölarna vilket resulterade i att en kinesisk pensionär fick väldigt blöta byxor. Jag låstades inte se och för det har jag nu lite dåligt samvete. Det blev stressigt igen när bussen till pingisen skulle hinnas med. Jag får tacka FlinkaFlinck och en av mina värsta konkurenter för att de höll bussen.
Jörgen Persson är en skön snubbe som dock fastnat kvar i högstadiesysselsättningen pingis. Men ingen skugga över honom för de. Han tvåla dit en snubbe från Hong Kong så det stod härliga till. Själv följde jag slutet av matchenn från läktaren. När Jörgen hade sju bollar kvar till vinst så påbörjar jag min färd tillbaka till pingisbordens nivå. Säga vad man vill om kineser men att bygga logiska korridorer är väl inte deras starka sida. Under cirka åtta minuters orienteringsförvirring hinner jag med att hitta många rum. Bland annat ett där fyra personer sover sked. Jag hinner även med att slå enbensstativet i en glasdörr samt halka i en hall så att fyra volontärtjejer försynt men ganska ljudligt skrattar i handen. När jag tillslut hittar rätt dörr har jag arbetat fram en och annan blank droppe. Inga skedsovande kineser syns till. Inte heller Jörgen. Matchen är slut för länge sen och jag försöker att se ut som om jag bara kom springande för att jag vill få iväg bilder snabbt.

Nu är klockan reda sju. Jag och Kn-Joel lottade precis om vem som skulle få plåta Wissman respektive finalen i damfotbollen. Kn-Joel vann Wissman. Men det förstår alla att Kn-Joel hade riggat "lottningen" lika väl som Italienska brottningsförbundet.

Kolla in den här finnen man ser faktiskt mitt objektiv långt uppe i ett hörn. Jag sitter nog och sover för jag syns inte. Hur som helst en cool bild. Eller snarare ett coolt sätt att ta en bild på.

Jag tycker svart är snyggare än guld.

Jag fick en lättare chock idag när jag läste besöksantal på bloggen igår... Vad har hänt? Av kommentarna att döma trodde jag bara att det var de vanliga närmast sörjande. Men så många sörjande har inte jag...

Nu. Pingis igen.

onsdag, augusti 20, 2008

Bara bilder

Jag var där. Pekfingret manövrerade när det skulle. Usain var där. Hans ben manövrerade snabbare än någonsin.










Vi fortsätter med bilder från lite olika tillfällen. Är för trött för att sitta och vara fyndig. En annan gång. Nu bara bild.


Ovan. Teakwondon blandade och gav. En del fina skott. Svenskan här ovan fick respass ut ur turneringen efter att Kenya blivt för svår. Domarskandal sa vissa. Jag fattade aldrig när man fick poäng.
Nedan. Arenan som Hövdingen kallar kråkboet. Folk i solljus och tjejer vid vattentemplet som K-Joel skulle vilja erövra.


Inga ord

Hia hia hia

Trött som en väldigt trött människa sitter jag på Taekwondo. Svenskan Hanna vann sin första match och är nu i kvartsfinal och vi som socialiserade med Aftonbladet igårkväll är trötta. Inte nog med att vi stannade längre än planerat. Vi fick också en konstig taxichaufför som körde fel i 40 minuter. Vi ville slå honom hårt med ett skärp.
Man kan kanske inte tro det men taekwondo är ganska passiv. Eller nu ska jag kanske hejda mig. Har bara sett en match. Men dom stod mest och studsade lite lätt på tå. Plötsligt gör någon en attack och så blev det action i några sekunder. Det gick dock snabbt tillbaka till tåtrippandet igen. Varje attack kombineras även med gälla attackskrik som påminner lite om Häxan Hia-Hia i Bamse. Ni vet hon som har en liten gul drake och förvandlar Lille Skutts öron till morötter och Vargen till en röd ballong.

Var först ut med bilderna och ligger därför
som topp på Aftonbladet just nu.
Alltid kul.
Det visar ju att man är snabb i alla fall.



Igår blev jag svettig. Det var varmt i Qingdao. Mycket varmt.

tisdag, augusti 19, 2008

Deporterad till Qingdao

Sitter i en buss och apropå miljövänligheten kan nämnas att jag har hele en medpassagerare. Missade den tidigare bussen med en minut och får nu snällt sitta i en halvtimme och vänta. Lite gymnasiefeeling att återigen sitta och vänta på buss. Igår gaddade mina två så kallade kollegor ihop sig och deporterade mig efter ett internt öråd, ni vet ett sådant där som de hade på Robinson, till Qingdao där segelartävlingarna går av stapeln. Sverige hade medaljchans genom den mycket fagre Rasmus Myrgren. Dock grusades alla former av medaljförhoppningar tämligen omgående av en av guld förblindad och av OS-ära driven pittbritt. På sant segelmobbande maner manövrerade kolonisatören ut den blåögda svensken. Eftersom jag inte hade någon plats på den mediabåt som anordnades så väntade jag i den mixade zonen. När Rasmus kom log han från öra till öra men från ögonen kastades solkatter av bitterhet.


Väl landad i Peking igen så fick jag ringa fem samtal hem till Sverige innan någon behagade berätta hur det gått för Stefan Holm. Ännu en medaljmiss berättade Lavemange som idag hade vigt sin tid åt sommarhockeyskola och vi bollade fram och tillbaka när älgjakten egentligen börjar. Funderar på att efter OS ombilda bloggen till en tillfällig älgdräparblogg. I alla fall under första veckan i september. Lite blod, rått kött och skog kan nog, i alla fall för en vecka, sitta lika bra som en kanna kaffe skulle ha suttit just nu. Den äldsta av mina bröder hade tydligen ägnat sig åt sjukhusbesök här om dagen. Tydligen fick han beskedet att ledbandet gått i två bitar och låg, både nu och när vi var i fjällen och fiskade, i knät och spelade likt en marackas (hur de nu stavas). Den broren var en av de fem som inte svarade. Han kanske inte hörde för allt knäskrammel.

Nu ska jag ägna resten av bussresan åt att göra bilder på vad som påstås vara Sveriges enda kvarvarande guldhopp. Fredrik Lööf och hans gast Anders Ekström. Trevliga grabbar som lät mig följa närgånget när de svabbade sin farkost.

Min dators fläkt har gått och dött. Symptomet blir att datorn får kraftig feber redan efter dryga tjugo minuters användande. Lösningen idag var kanske inte idealisk men funkade ändå över förväntan. I bakgrunden sitter en fotograf som idag gick fram som värsta Gunvald Larsson på husrannsakansuppdrag. Någon skrivande spansk journalist hade tydligen packat upp både papper, dator, kaffemuggar och en och annan vattenflaska. Allt mötte golvet med väldiga dunsar och skvätt samtidigt som de båda kombattanterna rabblade ramsor på sina respektive språk.Hårda killar med coola vapen finns även i Kina.



Läs även andra bloggares åsikter om , ,

måndag, augusti 18, 2008

With the flow

Med risk för att bli lite nördigt så ska det nu snackas lite om kameror. Nikon är nämligen i värvartagen. Min arbetsgivare har kamerasystemet Canon. Nikon har gjort väldiga framsteg på senaste modellen och bär nu den gula ledartröjan med den äran. Dock är Nikon lite känsligare för väta än vad Canon är. Fråga bara Pistvaktarn som igår fick åka till någon konstig stad där det seglas i både mot och medvind. Pistvaktarn, eller kameramarodören som han också kallas, hade mest vinden emot. När han blöt och sliten kom tillbaka till basecampen så hade han två kameror av märket Nikon saftigt marinerade i både salt och regnvatten. Hade han inte varit så förbannat manlig hade han säkert börjat åderlåta sig eller dylikt men nöjde sig denna gång med att klaga av sig i sin egen blogg.

Hur som helst så undrade Nikon om inte också jag likt Pistvaktarn vill testcykla med den gula ledartröjan. Efter en mycket kort övervägande med min högra och vänstra ben så tackade jag ja. Fick ut ett kamerahus och ett objektiv från den japanska kamerajätten. En lättare skugga svepta över mitt ansikte när det vid första anläggningen blinkar ERR i sökaren. Bra första intryck.
Men jag lät mig inte nedslås och tänkte att det nog skulle gå till sig så fort jag kom utomhus. Dumt. Jag tog jag buss, för ovanlighetens skull, till kanotstadion. Började ana oråd när stranden är nådd och kameran börjar blinka igen. Sen får jag inom ett par lopp fyra olika fel på kameran. Inte några små fel heller utan fel som gör kameran helt obrukbar. Lusten att göra kameran illa började ta form. Öppna minneskortluckan pissa den full och sen plantera kamera och tillhörande optik i en hink med cement och sen skratta gott när den svarta japanen får ligga med fiskarna.

