onsdag, november 28, 2007


Jo. Så här satt jag. Med aningen till huvudvärk och lätt ångest över att inte ha tränat på hela dagen. Snart flyttar Jugge ut. Alldeles nyss satt vi och saknade varandra. Fast vi ännu inte skiljts åt. Helt oplanerat och lite i förebyggande syfte.

Idag red riddare genom Göteborg. Jag, som är dubbad in i fotoordern, hade till uppdrag att dokumentera detta. Hästarna kom skrittande. Klapprande hovar mot kullersten. Medeltida ryttare med Lindex i bakgrunden. Föräldrar med sina barn i allehanda vagnar.
I mitt huvud rullade scenarion. Scenarion där nåt går fel. Scenarion med hästar som får spel och sparkar bakut. Hästhovar prydligt planterade i barns ansikten. Vilka bilder det kunde bli. "Riddare i kaos" "Barn allvarligt skadade vi Arn-möte" "Arn skadar barn" "Mongolid på glid" (Mongolid på glid passar ju kanske inte in men det skulle vara en kioskvältare). Löpsedlar fladdrade i den vind som för tillfället ven i mitt huvud. Tänk om... Skulle jag kanske kunna ordna lite nyheter? Kanske skrämma hästarna lite? Stampa i marken eller flasha hårt med min medhavda blixt? Hästar är djur och djur kan lätt bli skrämda...
Sen kom jag till insikt vilken äretörstande äckel till cyniker jag blivit. Tog istället bilder på gulliga barn som klappade söta hästar allt medans ståtliga män iklädd stålbrynja spanade ut över nejderna invid domkyrkans rot. Inte årets bild direkt. Men heller inga hästhovar som förvandlar barns underkäkar till diadem. Tur de. Det goda i mig segrade. Tack för det.

måndag, november 26, 2007

Pengarna i Peking

Jo.

Tänkt skriva nåt fyndigt. Nåt kul. Lite klämkäckt. Tänkte på nåt sätt klämma in att mina sparpengar förmodligen gör både ett och annat oetiskt borta i ett land som snart ska ha OS. Men näe. I mitt tillstånd av total vitlöksodör (åt fyra råa klyftor, enligt en ganska tjock och väldigt blind man så är det ett komplement till pencelin.) skiter jag i. Istället ska jag ta en trasa och torka av mina golvlister. Det är damm på dem. Men inte länge till.

lördag, november 24, 2007

Brainstorm mitt natta

Alltså inte bandet från ett baltiskt land utan det ordet av de mordena slaget som vill mena att man tänker fritt för att komma på idéer. Det kan ju tyckas vara en lite väl bra planering om man likt mig och VandrarOlle redan nu börjar planera sitt tomteri som vanligtvis brukar äga rum runt den 24 december. Men det gjorde jag. I min säng låg jag och försökte sova. Helt utan att trycka på ONknappen på brainstormingprogrammet så startade det av sig självt. Kom på ett ganska bra utkast. Lite riktlinjer som kan spinnas vidare på. Förra året var vi både i hembygden och inne i stan. Jag var tomtemor som glömt att raka benen och gärna påtalade detta. När vi bilade tillbaka från stan spontanshoppade vi på Shell i Nacksta. Det var kul. Vi fick också idéen att simulera samlag på en bänk som stod brevid E14. Men vi sket i det. Hade ingen filmkamera och då var det inte lika kul. Revansch i år kan hända. Så har ni vägarna förbi Nacksta på julafton och ser två tomtar som beter sig konstigt så vet ni.

Nu ska det städas och lyssnas på vals om Veronica som jag tydligen skall göra bra. Vi får se. Försök ett startar strax.

Och bara så ni vet. Det som fortfarande gäller är vacker och lycklig.














180 000 tuggummin var det väl värt.

tisdag, november 20, 2007

Barnaga? Någon?

