Knarkarvideon igår följs upp med lite seriösitet. Om ni minns bravaderna herr S ägnade sig åt i Vadstena så kan ni nu följa han på hans nystartade blogg.

Det var bara det. Ikväll är jag och herr S bokad på inte mindre än tre (3) respektive två (2) julfester. Tidningen Match har julpingis. Idrottsjournalisternas klubb har innebandy och julbord medans GP har julfest utan tema men med allmän neddygning. Jag har lagt upp det på följande sätt. Jag rullar förbi Match, mutar herr S för att vara hejarklack åt Uffe den tuffe som med publikstödet i ryggen enklet smashar ut mig redan i kvalet. Sen följer en rask promenera till SJ-hallen där MackanMedia med anhang spelar den där sporten som de som var för dåliga för hockey spelar. Efter det bryter vi mot bibeln genom att frossa deluxe på Ullevi. Sen avslutar jag denna kväll genom att gå upp på GP och drottningSilviavinka till allehanda folk.

Ja ja. Hur som haver. Skona skaver. God Jul.

En skatt

Vad ska man göra för att få ungdomar att förstå att det där med knark kanske inte är tårtornas tårta? Man kan vifta med pekpinnar eller visa diagram med antal döda hjärnceller. Eller. Så plockar man fram en bildkanon och visar denna video. Så här går det barn om ni trampar ner i träsket med crack. Gör det inte barn. Vem fan vill sitta som överviktig slentrian sällskap bredvid en synligt totalrubbad snubbe i bar över när denna förverkligar sin dröm som sångare?

Det är så sjukt att orden inte kommer till mig.

Det är mörkt min vän

Snökaoset har inte nått Göteborg. Det stör mig. Asfalt med lite lite snö reflekterar ljuset så mycket bättre än asfalt som bara är våt. I väntan på snön lyssnar jag på Adiam Dumott och försöker styra upp min vardag.

Har suttit hos herr Stiller och tittat på bilder ikväll. Årets Bild närmar sig och jag har faktiskt bokat ett rum i Örebro redan nu. Det är alltid kul att träffa kollegialet från Sveriges samtliga hörn. Att Årets Bild i år delas ut bara några dagar efter min hemkomst från OS i Vancouver kanske inte är ultimat men ultimata saker har en tendens att bli tråkiga så vi får väl le och vara glada ändå.

Imorgon ska jag ta en seriösdag. Stiga upp tidigt och sen gå till jobbet klockan nio. Bara för att känna på det. Verkligen stämlpa in och reda ut kvitton och kopiera papper. Jag försöker göra det ibland men misslyckas oftast och vaknar så där runt tio och skäms ända in i mitt arma bonnpojkshjärta. Men imorgon... Då.

I övrigt sitter jag och hoppas på att min allra bästa herr Loe ska släppa något nytt. Det skulle vara en glimt av våren redan i december.

I övrigt två. Jag har hittat mig ett par nya bloggar som jag lagt i min lilla flik som jag tittar in på dagligdags.

Trestegsraketen direkt från metropolen New York.

Erik och Pierre håller fiktiv låda här.

Någon snubbe med frossa sitter här.

Alla väl att titta in och skratta åt och med.

Min kompis

Min kompis Malte och jag åker traktor. På vagnen har vi förrymda kor som åter har fångats in. Någonstans runt Lövsättsbron delar Malte med sig av sina funderingar.

- Nils. Är du vuxen?
- Jaaaa, det är jag väl.
- Är du en pappa?
- Nej.

Lång betänketid.

- Men vad är du då då?

Ja. Vad är jag egentligen. Just nu är jag lite jetlaggad (tycker inte om ordet. Låter lite engelskt wannabee. Svenskt ord någon?) och dricker kaffe utan mjölk tidigt på morgonen.

Här får man rösta

Stackars kineserna. Inte kan de odla låstaspaprika i FarmVille och inte kan de läsa varken Hövdingens eller Praktikantens bloggar. Nu är jag återigen i ett land med demokratiskt framröstade ledning. Finland har slutat strejka och klockan i Finland är tre fast klockan i mig är elva.
Natten i Shanghai var både rolig och underhållande. Ett kort konstaterande är att svenskar finns överallt och att väggarna på Mint Club (som har framröstats till Shanghais hippaste klubb år 2009) nu har fått höra pannkaksscenen med Grodan Boll och Kalle Stropp.

Gårdagskvällen spenderades med TV4-utsända och nyvunna svenska vänner. Vi åt groda och åkte först upp i hotellets takbar. Där roade sig några kineser med att i tur och ordning starta slaggis, spottade på golvet och ramlade i trappa. Vi kände kulturkrocken torna upp sig och åkte istället in till ett torn med konstig form och tittade på en utsikt som inte syntes på grund av ett hällande regn. Men det gjorde inte så mycket. För på scenen stod två kineser, en native american och en hippie som jag gissar kom från Belgien. I gnistrande plysch levererade de ABBA-hits och Metallicatolkningar med blandat resultat.

Another brick in the Chinese wall

Mästerskapet tog slut lite för tidigt. De oerhört trevliga tjejerna i laget höll inte för trycket utan var bra först när matcherna inte gällde något. Lite synd. Det hade varit lite kul att få vara med när ett sådant här lag lyckas och liksom slår igenom.
För om bara det idrottsliga skulle falla på plats så har de redan allt annat som skulle få dem att bli så där härligt folkkära. Men men. En annan gång kanske.

Den för tidiga sortin har gjort mig till Shanghaibo i nästan två dagar. Flygen hem var lika fulla som de där två ryssarna som lastar en stubbe på en cykel och jag kan inte flyga hem förrän luciamorgonen nu på söndag. Shanghai fram till dess alltså.

Myllret av folk tycks aldrig ta slut. Överallt är det folk. Den privata sfären är liksom mycket mer offentlig i Kina. Gatan är som folks vardagsrum. På gatan petar man sig i näsan, man gråter, skriker, sover, rapar ljudligt, agar sin skrikande barn, äter kokta köttbullar på spett och allt sker inför allas ögon. Gränsen mellan det offentliga och det privata har liksom suddats ut.
Men trots att folk rapar mig i örat på tåget och trots att den tjocka tanten daskade sitt barnbarn både sju och åtta gånger så gillar jag Kina.
Fördomen har sagt mig att folk är lite illvilligt inställda till utlänningar. Men inget kunde vara mer fel. När jag har vandrat genom gatorna som jag tycker hör till det riktiga Kina och inte den råsminkade OS-fasaden som fanns i Peking så är det vänligheten, nyfikenheten och skratten som jag mött och även om jag pratade mitt modersmål och den skrynkliga tanten som sålde mandariner sitt så kunde vi både göra affärer och skämta.

Ikväll ska jag äta middag med Magnus och Max på tv4. De hade stora planer om att ta sig till Bangkok men tog för bara nån timme in på samma hotell som mig. Från mitt fönster kan jag se folket myllra, lyftkranarna sakta röra sig och neonskyltarna blinka. Natten i Shanghai väntar oss.

Livstecken från Kina

Kort inlägg bara för att visa ett livstecken. Snabb sammanfattning.
Käkar med pinnar. Blir betittad och pekad på vart vi långnäsor än går. Munskydd är sjukt populärt. Resan hit tog 27 timmar. Bagaget kom först idag.
Detta är det riktiga Kina, ingen putsad fasad som under OS. Här kan man bajsa, rensa fisk och laga skor på trottaren. Inget är fel eller dumt bara smidigt och trevligt att göra ute i det fria.

Saker som inte fungerar i Kina:

• Youtube
• Blogspot
• Facebook
• Bordsskick

Under OS i Peking förra augusti funkade alla sidor förutom wordpress. Nu är wordpress tillgängligt men sidor som öppnades upp under OS har nu återigen stängts ned.
För min del så kan jag ta att inte kunna kolla in när folk slår sig på youtube eller uppdatera min blogg (detta inlägg skickas via mail och läggs upp av tredjeparten MackanMedia) men jag tänker på de stackars kineserna. Vad ska de göra hela dagarna? De kan varken pokas gå med i meningsfulla klubbar som "Vi som har efternamn som slutar på sson" eller odla paprika i Farmville. Fattigt liv blir det. Man kan undra hur de styrande datateknikerna tänker. Vill de inte folket väl?

Saker som fungerar i Kina:

• Kollektivtrafiken
• Massagestudiorna
• The West

Första stoppet. En strejk

Mellanlandad i Helsingfors. På en flimrande skärm lyser det ilsket rött bakom destinationen Shanghai. CANCELLED.
Snålfinnarna som sitter i ledningen har kickat alla lastare och lossare och istället ställt det så att ett bemanningsföretag just i dagarna skall ta över driften på flygplatsen. Finnarna är inte bara snåla utan också envisa så alla lastare och lossare har gått ut i en enligt Finnair olaglig strejk.

Så nu sitter vi här. Ett litet gäng som sammansvetsats i vår situation och trots att det sätter mig i en liten obekväm situation så myser jag lite av kampandans vingslag. Så skönt att de som fått sina jobb nermalda i köttkvarnen på ett effektivt sätt lamslår en hel flygplats. I en kö med uppretade flygresenärer låter jag en stilla applåd ljuda.

Rutinens skimmer

Det fanns en tid när jag hade en stiftskrivarutskriven lapp med packningsinstruktioner. Min kära mor hade med Windows 3.1 hjälp fixat mig klara riktlinjer så där i början av en stor resa. Nu var det oftat så att trippen inte varade mer än ett par dagar och destinationen var oftast farmor och farfar i Hjo eller på sin höjd legoland i hiskeligt avlägsna Danmark.