Men jag är snäll och bytte till en grå japan istället och rodde (fyndigt) hem jobbet. Två svenskintressen. Först en man i en kanot och sen två män i en kanot. När det kördes duo så hann svenskarna knappt doppa paddeln i vattnet innan de svängde en 90 graders sväng och började paddla mot land samtidigt som de skrek ”Fuck fair play! Fuck fair play!”. Eller jag tror det i alla fall. På en kilometers håll är det lite svårt att läsa läppar. Men något åt det hållet var det säkerligen. Tydligen hade båten gått sönder. Att båten gick sönder och att båda herrarna satsar 100 % på den individuella delen av tävlingen var helt och hållet en slump. Jo, visst. I mitt arsle kanske.


Vad är det här. Eller kanske det där. Men allt vet man inte.

Så är saker och saker är så. Jag följer Queen of the stoneage.

I can go. With the flow.





Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

söndag, augusti 17, 2008

OS är brunt


OS i Peking har tre grundpelare. Spelen skall vara högteknologiskt, grönt och folkligt. Nu ska vi se hur det har gått. Vi börjar med teknologin som går på kokain. Högteknologin. Så mycket av den varan vete fan om jag har sett. Golfbilar är väl knappast högteknologiska eller nyuppfunna utan känns ganska mycket 1985. Dessa fordon används för att slussa redan tjocka journalister som skulle må bra av lite powerwalk mellan bussar och presscentrum. Inget poäng där. Internet är segt som ohängt älgkött och det saknas på bland annat vårt presshotell… Knappast höga tekniska poäng. OS-byn ser ut som en betongbunker och på toaletterna måste man slänga pappret i en liten pittoresk burk vid sidan om. Högteknologisk är ett fint ord. Men det kan knappast sammankopplas med detta OS.
Grönt då? Med grönt skall det nog menas miljövänligt. Detta är nog det ett större skämt än det tekniska. Kineserna försöker visa att man bryr sig om klimat och miljöfrågan. Samla lite poäng och stryka lite balsam över den omvärld som kräver minskade utsläpp av världens största växthusgasbajsare. Men att tro att det räcker att bara säga att ett OS är grönt går väl inte? Lite handling måste nog till för att ha en gnutta förtroende i behåll. Tyvärr finns knappt nåt sånt. Visst sitter det upp en lapp vid kopiatorn som påminner om att spara på papper även det känns väldigt mycket 1987. Det är så klart bra att påminna om att man bör spara på papper men det blir en aning snedvridet när man först kopierar dubbelsidigt för att sen gå till matsalen och duka upp med plastbestick, liten papptallrik och plastmugg… Visserligen finns det mist åtta anställda sopsorterara vid varje bespisning men allt på brickan förutom maten slängs in i en behållare märkt recycle. Kanske återvinns både plast och papper senare. Kanske körs det upp till någon provins i norr och eldas upp under glada rop och skratt. Nog kan det kanske vara miljövänligt. Men det ser dock inte ut så. Vanliga bestick och disk måste väl vara både nyttigare och mer energisnålt än detta system som bara skriker konsumtion och resursslöseri.
Logistiken mellan arenor och boende sker nästan uteslutande med buss. Det går till och med bussar till fäktningsarenan som ligger 100 meter från presscentret… Bussarna står i långa rader och väntar på att bli fyllda. Tomgångskörning är regel. Bussarna spyr ut avgaser bara för att man ska få frysa på vägen mellan anläggningarna. Bussarna går dygnet runt till de olika mediabyarna även om det inte åker med några passagerare. När jag åkte till flygplatsen här om dagen var jag och chauffören de enda medåkande i en fullstor buss.
Så spelen platsar inte att spela i den högteknologiska divisionen. Miljöallsvenskan skulle få ett riktigt ankare i tabellen. Folkligt då? Nja. Många arenor gapar ganska tomma. De populära idrotterna drar alltid folk. Men bedriften är ju att få folk till brottningskvalet och luftpistolen…

Lite dagbok då. Lämnade Shenyang och var överraskad över att hotellbaren hade öppet till två officiellt men hur länge som helst egentligen. Nattlivet i Shenyang överraskar. På många sätt. Igår var jag på det mäktigaste hittills. Det varade inte ens tio sekunder. Usain Bolts världsrekord var osannolikt. Att uppleva på plats var magiskt. Lite missnöjd med bildskörden. Oskarpt på några bra skott. Canon är skit. Eller. Nikon är förbannat mycket vassare just nu.

