Plötsligt en dag

Jag står på en berghäll. I skogen klingar en vit hunds klara skall. Dryga hundra meter söder om mig springer en liten brunlurvigt rådjur på små fjäderlätta klövar. Eftersom jag denna dag endast är utrustad med hagelgevär får hon utan bombardemang skutta vidare. Tiden går, minuterna tickar. Min blick söker av terrängen. Plötsligt hörs ett litet knak. I flygande fläng kommer plötsligt ett rådjur flygande ur ett gransnår. Problemet är att både mitt vapen och jag är vänd åt andra hållet. Grundregeln nummer ett vid rådjursjakt är att inte göra några hastiga rörelser. Denna regel lägger jag på den barrbeklädda marken. Sen pissar jag på den. I en gigantisk svingande snurrar jag 180 grader. Det bruna djuret får syn på mig och tvärstannar. Där står jag med två pipor av järn och pekar på ett oskyldigt djur som för ögonblicket tycks vara fastfruset. Men hon tinar. I samma hundradel jag osäkrar vapnet och ett litet klick hörs tycks det som om den arma stackaren förstått allvaret. För nu blir det fart. Men i samma ögonblick som hon kastar till vänster gör mitt pekfinger sitt jobb och skickar iväg en försvarlig mängd bly. Ett litet moln av hår syns och sen försvinner djuret in bland ett par björkar. Jag följer det med blicken. Det ser ut som om det faller men jag är inte säker. Jag bryter geväret och fäster blicken där jag tyckte mig se djuret ramla. På något ostadiga ben börjar jag gå mot platsen. Några minuter passerar. Jag hittar blod på ett par platser. Min passgranne Harald anländer och vi börjar tillsammans följa blodspåret. Efter ungefär 80 meter mellan en liten gran och en sten ser vi den sista blodfläcken. Efter den syns inga fler röda fläckar. Jag börjar få ångest. Satt inte skottet som det skulle? Skulle jag ha hållit inne skottet? Jag och Harald kallar på eftersökspatrullen. Tanken är att hunden Uno skall komma och nosa rätt på det blödande djuret. Vi står och väntar i säkert fem eller sex minuter. Harald står på en sten och plötsligt säger han.
"Nä men titta! Här ligger det!"
Under en lite gran femtio centimeter från Haralds fot ligger rådjuret. Harald viker undan en gren. En halv sekund senare kommer rådjuret på att det faktiskt lever. Det vill inte ligga här och bara bli köttfärs helt utan motstånd. Det sätter av. Jävlar i min själ det springer. Både jag och Harald har som brukligt är när man är bland folk brutit våra vapen. Efter den första överraskningen hinner jag dock få ihop min bössa. Två snabba skott ekar och den nyss kurragömmalekande slår en kullerbytta. Harald vill dock ta det säkra före det osäkra och smyger fram och avlossar ett sista skott.
Skogen är tyst, djuret dött, Harald förvånad och jag. Jag är lättad. Lite förbannad på mig själv som började leka spratteldocka när man enligt regelboken ska vara staty. Nu kostade detta slarv en brunögd liten jungfru onödigt lidande. Man lär sig.







Läs även andra bloggares åsikter om jakt, rådjur, foto

Idag är det natt

Efter en dag med fina upplevelser i Krösa-Majas land så fick nattklubben La Scala (aphuset i folkmun) fick tjänstgöra som sista jaktområde under gårdagen. Jaktlyckan var lyckad när klockan närmade sig nio och så använde jag Ihses SAAB som omklädningsrum. Bästa gåpåkalasskjortan och slimfit jeansen byttes mot fleecetröja och m90byxor.

Nu är klockan mycket och jag tänkte sova. Imorgon kommer en uppdatering om dagen som precis gått och dött. Dagen då min rådjursoskuld flög sin kos. Aldrig kommer den åter.
Snart skall jag stiga upp och köra bil. Tack vare, eller på grund av, min frikyrkliga uppväxt har ja varit sparsam med alkohol. Därför faller det på min lott att framfärda bilen imorgon. Den inte lika frikyrkligt uppväxta Ihse ska inte köra. Han satt precis på sängen bredvid och predikade den gode jakthunden Unos testamente.