Nu sitter jag i min soffa i den lägenhet som jag igår övervägde att övergiva och dricker kaffe. Om lite mindre än en timme går min flygbuss. Trots att jag ska ända till Kina och vara där i uppemot två veckor gick mina packningsförehavanden på dryga kvarten. Man lär sig. Windows 3.1 och en mor hjälper mig inte längre på vägen på samma sätt. Legoland känns ungefär lika långt bort som affärn i Kovland och att flyga till Shanghai via Helsingfors känns som logiskt.

Vad ville jag egentligen med detta inlägg?

Bara vara

Tre dagar utan göromål. Det kändes gott. Som sågs i förra inlägget så har det varit en del på sista tiden. Men nu har tre dagar förflutit och jag har varit på bio ätit mandariner och till och med druckit glögg. I lördags passade jag även på att raka benen och bröstet samt klä mig i klänning, blond peruk, nätstrumpbyxor och höga svarta stövlar. Det var omväxlande.

För vilken gång i ordningen jag idag stegade in på kinesiska konsulatet har jag glömt. Men denna gång fick jag mitt pass som nu har en sida som skimrar i vackert grönt. 20 dagar får jag med kamera vistas i Kina. Lämnar tidigt onsdag. Jag och kollega Kahl på radiosporten skall med gemensamma krafter ta oss från Shanghai till Wuxi. Om ni inte hört talas om staden Wuxi så är det inte så konstigt. Alla små hålor med invånarantal runt fem miljoner är inte så lätt att hålla koll på.

Idag tippar jag igen. Om än en aning omedvetet.

Min vecka har åtta dagar

Torsdag till torsdag. Åtta dagar. Åtta bilder.

Torsdag, Borås. 27 bilder hem.

Fredag. Beitostölen, Norge. 61 bilder hem.
Lördag. Beitostölen, Norge. 53 bilder hem.

Söndag. Beitostölen, Norge. 51 bilder hem.
Måndag, Partille. 49 bilder hem.
Tisdag, Göteborg. 31 bilder hem.Onsdag, Göteborg. 24 bilder hem.
Torsdag, Göteborg. 22 bilder hem.

Om så den svenska armén står och väntar

Så är klockan tolv och jag har precis klivit upp. Ibland blir det så. Jag nyttjar detta satans bländvärk snoozen och när den till slut gett upp så kan jag ibland vakna runt tolvsnåret. Någonting i mig skriker bannor. En karl ska kliva upp. Inte ligga och dra sig i onödan. Tror det är något nedärvt från bondegenerna.

Nu ska jag försöka nyttja återstoden av den dag som till hälften är gången. Kinesiska byråkrater har plågat mig länge. Nu efter formulär hit och papperakr dit så är det äntligen dags för mig att få plocka upp mitt visum till Kina på det kinesiska konsulatet.

Det regnar idag. Himmelen är grå men jag har bestämt mig för att le ändå. Det handlar bara om inställning. Jag tror jag vet vad jag ska tänka på för att bli glad.

Bil på glid

Ibland är det halt på vägarna. På väg hem från Beitostölen idag ligger jag i min bil bakom bussen som i sitt inre hyste skidlandslaget. Plöstligt ser jag hur bussen framför mig börjar glida mot snövallen. Jag bromsar och får efter ett par gastkramande sekunder stopp. Lutningen är rejäl. Hinner smälla av ett par bilder genom vindrutan innan bussen lyckas backa upp och åter kan köra på den rätta vägen. Parkerar min bil på tomgång och handbromsen ordentligt idragen. Kliver ut och går iväg och fotar av bussens hjulspår och den slänt som åkarbussen höll på väg att åka rodel nedför. Plötsligt hör jag så ett lätt väsande ljud. Det är min bil som låter. Dubbdäck till trots har dem så sakta kommit på glid. Med handbroms i börjar den förarlösa bilen en liten resa ned för backen. Förvisso inte så många centimeter per sekund men fart har en tendens att öka. Efter ett par raska men vingliga steg hoppar jag in i min blåa skönhet och lyckas inte få stopp men väl styra åbäket åt rätt håll.

Det ser faktistk ganska dramatiskt ut på bilden. Sanning var väl att det ändå var ganska lugnt. Hade herr busschaufför kört lite fortare hade det nog inte slutat lika lyckligt. Nu blev det en webbnyhet med ett ögonvittne citerat.

Glo här.

Stalkern

Ja... Om ni trodde jag överdrev en aning i förra inlägget så kommer här beviset på mina påståenden.