Gårdagens svarta kamel går till Pistvaktarn som prompt skulle åka buss från fågelboet. Detta trots att det inte tar mer än tio att gå vilket är mycket snabbare än de 40 vi lade ner på att irra i garage, fråga efter väg och trängas i buss med en amerikan som var sällsynt störd.

Skönt förresten att kungen kopplar av sin översittarblick lite då och då. Inte.
Så ja. Nu ska jag rulla på fäktning.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

fredag, augusti 15, 2008

Kärlek i stereo

Skulle blogga igår kväll. Dock tyckte den kinesiska staten att jag skulle sova och hade därför gjort blogger otillgängligt. Revansch nu. Blogger funkar och jag sov i tio hela timmar. Provröret med vakenhet har där med fyllts upp igen. Är i Shenyang och har precis bevittna damerna från Sveriges sorti ur de olympiska spelen. Lite trist. Gjorde förhands igår på två av landlagstjejerna. Dock var och en för sig. Min vana trogen så kärade jag ner mig i båda två. Mest den ena. Om detta berodde på att jag för drygt en vecka sedan åt potenshöjande oxpenis eller ej låter jag vara osagt. Har ganska lätt att kära ner mig i dylika figurer. Efter matchen idag så hängde jag i den mixade zonen och försökte med ackompanjemang av min kamera se cool ur. Det är dock ganska svårt att se cool och attraktiv ut i en beige/brun fotoväst. En riktig stildödare. Men jag försökte så gott det nu gick. Ser att en del av den stereosammansättning av damer som just nu har mitt hjärta närmade sig. Nu skulle det ske. Lite charm. Lite smicker och lite tur. Tre meter kvar. Två meter. En meter. Ögonkontakt. Petra Thoren. Petra Thoren snor min snöflinga mitt framför mig. I samma sekund som våra själars speglar ser in i varandra kommer sportbladets reporter och sabbar själsfrändesammansättningen. Dock får jag, eller jag ska nog säga vi, en ny chans. Petra är klar. Våra ögon möts igen. Jag fyrar av ett leende. Det besvaras. Jag nickar. Hon med. Nu ska det sägas något. ”Hallå” öppnar jag lite oväntat med. ”Tjena” får jag till svar. Jag känner att vi är på samma nivå. Kontakt. Nu drar jag in min punshline.
Jag ”Bra match du gör”
Kärleken ”Åååh, Tack!
J ”mslls…mmm ssk. M a.a..a”
K ”Mmm”
Här borde jag säga nåt mer. Men det kommer liksom inget till mig. Hon står där i blå keps, ser söt ut och undrar nog varför jag inte säger nåt. Det tar en sekund. Hon påbörjar sin resa mot bussen, Hon påbörjar sin resa ut ur mitt liv.

Den andra satt redan i bussen och åt yogurt.

Nu ska jag ner i hotellbaren. Den stänger om tio.

Hej!

onsdag, augusti 13, 2008

californianman5000.com



Lång dag igen. Kom i säng först fram åt fyra igår kväll. Oförskämt pigg på morgonen ändå. Kände att jag ändå hade lite studs i dojjan det blygsama besöket av John Blund till trots. Snurrade iväg på presskonferens och lade mig på en väg samtidigt som jag lotsade en före detta sjukamperska till att stå mitt för en stolpe. Sen väntade vi in cyklar.

Imorgon så ska jag flyga till en annan stad. Har lyckats boka både flyg och hotell och genom namnskriftsförfalskning betalt allt sammans med Hövdingens VISA-kort. Detta trots att biljetten är i mitt namn och att det tydligt står Hövdingens namn på både fram och baksidan av det lilla bruna affärskortet. Air China tjejen kanske också var lite seg idag. Eller så var hon bara snäll. Biljett fick jag i alla fall. Nu kom dock problemet att alla mina kläder förutom de jag bär i detta nu är inne på tvätt. Dom har stängt nu och har inte hunnit öppna imorgon när jag åker... Taskig tajming. Får väl göra några stöd inköp. Så får det nog bli även om kläder är ju är fasligt dyrt här i Kina. Mitt senaste inköp var ett par skor med bra luftgenomströmning. Dom är redan lite trasiga. Kinesisk kvalite. Hoppas fågelboet håller ihop bättre.