Alla vet vi vad kvinnor gör på sina tjejmiddagar. När inga män ser på. Kuddkrig i underkläderna är ju ett välkänt begrepp.
Men vad gör en samling män i en stuga vid den småländska kusten när kvinnfolket lyser med sin frånvaro?
Jo man behåller strumporna och värmer sig vid brasan.





Läs även andra bloggares åsikter om Jakt, foto,

I de smäländska skogarnas djup

Anlände till den småländska kusten igår. Ihse satt standarden första kvällen och stod innan sängdags vid husknuten och lät middagen återse dagens eller snarare nattens ljus...

Jakt är ungefär som meditation. Efter en dag i skogen så är både jag och mitt sällskap ganska möra men ändå harmoniska. Orkar därför inte vara fyndig... Bilder istället. Tillbaka i högkvarteret på Rönnbärsvägen. Ikväll ska vi ta över Oskarshamn. Får se hur det går. Tre rådjur gick idag till vilthimlen. Dock fick ingen respass av mig. Kanske bättre lycka imorgon.


Läs även andra bloggares åsikter om jakt, rådjur, foto

Ihse

Jag har fått en annorulunda egokick. En stalker. Möjligtvis en stalker light. Men en stalker lika fullt. Min stalker har både letat upp mig på ansiktsboken samt hängt upp en bild på mig på en garderob. Stort. När jag i förrgår lite lagom påsodad av vin satt i en bil på väg till Luleå (jag körde inte) fick jag för mig att stalka tillbaka. Jag ringde därför till nummerupplysningen och frågade om tjejen i andra änden hade något bra boktips. Hon sa Flyga drake och jag meddelade att jag redan läst den. Sen gav jag henne ett namn och en möjlig adress. Jag fick ett sms till svar. Så nu har jag alltsås stalkat tillbaka. Fast bara lite. Jag har numret. Det är det enda. Jag har inte ringt. Jag har inte skickat nåt sms. Jag bara har det. Det ligger i min telefon. Som ett sparat sms.



Läs även andra bloggares åsikter om stalker

Krönika 3

Lördagen som kom och gick den helg som var publicerade Sundsvalls Tidning min tredje krönika. Det är från början ett inlägg från denna bloggen. I paniken över att inte komma på något bra så tog jag helt enkelt en gammal text och redigerade en aning.

Här är den.

Jag lider av en viss form av fetmaskräck. När mitt flyttlass och jag slog oss ner i Göteborg kändes möjligheten att pendla hem till Sundsvall enbart för spel i Kovlands IF som en utopi. Men i en lokal som har vikter, roddmaskiner och drycker som personalen tillblandar med en stavmixer fann jag boten för min skräck. För ett tag sedan utspelade sig dock en händelse som fick mig att tvivla på det smarta med gymträning.

Jag är av den uppfattningen att det gärna blir väldigt insnöat när nyvunna, allra helst manlig, gymentusiaster diskuterar sin träning. Så därför skiter jag i att delge följande information: Vilka muskelgrupper som tränades. Hur jobbigt det var. Hur många rep som kördes i varje set. Hur vikten stegrades och sedan sänktes från set 1 till set 8. Vilka skor jag hade. Vilka handskar med ett perfekt grip (grepp) som bars. Hur musklerna stretchades. Hur svetten lackade. Hur andningen drogs in genom munnen och ut genom näsan eller vilken proteindryck som var den mest ultimata att dricka efteråt. Allt sådant skiter jag i. Förmodligen alla andra också.

Vi hoppar istället till desserten (läs duschen).
Många personer passar på att raka sig efter musklerna har fått sig en rejäl omgång. Det kan man ju förstå. Man stegar ut från gymlokalen. Nyduschad, med lagom ömma armar och en len haka. Förmodligen en ganska skön känsla. Inget fel i det. Det lyfts därför knappast på några ögonbryn om någon tar med sig rakutrustning till duschen. Visst kan det verka aningen omständligt att raka sig i strilande vatten, men jag är inte den som är den att springa runt och förbjuda människor att raka sig precis var och när dom vill. Det är fritt fram. Vi är ju trots allt en demokrati och folk får ju göra lite som de vill så länge de inte ger någon annan eksem eller annat obehag så är det, som man säger, fetokej med mig.
Men denna gång tycker jag nog att frihetens rakningsvingar flög fel. Eller åtminstone lite vilse. För när jag i min goda ro låter varmt vatten skölja bort svett och hudavlagringar så tittar jag rent spontant på mannen mittemot. Han rakar sig. I duschen. Han rakar inte benen. Han rakar inte armhålorna. Han rakar inte bröstet. Och han rakar fan inte ansiktet. Hur många rakningsbara områden som nu finns kvar kan säkert diskuteras men i detta aktuella fallet så är det är pungen och områden där omkring som får sig en omgång av den senaste Gillette mach 3. Mannen i fråga har tagit det rediga snabelgreppet. Någon beskrivning eller skiss över hur det går till behövs knappast. Han står där och låter hyveln jobba. Frenesi. Korta snabba drag. Inte ett dugg skylande, han står inte ens vänd mot väggen. Jag tar rikligt av den tvål som gymmet bistår med och gnider in mig. Jag får tvål i ögonen, det är ingen tillfällighet. Jag gör det med flit. Det svider och gör ont men jag är fast besluten att inte se mer. När jag några minuter senare är sköljd och klar och den dimmiga blicken som resultatet av ekvationen iris och tvål har lagt sig så är även min duschgranne klar. Eller klar och klar. Han är klar med zon ett. Det området är lent och fint som ett moget äpple men nu är det armhålorna att få sig en omgång för att i slutändan bli djupa lena dalar utan tillstymmelse till behåring.
Med aningen rinnande ögon och nyfunnen rädsla för att duscha går jag och byter om. De kommande dagarna ignorerade jag min rädsla för att bli otränad.


Läs även andra bloggares åsikter om krönika, Pung, rakning

Med känsla för snö

När det sticker i tårna. När fingrarna inte riktigt lyder. När kölden har krupit upp längs ryggen och ner längs benen då kan man faktiskt garva sig varm. Eller i alla fall garva sig mindre kall.
Jerka och Jonas och jag gjorde det idag. Mest hela tiden lite för att vi frös men mest för vi hade roligt.
Efter en upptäcktsfärd genom ett av rimfrost och pudersnö beklätt skogslandskap. När vår skogspowerwalk nådde sitt mål stod vi plötsligt i en väldigt snäv kurva. Vi tog position och Jonas pinkade in ett revir. Bokstavligt talat. Kanske lite primärt men jag är inte den som springer runt med pekpinnar. Lika plötsligt som jag blev anställd kom så ett skidåkarkoppel. Dom måste ha haft bra vallat för här gick det tydligen undan. Överraskningen följdes av förvirring hos fotograftrion och den goda Jerka var lustigt nära att ramla in i åkvägen. Dock återfann han balansen och slapp bli spontanpiercada av en skidspets.


Jerka lyssnar efter hjärtljud hos den skendräktige DN-medarbetaren.

Gällivare

Dagens storstilade svenska insats på den Gällivariska snön toppades på ett lite oväntat sätt. Jag, Jerry Williams och Krokodilen hoppade in i bladets hyrda bil. Siktet var inställt på konsum och inom loppet av tre minuter bröt vi, läs Jerry, mot Gällivares samtliga trafik och parkeringsregler på vår jakt efter dryck med ingredienserna malt, humle, jäst och vatten. När Konsum var igenbommat fick Ica istället ett besök. Vi spatserar stolt igenom lokalen och grabbar tag i både köttbullar och potatissallad på vår väg till ölhyllan. Men tydligen finns suget efter denna dryck även hos fler personer. För vid butikshyllan med öl står redan två personer iförda vindjackor och täckbyxor med fula knappar. De studerara sortimentet och diskutterar. Deras spända lårmuskler trycker mot byxtyget. Det råder inga tvivel om att detta är skidåkare. Vid närmare studie av de blivande ölkonsumenternas ansikten ser vi att det är inga mindre än italienaren Pietro Piller Cottrer finskan Virpi Kuitunen. Efter visst dividerande börjar Piller Kotten att nyttja Virpi som packåsna. Minst fem gröna kartonger tas med till kassan. Det två promenerar sen till kassan och den 34-åriga Piller Kotten ser i kassabiträdets ögon tydligen misstänkt ung ut. Leg måste han i alla fall visa.
När det sedan blir våran tur att betala försöker Krokodilen påtala för kassörskan att hon just kollat leg på en av längdskidvärldens största stjärnor. Han får inte ens ett litet leende. Istället tvingas även Krokodilen legitimera sig.

Klicka på play och se hur det ser ut när två skidåkare går lös på en ölkyl.

MATCH

Idag kom fotbollstidningen MATCH. Bilderna som Resume idag skrev om publicerades i den tidningen. Här nedan är resultatet. Ett stort plus till den utfallande bilden på Berg vid trappen. Det är lite coolt. Jag tycker dock att den kan kännas lite rörig. Men det är inte alltid jag som bestämmer. Känns helt okej nu i alla fall. Ett till plus för temat över numret som döpts till Dubbelmackan. Jag och Spelbloggarn gjorde Marcus Berg och Marcus Rosenberg på samma resa. Båda reportagen gick i detta nummer. Bra texter båda två också. Om man promenerar förbi en butik av märket Stadium så kan man få sitt eget ex.




Ja ja. Nu sitter jag och väntar på att auktionen på tågbiljetter ska stängas. Sen ska jag hem och packa. Reser till kalla norr på fredags morgon. Gällivare och världscupens premiär i längdskidor. Kan bli kul. Kanske hittar jag mig en fru eller i varje fall förströelse av något slag.
Men innan dess måste mina fingrar knappra ur sig en krönika.

Läs även andra bloggares åsikter om Foto, fotboll, Marcus Berg

Adidas

Min kollega Marcus mailade och tipsade om en länka han sett på Resume. Detta är ju en egokick. Kul. Synd att våra namn sällan, nästan aldrig skrivs ut. Jag hade ju såklart önskat att det stod Nils Jakobsson/Bildbyrån. Men men. Så är livet. Jag fick ju se Turin och Groningen i alla fall.

Läs även andra bloggares åsikter om Adidas, Resume, Fotboll, foto

Lekte regnbåge

Tränskåt. Grå.
Halsduk. Grå, svart.
Skor. Svart.
Jeans. Blå.
Linne. Vit.
Cardigan. Grå.
Mössa. Vit.

Dagen började egentligen med att den tidigare natten slutade. Efter en tjugas promenad så släntrade jag in i hemmet ungefär i samma tid som far min går till lagårn. Efter att ha vilat hjärnan i nästan fem timmar var det bara till att pallra sig upp. Efter en kortare bilfärd så tillbringades eftermiddagen i Ljungskile. Där frös jag som en renrakad hundstackare på en sibiriska tundra. Det enda som värmde var det faktum att jag slipper åka upp dit med samma frekvens nästa år. Och det kryss som matchen renderade i gav mig nästan tre hundralappar. Dessa tre hundralappar satsade jag senare på en fransk och en spansk match. Jag vann igen. Nu har mitt spelkonto svällt från en lite mager hundring till en relativt välgödd tusenlapp med en lite femhunka liggandes bredvid.
För dom pengarna ska jag köpa:

Vänner
Spenat
En fru
Ett köksbord
Medel som man dödar kackerlackor med
Fler önskningar



Nu smackar jag på Lång dag med L.W.
Tack Gud för Spotify. Tack för Lars.

