Jaha... Det var det. Borgarna ska ta över. Jag känner mig... Tom. INget speciellt.
Jag är av den uppfattningen att det inte kommer att bli nån oerhörd skillnad. Men skillnaden som ändå blir är fan inte till gagn för Sverige. Det är då min åsikt. Jag la min röst på behörigt avstånd från TäbyReine. Eller behörigt och behörigt. Så långt bort som man kan och fortfarande vara kvar i riksdagen. Att sälja ut och privatisera universitets sjukhus är inget jag stödjer. Att sänka skatten för de som tjänar mest och samtidigt sänka ersättningen till den som är sjuk. Det håller inte.
Men hallå säger nån. Det är ju skitmånga som lever på bidrag jö! Skit många som fuskar med sjuförsäkring jö! Skit många som springer på a-kassa jö!
Förvisso sant. Men ändå. Ponera att man blir sjuk. Riktigt sjuk. Inte nån förkylning utan cancer eller ms eller så. Ska man då behöva leva på existensminimum? Äh! Säger nån. Hur många är det då? Ungefär tjugo gånger fler är allvarligt sjuka än som fuskar. Är det värt det? Att slå undan benen för tjugo sjuka för att sätta dit en fuskare? Solidariskt? Jämlikt? Snällt? Nej. Nej. Knappast.
Det nya arbetarpartiet... I mitt arlse kanske.
Måhända är det en blå framtid. Men den är fan mörk. Jag hoppas jag har fel. Vi får se om fyra år.
Joakim Thåström sa att ett hjärta alltid är rött.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar