måndag, mars 31, 2008

Skylter som inte skulle komma undan i Sverige

Cypern må vara soligt och ganska varmt. Men under den vackra fasaden så glimmar små små drag av rasism upp. Här kommer ett urval av skyltar som förmodligen skulle få den i Sverige verksamma Omdubsmannen mot etnisk diskriminering att lägga restaurang/nattklubbsägaren över knäet och låta handflatan jobba upp en skimrande röd färg. Jag vågar mig på att hävda att Cypern inte har en sådan ombudsman. Om de nu har de så kan han inte ha passerat Ayia Napa.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

måndag, mars 24, 2008

Mums


Husdjur på hotell. Trevligt värre. Mannen i receptionen gav mig en sprayburk med insektsmedel vid första nära kackerlacksmötet. Jag bet ihop och tänkte att en liten skalbeklädd gynnare kunde väl inte göra nån större skillnad. Men när jag efter dusch skulle anbeklä mig nya kalsonger och två kackerlackor står i givakt och vinkar med sina spröt så fick jag nog. Efter en lättare jakt och med rummet badande i en lätt kemisk doft gick jag ner till receptionen. Med nedan avbildade askkopp så behövdes ingen längre övertalning för att få byta rum. Jag tror att det hjälpte att den ena gynnaren i nikotinsoptippen låg och sprattlade i sitt dödliga kemiska rus.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

lördag, mars 22, 2008

Vi ska testa

Ms Mymlan hjälper mig med taggar. Nu ska vi se om det funkar.

Imorgon ska jag till Cypern.
Och vad skönt det var att Carola sög på Så ska det låta.



Läs även andra bloggares åsikter om , ,

torsdag, mars 20, 2008


Mao Asada från Japan (märk väl utan munskydd) laddar för nån slags snurr eller liknande och bevakas av många kortknäppare.
Fast snyggast igår var en finska och roligast var när jag kapade Deros mus.




Läs även andra bloggares åsikter om , ,

onsdag, mars 19, 2008

Män i mink och Japaner med munskydd


Pälsdebatten har inte nått konståkningsvärlden. I alla fall inte den delen som har sitt säte i Australien. Istället för att dra sig tillbaka så har pälsbärandet down under istället komma att innefatta både kvinnor och män. Stort. Vad det gäller att spränga könsgränser har ju konståkningen varit i framkant länge. Män i fjädrar, paljetter och tajta trikåer har varit en vanlig syn i ishallar sedan mycket länge. Men nu är det alltså även okej att som man springa runt i mink.



Vad gäller munskydd så har jag ingen uppfattning om hur vanligt bärande av detta är i konståkningsvärlden kontra den vanlig världen. Men i Japan är det inte det minst konstigt att bära detta plagg även när man inte jobbar som kirurg. Bara för att man för tillfället befinner sig på en läktare i Sverige så ändrar man inte sådana vanor. Men men. Vill man gå runt och se ut som en tandläkare så må det vara varsågod.

Nu är det strax paråkning. Det skall vetas att jag blir mäkta imponerad när människorna med pinne kastar människorna med springa högt upp i luften när det bara finns hård is att landa på och utan hjälm och allt.

Fotogänget sitter här på rad som de flockdjur vi är. Vi hämtar kaffe åt varandra och har allmänt långtrevligt.

söndag, mars 16, 2008

Tack Travelstart

Har haft besök av en oslipad diamant denna helg. Synd bara att jag knappt var hemma.
Sörjde hans hemåkande med att boka en resa till Cypern.
Inget dåligt avbeställningsskydd Travelstart har. Man skyddas från både död och sjukdom. Alltså man får varken läkemedel eller livvaktskydd men om man nu råkar få polio eller försöker nicka en buss så får man tillbaka pengarna. Vilken service! Bara att skicka in dödsattestet så får man tillbaka alla pengarna. Hur stort som helst.

tisdag, mars 11, 2008

Hemmavid

Sitter hemma. Med lite tid och ett plötsligt uppkommet behov av att skapa från andra sidan. Fast ändå inte. Plan och verkan. Jag gick in på blocket och köpte mig en dvärg vid namn Mats, även kallad MidgetMats, och puttade sen in honom i min kyl och ugn. Efteråt spände jag av framför teven. Trevlig kväll.

fredag, mars 07, 2008

Syndromet Jag har inte ett skit


Mycket idag. Tidigt jobb som var dagens roligast. Omsadlad målvakt som gått och blivit med hammare och vinkelslip och sånt. Det var riktigt roligt.
Sen åkte jag och Slemmet till förorten och försökte vägleda vilseledd mopedungdom. När vi hittade en mopedburen yngling så stod han och pratade med ett ,enligt mallen, offer. En mamma med barnvagn med barn i. Barnet hade en bok om en nalle som hette Puh.