Läs även andra bloggares åsikter om spel, mode, Ljungskile

Det finns något som kallas regn

Idag regnade det. Det regnade katter och hundar som britterna säger. Jag och mina kameror fick njuta av det av himlen skänkta vattenet i Kungälv. Det plaskade och stänkte. Jag snusade fast jag inte gör det och mådde dåligt av det gift som min kropp inte är van vid. Det var nästan så att jag höll på att kräkas i min medpassagerares knä.


Som sagt regn nu. Men jag minns en tid. Då solen lyste och livets byggsten var varmt och det var jag som attackereade vattnet från ovan. Idag var allt tvärtom.

En arbetsdag

Det har jobbats hela dagen. Tyvärr innebär en jobbdag för mig ingen fysisk ansträgning. Jag får inga förhårdnader i händerna. Inga muskler blir trötta. Jag kan inte peka på något hårt och säga att jag skapat det. Oftast är det ettor och nollor som blinkar på en skärm eller i bästa fall en återspegling av ett skeende tryckt på en rosa bakgrund. Visst händer det att jag i hårda böcker kan se mina verk. Men det kvalar ändå inte riktigt in under den hårdheten som jag menar.
Det skulle kännas fint att svettig och och muskeltrött kunna klappa på en erjäl vägg och säga: "Joråsåatte. Här ha ja bygge me en vägg serrö. Springe ru in i´n hännan vägga göre ont serdö. Ingen litten klenen gipsvägg de hännan int. Massivfuru serdö. He klatre minsann nä ja skulle te å regla na. Men he va fort gjort väl reglan kom på plats. Jordö. Nu ta vi å drick kaffe."
Sen skulle jag lägga mig på min nyinförskaffade träkökssoffa och vila.


Istället får jag jag gå hem med pannknack och kaffemage. Men min kökssoffa är av trä i alla fall. Alltid något.

Idag fick mina nya husdjur smaka på giftdöden. Klockan åtta var det sagt att dräpandet skulle börja. Två och en halv timme och tre samtal senare kom det en man med en spruta och en konstig mask. Han skyllde på en råttinvasion i en av förorterna. Jag övervägde för ett ögonblick att anmäla mig som frivillig och åtreigen gå i barndom. Två kronor per råtta fick jag en gång i tiden. Råttpriset måtte ha gått upp sedan dess.

Det blev guld

Kalmar gjorde det som alla redan visste. Jag fick återse n`Jenny. Det var roligt. Båda sakerna. Dagens skönaste snubbe hade matchat sin jacka med mustaschen. Det är respekt! I övrigt var det ungefär som vanligt när något lag vinner SM-guld. Det regnar. Fansen stormar den leriga planen. Nån idiot har fått till uppgift att styra upp ceremonin men har missförstått och tror i stället att arbetet består av att försöka få alla fotografer att stå bakom ett blått snöre. Det sprutas med champagne, pussas pokal och det sjungs sm-guld i en upprepande slinga. Denna dag så blev det dock ganska dåligt med champagne. Kalmar hade tydligen bara fem flaskor med sig. Efter att de fem flaskorna pangats upp fick spelarna nöja sig med öl. Visserligen ganska fin öl i fin flaska. Men ändå. Öl känns lite superettan. Lite B.
Nanne som har som jobb att träna Kalmar stod för det myndiga i firandet. Han pekade på den hög med tomflaskor som tämligen kvickt förskansat sig på det lilla bordet i omklädningsrummets mitt.
"Tänk på att vi firar med stil. Vi ska till Kalmar också"
Sen blev han duschad.