Kom hem igår. Eller jag kom från ett hem till ett annat. Innan jag lämnade mitt nuvarande hem hade jag gjort en drive. Fått spisen att blänka. Allmäntplockat upp. Diskat upp och shinat till diskbänken.
Nu kom jag hem. Min adpotivson Jugge (23) hade inte gjort nån drive. Eller i alla fall inte nån drive i vad som i folkmun brukar kallas städning. Ett mindre Kebnekaise stod på den nu fläckvis silverfärgade diskbänken. Funderade på att göra ett ryck. Tog upp en tallrik. Hur kunde jag ana att den så klart var försåtsminerad. Väl kamouflerad under tallriken stod ett vinglas lutat. Detta glas förlorade nu sin enda stöttepelare i detta fjällmassiv av disk. Kras. Glaset dödde. Begravde snabbt liket i soppåsen och plockde sen fram en telefon och smsade ihop ett argt meddelande med kontentan att man minsann inte får stapla disken i diskhon.
För jorden har en kraft som månen aldrig haft.
Och aldrig får och då går de som det går.
Oavsett om man nu haft dambesök i flera dagar, bjudit på middag och i största allmänhet donat och gjort allt annat än just den mest primära marktjänsten.

Gav upp diskprojektet. Vandrade in i mitt andra rum. Där var det inte bättre. En mindre flodvåg av kläder hade svept in över bortre delen av rummet.
Tog fram ett läder skärp och testade svingen. Ett snärtande ljud uppkom när jag testade mitt redskap på parketten. Här räcker det inte med indraget lördagsgodis. Nu ska insikten slås in med bältet. På gammalt vis.
Funderade på att påta ihop ytterligare ett sms. Men tyckte det kund tolkas som lite väl... Så jag sket iet.
Gick sedan och jobbade. När den adoptutövande fadern (jag) kom hem hade en förlåtande vind svept genom svept genom min själ. Mina tidigare tankae på läderbälten och snärtiga ljud var som bortblåst. Min adopterade son sov. Han grymtade nåt som skulle kunna liknas vid ordet hej. Den förlåtande brisen värmde min kind. Gömde undan mig i köket och slösurfade tills läggdags. Tassade försiktigt in i sovrummet. På soffan/sängen låg en 23:årig pojke och sov. Jag log. Så söt när han sover.
Kröp ner i min säng. Vi delar inte sånt. Kände nåt hårt stöta mot min kind. En liten plastflaska som luktade jordgubb. Ni får själva göra matten men flaskans syfte är att minska viss sort av friktion... Jag tände lampan. Slängde flaskan i riktning mot en viss adoptivson men missade. Här hade det idkats icke äktenskapligt samlevnad. Jag började bädda om. Försökte att leva om så mycket jag kunde. Så att den numera inte lika kära Jugge i alla fall skulle få en aning störd nattsömn. Men han susade bara på. Som sista markering lade jag alla besudlade lakan mitt på golvet så att Jugge var tvungen att kliva över dem när han väl vaknade.
Sen gick jag och sov. Drömde om ett skärp som ordnade rodnad och till och med mindre sår.

När jag vaknade låg lakanen kvar. Min tysta protest hade nog uppmärksammats. Inte. På diskbänken stod lite nyfödd disk.