Har även varit på rodd och simning idag. På rodden rodde en av de största människorna jag sett hem en finalplats. Där kan jag säga att vi har en medalj om nu bara nerverna håller. Men han verkar lugn som en SRB så det ska nog gå bra det med. På simningen satt en mysko snubbe som påstod att han hade åtta olika flickvänner runt om i världen. Han var från San Fransisco och bjöd med mig på flygtur över den stora bron Golden Gate. Om jag nu hade vägarna förbi. Han reserverade sig dock för att han var borta hela december. Som avslut sa han att han var besviken på Michael Phelps.
"Han kom ju bara sexa" sa han och slog med handen lite demostrativt i en stol.
"Nej, han vann sitt heat" sa jag och slog inte händer i nåt.
"Nej nej nej. Nu är du lite yr. Jag kan simning" och så slog han i stolen framför så en kines satte cola i halsen. Jag försökte se ut att måsta jobba. Kolla in på hemsidan som finns kamouflerad här någonstans...

Darberg ploppar ur sig bildspel som en rumänsk mor ploppade ur sig barn på det glada åttiotalet. Kolla in lite här. Lite sportporr och massa annat.



Nu är det 1-1-0. Vi väntar spännt på Hövdingens första tabbe...


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

tisdag, augusti 12, 2008

Jag är en pajas åh ååååå åh. Jag är en pajas åh åååå åh (sjunges)


Jag har varit stygg.
Igen.
Hövdingen bannar mig.
Igen.
Jag har varit slarvig.
Igen.

Det var tänkt att Sveriges beväpnade guldhopp skulle glänsa till idag. Ta sitt gevär och sedan börja peppra tallrikar i färgen orange. Han skulle på nordiskt vis nedkämpa shejker, amerikanare och en och annan spagetticowboy. Medalj var förhoppning och final var givet. I denna villfarelse invaggas jag. Helt sonika tas istället beslutet att skita i kvalet och komma dit till finalen. Plåta pangandet när det verkligen gäller och istället lägga morgonen på gymnastik. Så blir det. När det går upp för mig hur det ligger till så tycker jag först att det är skit samma. En usel hagelskytt som snackat upp sig själv var väl inte mer än förtjänt av att få ta flighten hem till Landvetter i förtid. Men sen frälser insikten mig. Fast det känns inte som en frälsning. Ganska långt ifrån.
Runt klockan femton känner jag mig i tur och ordning.

Dum.
Orutinerad.
Misslyckad.
Lite arg på mig själv att jag istället för att göra min plikt stack till en helt annan arena med en helt annan sport och bildonanerade upp min självkänsla.
Pretty fucking far from okay.

Det blev till en liten tröst att gymnastiken var så rolig. Men det hade varit roligare om det inte hade varit på bekostnad av annat.

Har fått lite frågor om vardagen här. Svaret är väl att vardag inte existerar här. Allt går liksom i ett hela tiden. Lördag hela veckan och ingen ärtsoppa på torsdagar. Jag har inte koll på veckodag. Knappt på datum. Gå, åka, springa hit och dit. Kinesmat som kostar tio spänn och folk folk folk. Journalister. Svenskar. Bo A Orm. Och så, föga överaskande, kineser överallt. Volontärer överallt. I himmelskblå tröjor med vita inslag myllrar de runt. Överallt. Dom eskorterar, delar ut vattenflaskor och moppar golv och tro inte att du får dra ut ut pappershandduken på toaletten själv. Nej nej, där står en kille och säger "Welcome to China" samtidigt som han räcker över torkmaterielen. Ser man lite vilsen ut i några sekunder kommer genast en blåtröja och frågar på engelska utan r vad man vill ha hjälp med eller vart man ska. På hotellet sitter kvällstid fyra personer i receptionen. Dagtid det dubbla. De hejar och hälsar god kväll eller god morgon. De har en iver i blicken av att vara till lags. Hade jag bett att få mata dem med en tältsäng med motiveringen att det var det hade fått mig att trivas i Kina hade det inte vrit något problem. Igår tillexempel klev jag och Pistvaktarn av bussen. Det regnade lite och ingen av oss var utrustade med något regnavvisande. Vi hinner ungefär tre meter innan en tjej i regnrock och extra paraply kommer och erbjuder regnskydd, världens största leende och promenadsällskap till vår port. När vi kliver in så ilar hon likt en iller ner till busshållplatsen för att försöka hitta ännu ett regnoffer. Det var liksom hennes uppgift. Gå runt och ge paraplyhjälp. Le och vara glad. Och det tycker hon är finne fan. Eller så är hon väldigt utvecklade skåderspelartalanger.