Sen bar det av åt väster. Golf. Jag är väl ingen golfare direkt. Snällt sagt. Den ena uppdragsgivaren kom varken ihåg mitt namn eller ansikte. Det störde mig. Vi har träffats fler gånger än vad jag har tår på vänster fot. Alltså över sex gånger. Hur som. Mannen har även skrivit världens sämsta krönika en gång i tiden... Så han hade liksom uppförsbacke redan innan han fick namn och ansiktsalzeimers. Den blev brantare. Eftersom jag inte orkar kalla honom mannen så får han nu heta Gunnar. Gunnar har fula jeans. Han knyter sina skor hårt. Skosnörenas rosetter blir således ganska långa. Som långa taxöron släpare de efter Gunnar. Ma kan tro att han försöker sopa undan sina spår. Men han sopar mest bara folks namn ur sitt minne. Gunnar sprang i ett och önskade bilder. Det stör mig inte i vanliga fall. Men med Gunnars uppförsbacke var det inte mycket annat jag kunde göra. Gunnar hade en särskild önskan. Tjejer. Många tjejer. I keps med logo. Han levererade dess önskemål på ett sätt som bara fick mig att vilja sätta honom på en pall och med driver mata honom med golfbollar. Men det gjorde jag inte. Gunnar tog sina taxöron till skosnören och sin kvinnosyn, som för övrigt var den kvinnosynsavkomman som Rocco Siffredi och Peter North dito avlat fram, och sopade sig bort mot där korven serverades.
Själv gick jag mot där bilarna stod och åkte sen hem och levererade precis mycket bättre bilder än vad Gunnar förtjänade.

Nu sitter jag på kontoret. Här är tyst och lugnt. Funderar på att springa förbi Belgarens på vägen hem. Får se.

Idag offentliggjordes Årets Bilds pristagare. Just nu är det nog ganska fet fest. Ja ja. Om ett år kanske... Kanske.

Gunnars krönika handlade förresten om en landslagsledning. Gunnar tog fram stora Jonseredaren och kapade jäms med fotknölarna. För lite mål gjorda. Anledningen till detta var att fel spelare var uttagna. Ledarskapet var oengagerat och för tyst. Ingen gnista syntes och ingen eld brann... Ungefär. Kruxet då? Jo. Krönikan skrevs efter att den aktuella ledningen fört sitt lag till VM-Guld. Skumt nån?

tisdag, mars 04, 2008

Mellan fjäll och etnisk rensning och lite Irak

Min äldre bror menade att jag gått i barndom. Mitt säregna drag att vilja agera råttbödel kom tillbaka. Med en kraft som inte kan kallas annat än full. Det är råttår i år. Å det grövsta. Dom är små men sannerligen de är ludna. Mitt ivriga råtthat kommer förmodligen från något som har att göra med att vilja göra min mamma (även kallad GårdtjärnsPutin som tycker att jag i frågan om den etniskaråttutrensningen skall utöva självcensur och om jag vägrar skall hon bygga om bruggstuga till sushibar och servera mig te som innehåller nåt kemiskt som slutar på 210) glad. Varje död råtta är en bra råtta är mammas melodi. Varje råtta hon ser skapar panik och en bra råtta är en råtta som hon inte ser men vet är död och eftersom jag slänger de döda råttorna i måkrännan så syns de inte. Och att det är råttår är ju liksom ingens fel.
Hur som helst. Det började med lite slentrianjakt. Två fällor, vattenhink med plast och en träpinne dög gott. Men efter att ha kraftsamlat i fjällen i tre dagar så gick jag hårdare åt problemen. Tanke och plan. Varför bekämpa symptomen medans sjukdomen sprids? Jag började således sanera. De fyra tomma banankartongerna som råtthyreshus bars ut i snön och skvättes mer med bensin och jag kände för att grilla korv över den eld som snart slickade i sig de blågula Chiquirakartongerna. Inga råttskrik hördes. Jag blev lite besviken att ingen brändes inne men efter närmare eftertanke kanske det var bäst så. Sen gick jag lös på en dynghög som liksom fastnat i utgödslingens bakvatten. För varje spadtag som borrades ner i högen kom projektiler som såg ut som små håriga bollar på syra utflygande. Under mycket hammer och slag kom de flesta dock undan. Men det var lite roligt att se hur en dynghög kunde förvandlas till en råttfontän. Men men. Nu är de bästa tillhållen antingen brända eller skövlade och vi får hoppas att de dräpta hade viktiga poster i råttsamhället så att jag på det sättet har underminerat deras samhälle på mer än ett materiellt sätt.

Fjällen då. Jo då det var roligt. Bra väder. Fina hyrda skidor. Roliga pojkar. Men man kanske inte når ungdomar bäst genom att ge dem en blå bok som pryds av "Lovsånger!". Att sen höja upp varje litet Lov till höga F får ju knappast någon nyss dovröstad yngling att stämma i direkt. Men men. Godkänt ändå. Skönt puder i backarna gör ju sitt och de jämtländska ledarna växte i mina ögon.


Sen det där med den lilla hundvalpen som någon jänkare slängt ner i en ravin. Kom igen! Jo det är klart. Man ska inte springa runt och okynneskasta ner djur i öknens raviner. Speciellt inte söta djur. Det är fel. Men. Se det paradoxala att snubben med hjälm och ökenkammoställ kan peppra ner fyra, fem irakier på en dag men blir åtalad först när han kastar en hund nerför en slänt. Eeeeeh? Cred ändå till Aftonbladet som varnade för starak bilder.


Eller vad dum jag är. Irakier är ju inte lika söta.


Perspektiv tack.