torsdag, november 15, 2007

Kungen den kära Kungen och den med åtstramningsmetoder något redigerade Silvia



Carl den XVI Gustaf. Jag har aldrig tyckt illa om kungen. I frågan om monarkins fortsatta existens så har jag mest legat i den där filen som säger ungefär: Okej då, kör på. Så länge du gör mindre skada än nytta får du väl låstas regera landet av mellanmjölk och IKEA. Jag sket i. Men idag såg jag honom för första gången. Jag såg honom och hans något skalpellredigerade fru (kolla in fröken Silvers överläpp så förstår ni vad jag menar) besöka en fritidsgård i Hammarkullen. Det pratades integration och bostadspolitik. Det kliade i min ryggrad. Silvia drog paralleller till sin egen situation som ”ny” i ett land. Synnerligen patetiskt.
” Jo fru al Hassan. Jag förstår. Det var likadant för mig när jag gifte/låg mig in i Sveriges apanagefamilj. Ny i ett land. Man känner ingen. Man bor i ett hus med 1400 rum och har ingen aaaaaning om var den där byrån i Jugendstil som man ärvt av ens far, som av någon outgrundlig anledning flydde till Brasilien nån gång för många år den, egentligen passar in. Ekonomin är ansträngd, alltid för mycket år kvar i slutet av apanaget och ordet sjuksköterska är ju för fan omöjligt att uttala. Det enda som jag egentligen lyckats påverka är min sladdriga överläpp. Den tog dr Schmitt hand om här om dan. Botex is tha shiiiiiit. Eller hur fru al Hassan?”
Kungen visade att han minsann inte är tappad bakom en vagn han heller. En reporter med filmkamera frågade en fråga. Så här flöt konversationen. Jag citerar.
Reporter: ”Det kankse är svårt för Kungen och Drottningen att sätta sig in i situationen. Det är ju ändå ganska långt mellan Hammarkullen och slottet.”
Kungen ”Nja. Långt och långt. Det det gick ganska fort. Vi flög ner från Stockholm. Det gick fort. Sen tog vi bil hit och ikväll ska vi på middag på ambassaden. Det är späckat schema vet du.”
Inte ett spår av ironi. Eller så gick den mig helt förbi. Men helt ärligt så brukar jag vara ganska bra på att sondera terrängen i ironidjungeln.
Att den kära Calle Balle inte förstår att reporterns egentliga fråga visar ganska träffande hur isolerad och verklighetsdistanserad herr majestät egentligen lever. För helt allvarligt. Inte kan väl nån egentligen tro att reportern på fullaste allvar med ”långt” menar avstånd i kilometer och mil och inte socialt…
Ytterligare ett tecken på att hovets överbeskyddande mentalitet av ers Majonäs Honungen: Cirka fyra minuter har passerat sedan den samlade pressen fått tillgång till Silvia och Calle. En något undernärd människa, inte utan spår av skalpellingrepp, manar plötsligt alla fotografer att sluta använda blixt. Med ursäkten, ”Det slår så hårt i ansiktet”. Hon påvisar egentligen bara sin ståndpunkt. Ni är här på mina villkor och mina villkor endast.
Ät min skit. Skulle Kungen vara känsligare för blixtar än Mona Sahlin? Knappsats. (jo jag väljer att skriva knappsats och inte knappast). Fjanteri. Idioti.

Vilken ambassad som kungaparet skulle besöka framgick ej.

Istället för att lägga ner kanadagäss så röstar jag denna vecka för att vi istället lägger ner monarkin. För pengarna som trillar in kan vi köpa konst.

tisdag, november 13, 2007

Lägg ner kanadagäss

Min adoptiv son sover. Igen. Att vara under vatten tär tydligen. Både på kropp och själ. Själv så är jag hushållets egna lilla stab och tross pluton. Matlåda. Dammsuga. Diskborsta. Uppplocka. Många p i uppplocka. Han får väl hållas.

Har varit runt på lite småjobb idag. En slentrianheilande rättshaverist, som enligt vissa teser nog är sverigedeomkrat, besöktes invid en stor äng som minsann inte alls passar för en rättspsykiatrisk anläggning.
"Det ligger ju mellan två bostadsområden, och hur ska de intagna få lugn och ro? Med två tungt trafikerade vägar alldeles bredvid" undrade den kära mannen.
Slemmet fick in pulitzerwibes och ställde motfråga.
"Vad ska man göra istället då?"
"Bygga bostäder till exemepl" sa (den eventuella) sverigedemokraten, vi kallar honom Carl-Ove, efter min klassföreståndare i högstadiet.
Slemmet kontrade.
"Men tror du inte att de boende i så fall skulle störas av de hårt trafikerande vägarna här omkring? De som du just nämde".
Här tror man ju att Slemmet bankat ner den käre Carl-Ove och dennes argument. Man ser framför sig hur C-O totalkapitulerar och säger ungefär "Fine, mitt fel, dåligt argument. Bygg ett psykhus the size of Bäckebol om ni så behagar. Jag ger upp. Jag hade argument jag trodde höll men de var alla en stor röd ballong. En ballong som du nu med ett nålstick i form av en fråga så obönhörligen stack hål på. Den pös ihop till ett rätt litet skrynkligt lite hög av gummi. Förlåt. Jag ger mig. Igen. Så nu skiter jag i detta och går hem och dricker ett glas tranbärsdricka och om jag blivit på bättre humör vid 22:25 ikväll, efter ekonominyheterna på TV4, så ska jag betäcka min fru, hon har ägglossning nu, och förhoppningsvis så får vi ett barn som inte blir mobbat. Hej då."