Annars följer dagarna små små mönster. Oftast tidiga mornar. Många bussturer. Småspring och mat i farten. Värme och luftfuktighet kryddad med en smog som gör att klimatproblemen i världen tycks underdrivna. Lite sömn och mycket kaffe. Vi har inte lämnat presscentret före midnatt nån gång än. Oftast rullar vi hemåt efter ett eller två. Men det kännse som om jag ligger med OS och tycker det är ganska skönt. Klaga kan gubbarna göra. Dom finns det gott om här. I olika åldrar... Dock känns det som de tre amigosen som BB har skickat är på samma nivå. Ingen har åkt hit för att klaga eller gå på bio. Vi ska jobba. Stenhårt.Vi har ett uppdrag. Vi ska bärga en skatt. Den börjar ta form.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

måndag, augusti 11, 2008

Medalj medalj


Igår var en trevlig dag. Som jag påade igår var det cykel på schemat. Det började med att jag och en kanadick som heter John lyckades trycka oss in i bussar som skulle köra oss först till Himmelska fridens torg. Där ville jag åderlåta mig för att renas från synden jag begått genom att skita i att ta med remotegrejor. Fick stå mitt kast och bara använda en kamer. Sen körde minibussen av märket Toyota längs tävlingsrutten upp till målgången nånstans långt uppe i ett berg. Längs hela vägen. HELA VÄGEN stod det packat med kineser. Det vinkades med flaggor det vinkades med vimplar. Ja, det vinkades till och med med en liten förskräckt bebis vars föräldrar flitigt vevade det lilla knytets händer medurs. Där satt vi. Sex fotografer i små vita bussar. Ensamma på en paradgata med folk vinkandes och skrikandes vid vägrenen. Det är nog det närmaste jag kommer rockstjärnelivet. Om nu inte kusinkören smäller på och blir världsberömda.
Väl uppe i bergen fick jag syn på en svensk flagga på en vägg. Döm av min förvåning när det står Härnösand med feta svarta
bokstäver över det gula korset. Här åker jag till en håla långt uppe i nåt berg som ingen kan namnet på och så är det folk från Härnta på samma ställe. Det skulle få sin förklaring senare... Två timmar senare närmare bestämt. Då var jag, trots dubbla regnställ, blöt som nybadad ko och ett helt folk uppe i ett land i Skandinavien hade lärt sig ett nytt namn. Emma tävlandes för Härnösands CK. Jag hade lyckats tjata mig till en bra position vid målrakan men eftersom Sveriges nya kex, likt majoriteten av väljarkåren förra valet, behagade hålla till höger så blev det mest paraplyn och volontärer i min sökare... Men det var roligt ändå. Medalj är medalj och oväntad medalj är roligare än väntad. Mina fördomar besannades igår. Första dopningsfallet för detta OS tillkännagavs idag. En cyklist. Förvånad någon? Även SilverEmma fick kissa i kopp igår eftersom hon var topp fem och klarade sig igenom testet galant.

Idag har det betats av tre sporter hittills. Landhockey, bågskytte och rodd. Snart bär det av till handboll också.
Nu ska det ätas middag.



Läs även andra bloggares åsikter om , ,

söndag, augusti 10, 2008

De dopades sport

Cykel. Jag sitter och ska snart plåta cykel. Sitter och fundrara på hur många i dagens startfält som faktiskt är rena. Cykelsporten har enligt mig ramlat för långt ner i dopinghålet för att kunna räddas upp igen. Det ska till en jävla massa jobb och en hel del tejp för att kunna lappa ihop det sönderskjutna förtroende för sporten som det kanske en gång låg där orört och skört som ett litet silkespapper. Nu ser det mest ut som ett använt dasspapper med spår av medecinska rester.
Men men. Sverige har i alla fall lite medaljvittring. I alla fall så här innan. Och svenskorna är ju såklart rena. Doping finns inte i Sverige. Inte knark, prostutition eller slavlöner heller.

Winnerbäckfantasten har både hemsida och blogg. Värd att kolla båda två.

Dom konstiga situationerna och de komiska händelserna har ännu inte infunnit sig riktigt. Därför blir det just nu dåligt med anekdoter. Men det kommer... När Hövdingen och Pistvaktarn är igång så lär det ju hända nåt som blir värt att skriva så småningom.

Fick i alla fall ringside igår. Enligt en bloggar som är fråntagen sitt kinesiska spridningsavtal så syntes jag i televisionen.

Tills nästa gång, in i smogen.






Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

lördag, augusti 09, 2008

Invigd i det Olympiska sällskapet

Igår startade det på riktigt. Invigningen var häftig. Riktigt maffig.
Om några år kommer jag nog att se tillbaka på gårdagskvällen som nåt av det häftigaste jag upplevt. Det brukar man ju komma på i efterhand. Kanske lite mycket Kinagulligull men ändå förbannat häftigt med så mycket folk in action. Det är både mycket imponerande och skrämande. Med den totala makt som Kinas regering har kan dom ju liksom göra vad som helst. Sopa ner en stadsdel och bygga de mest fantastiska arenor. Anlita nån som anordnar dem mest imponerande synkroniserade massgympaövningarna. Låsa internet så att det inte går att komma åt Mymlans blogg. Den går nämligen inte att få fram härifrån. Likaså gäller Falun kommuns hemsida...
Tänk om Kinas regering gick in 100% för något som de flesta skulle kalla ädelt. Till exempel att bromsa ner växthuseffekten. Som skulle nog plocka in ett par poäng på en sån sak och dom skulle förmodligen lyckas. Det är ju mycket lättare att göra saker när man bara kan köra över, förflytta eller "omskola" folk och fä.

Just nu sitter jag i ett boxningspressrum med en trevlig amerikan som fotomanager. Han är stor och basröstig och har lovat mig ringside om nu inte Getty kommer. Jag sitter och håller tummarna för att de ska utebli. Då får jag Kennedy på fetnära håll. Det skulle vara kul.



Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

torsdag, augusti 07, 2008

Var hälsad hövding

Nu är han här. Hövdingen. Jag gick med min packning på ryggen och med blicken i marken. Journalistskraporna tonade upp sig mot en himmel som jag aldrig sett blå. Då ropar någon på det nordiska språk som är mitt modersmål. På en vit golfbil med en fet kines som chaufför sitter han. Hövdingen. Han sitter och slänger med sina armar. Med en förtullad ryggsäck och en väska och lagomt långt skägg. Lite som en finklädd fotohippie på syra. Vi invigde rummet med en öl OS till ära.

Det är varmt här. Om någon missat det. Det behövs inte många minuter utomhus innan ryggen leker vägg och skjortan tapet. Men det är lika för alla så ingen blir förgrymmad om man genom en lätt touch råkar beblöta någon i de oftast välpackade bussarna. Svettpriset eller snarare svettluktspriset vinner som vanligt PGmannen. Tror att han som taktik har infört både dusch och klädbytesbojkott. Smart.

Jag har plåtat preskonferenser idag. Kan konstatera att Therese Alshammar är trevligare än många tror, roddaren Lassi är stor som ett hus samt att det inte alltid är som kineser säger. Hade jag gjort som jag tänkt och inte som en kines i gul keps sa. Hade jag sluppit en del. Jag hade sluppit att vänta på taxi i fyrtio minuter. Jag hade sen sluppit att åka fel i taxi i tjugo minuter. Jag hade sen sluppit att bli avsläppt vid fel ingång. Jag hade sluppit promenera de tio minuterna till rätt ingång (självklart med ovan nämda tapet/väggresultat). Jag hade sluppit fått veta att rätt ingång även den var fel ingång. Jag hade sluppit ta min andra taxiresa för dagen. Jag hade sluppit missa presskonferensen med badmintontjejen. Men jag är inte bitter. Det är underbart att få vara här. Kina är när man ser på saken från ett visst håll ett fantastiskt land. Om man byter vinkel så ser man att Kina har en del att jobba med. Eller sanningen att säga ungefär lika många problem som kinesiska muren har stenar.

Nu ska vi ut och leka svettleken. Trots att det är natt.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,