Här har jag gått runt idag. Gått mina vanliga steg. Gjort mina vanliga gester och förehavanden. Inte kunde jag då förstå att någon hela tiden förföljde mig. Det ser på bilderna nästan ut som om jag skulle vara med på spektaklet. Jag svär mig fri och kommer inatt låsa dörren samt skjuta soffan för utifall att min nyvunna stalker forcerar låset i sin jakt på nytt bildmaterial.

Smoggen i bloggen

Det har varit en lång dag. Jag och herr Bardell sitter och har återigen varsin svart dator i knäet. Vi startade imorse strax efter åtta. I mål nu precis. Herr Bardell har haft en fetish idag. I vinklar och vrår har han plåtat. Vad tror ni då kameran främst har varit riktad mot?
Charlotte Kalla?
Anna Haag?
Kärleksmåltavlan Therese Johaug?
Nej nej. Herr Bardells smutsiga Canoner har främst varit riktade mot mig. Det är knappt så jag kommit undan när jag kilat på dass. Han är en liten Stalker light den där Schibstedtanställda fotografen. Det lär väl sluta med att hans vidvinkel knackar mot mitt fönster inatt.

Hela Beitostölen har idag haft ett tjockt moln och dimmlager som täcke. Ljuset blir förvisso jämnt men färgerna får liksom inte liv dagar som denna. Imorgon ska solen titta fram. Jag hoppas på liknande väder som sist jag bevakade skior i världscupen.


När himlen har moln.

När himlen har sol.

Underkylt regn och en hytte

Göteborg tillryggalades idag. Efter att ha spenderat förmiddagen i sällskap med tvekan och håglösheten satte jag mig vid tolvtiden så tillslut vid ratten. Gårdagens driftighet hade utrustat mig med inte mindre än två ljud böcker. Så min sju timmar långa färd i den bespottade blå pärlan blev ett nöje och när jag nådde mitt mål i hurtiglandets Beitostölen så ville jag inte stiga ur bilen. Vilhelms berättelse sveper runt i bilen och sprider alla kännbara känslor som finns här i livet.

Det har regnat alla de 54 milen. Nu på slutet var det ett findroppat regn som föll på den nedkylda vägbanan. Föret blev glashalt vilket fick de sista milen att ta nästan en timme. Men vad gjorde det. Karl Oskar, Kristina och Danjel höll mig ju sällskap.


Nu sitter jag herr Bardell och fru Thorén i en lobb med varsin svart dator i knäet. Socialt värre.

Glad för lite

Ska åka till Norge på torsdag. Längdskidorna har premiär och för att förbereda mig lite snurrar jag runt på skidförbundets hemsida.


Inte vet jag. Det är förmodligen beskärningen på hemsidan som gör att bilden känns lite... Låt oss säga Tyskland sent trettiotal. Tur att kavajerna går i svart och inte brunt.
Vattenfall uppe i det högra hörnet bryter förvisso brunkol i just Tyskland men inte tror jag att det är det som Vattenfall och Skidförbundet vill påvisa genom denna annons.

Inpräntat

Det regnar. Det är grått. Jag har de senaste dagarna legat i sängen 20 av dygnets 24 timmar. Det är inte likt mig. Men när man är sjuk så är man.
Jag vänder mig lite emot att vara så förbannat depp när det är höst. Men även fast jag tycker så blir det likväl lite sorgligt och i allmänhet neråtstämning när det är som det är nu. Det blir liksom inpräntat i en att man ska tycka att regn och gråa skyar är jobbigt och deprimerande. För inte så länge sedan fann jag roligheter i regn. Hoppa i pölar. Titta uppåt och försöka fånga regndroppar i munnen. Dämma upp rännilar till gråa bassänger bara för att få känna naturens kraft light när man sedan öppnade upp flödet och lät vattnet forsa fram hela vägen ner till kasa.
Men idag dämmer jag inte.
Har inte fångat en enda vattendroppe med munnen.
Istället har jag varit och jobbat på en match som utspelade sig på fruset vatten. Alltid något.

Tuffheten

Det är inte tufft att kasta flaskor mot min vän Glenn.
Det är inte tufft att i sin iver att få slåss springa över en sjuttioårig man med krycka.
Det är inte tufft att kasta kamerastativ och stolar.
Det ser lite roligt ut men är knappast tufft att försöka svämma över kanalen.

Inte Lykke Li men ganska så lycklig

Dagen regnar bort. I den av stora silvret färgade dagen sitter jag och medans koldioxiden har fest, barnadödligheten i Zimbawe ökar och Peshawars gator färgas av rött blod så är min största utmaning idag att hitta ett par boots med rätt färg, skön form och en lagom diskret men ändå iögonfallande dragkedja. Ibland tittar jag på den del av mig som påstås vara medveten och på den andra som är modemedveten och det börjar liksom att klia i ryggraden, den som jag trots allt vill ha.