Men så blev det inte och så sa han inte. Istället kontrar han likt Zbynek Irgl på en hockeyrink.
"Jo men dom som flyttar hit då är ju friska"

Det är klart. Lider man inte av psykisk ohälsa så tycker man ju att det är rent av mysigt att 200 lastbilar om dan passerar ens jordgubbsland.

tisdag, november 06, 2007

Åsa Larsson. Jag vet inte hur du ser ut.

Jag använde ett tredje verb för att ta mig ur hörnet. Verbet som alltid är det bästa men ändå svårast. Fast det är bara svårt innan. När man väl börjat går de av sig själv. Men så är det ju i å för sig med de flesta verben.

Åsa. I min släkt finns det två ingifta Åsor. LillÅsa och storÅsa eller nyÅsa och gamÅsa. Jag vet inte hur Åsa Larsson ser ut. Eller hur hon är. Eller vad hon tycker är viktigt. Eller om hon är moderat och äcklig. Men jag vet en sak. Hon skriver vackert. Vackert som Erikssonsskalet i soluppgång.

Imorgon lyfter ett plan mot Florens. I planet sitter jag. Italien på blixtvisit. Har inte lyckats att lokalisera några kollegor än. Men de brukar ge sig.

Hade ju kommit på en massa bra uppslag. Men alla har åkt kana ur mitt huvud. En annan gång en annan gång.


Igår såg jag Victoria. Hon blir liksom lik Silvia mer o mer.

Om Åsa Larsson nu skulle vara moderat (och därmed äcklig) så skulle jag ändå tycka att hon skrev bra.

söndag, november 04, 2007

I ett hörn

Det sägs att man kan måla in sig i ett hörn. Jag har ett annat verb i den meningen.

Min adoptivson Jugge (23 år) har sedan en längre tid varit min soffsängs ständige nattgäst. Det är trevligt. Det behövs liksom ingen ansträngning för att få umgås. Och det är skönt. Idag klär jag i vitt. Vita jeans är en dödssynd men det skiter jag i. Har köpt dem i en butik med ett kvinnonamn som stavas med Z. De vita jeansen bärs idag i uttöjande syfte. Just nu är det lite väl mycket slimfit. Men dom går ut sig. Mina grå som vid köpet satt gjutet och gav mig glasskulskinkor här nu pösat till sig och liknar mest en grå smält glass. Vill man ha glasskulsskinkor får man helt enkelt ta det faktum att herr pung får begränsat pendelutrymme för en tid.

Nonsens. Blogg om skit. Men i allvarligare dagar är det skönt att skriva skit. Förskjutning är ljuvlig medans den pågår. Men men. Imorgon är en annan dag och ingen är död. Eller jo. Min kompis. Min vän. Min lärare av vattnets kretslopp. Han är död. Men igår på Östra kyrkogården i de hamlade lindarna så hörde jag hans skratt. Mot den blåa himlen såg jag hans ansiktes drag. Skrattet kom även till mig, men jag grät samtidigt, det var skönt.


Så tillbaka. Tillbaka i ett hörn. I ett hörn av många saker. Men just då kändes allt världsligt just bara världsligt. Tårar kommer och skratt går.

Många nyanser i ett inlägg. Från glassjeans till spirituella möten.