Läs även andra bloggares åsikter om Kalmar FF, SM-Guld, Fotboll

Att vara kompetent i det sociala

Det kan vara svårt att vara kompetent. I det sociala sammanhanget är det knappt utbildningsbart. Vissa föds med ett rejält försprång. Orättvist ja. Men så är det ibland. Jag har elva tår. Det är alltid något. Nu ska jag inte gå runt här och gråta över att jag inte kan föra mig bland folk. För det kan jag oftast utan större problem. Det är mest när jag träffar folk som jag kan tänka mig att ligga med som det ibland kan knyta sig.
Ibland så har jag förmånen att jobba med personer som har väldigt bra pejl. Koll på vad man skall göra och inte. Om man ska prata eller vara tyst. Om det är läge för skämt eller allvar. När jag senast slogs av en sådan situation var för drygt en vecka sedan. Förvisso var den socialkompetent knappast tyst. Han brukade ytterst sällan allvar. Men allt gick hem. Att efter knappa fem minuter med en fotbollstjärna helt naturligt börja prata och skämta om Svennis snopp tycker jag är styrka. Och det blev varken plumt eller pinsamt. Bara roligt.

Idag har jag idkat byteshandel med herr Kamprad. Han fick pengar och jag fick bland annat en toaborste med rostfritt bo och en svart bokhylla. Sen har jag även paxat en säng som skall överföras till min ägo imorgon. Då kommer nämligen de som en gång tillverkade mig på besök. Med bil, släp och lite bohag. Min mor har även lovat att medbringa lokalt framodlad proviant. Älgkött, torkade kantareller, morötter, ägg och tunnbröd bland annat. Så en norrländska plockbuffé kan vara inom räckhåll för folk som bor i Sveriges framstjärt.

En stockholmare leker lek på den norrländska landsbygden.

Läs även andra bloggares åsikter om Socialkompetens, Tunnbröd, Svennis

Natten skyddar de älskande

Nu har jag flyttat. I mitt nya hem finns inte så mycket än. Dock finns det små gynnare med känselspröt som likt vindrutetorkare i hällregn viftas fram och tillbaka. Små är de men ohyra lika fullt. Storleken har i detta fall inte betydelese. En vit lapp som hänger i trappuppgången meddelar att det ska saneras. Jag är tydligen inte den enda som fått besök. Med det finns en lösning. En slutgiltig sådan. Kackerlackorna ska dö. Vi får hoppas på effektivitet.

På nätterna har jag hittills sovit på en säng vars främsta ingrediens är luft. Den är ganska bekväm men jag känner mig ändå som en flykting när jag ligger där och väntar på på de ljuva drömmarna.

De senaste två dagarna har jag tillsammans med mina kollegor varit i Skåne på jobbträff. Det var kul. Vi snackade teknik, villkor och jag sprang runt ochtog tempen på mina kollegor. Då och då förvandalades jag även till Norrlandshulken. Vårt hotell för natten hade inga sängar av luft, inga kackerlackor och ingen el. Strömmen hade tydligen kilat till Danmark så de centrala delarna av småstaden badade i mörker. Jag fick återigen dela rum med Joel. Eller Pistvaktarn som han egentligen heter. I skydd av mörkret fick våra långa period utan varandra äntligen ett slut. Jag ville leka Peking men Joel vägrade bestämt att sova på golvet. Han ville väl helt enkelt inte att leken skulle bli verklig. Lekförstörare.

Handboll på schemat och om man skulle slå upp mig i en ordbok idag skulle det stå opepp.

En kväll på jobbet i Borås

I andan av Joel så skickar jag upp lite bilder från jobbet. En vanlig dag. Inga bilder som ligger hem åretsbild. Leverans mest.









Läs även andra bloggares åsikter om Elfsborg, Halmstad BK, fotboll, foto

Borderbangers

Jag har varit i Tyskland och Holland. På båda ställena blev svenska fotbollspelare som påtvingade shorts och t-shirt. Inte nog med det. De tvingades sedan att posera i gatumiljö medan luften som omringade motiven snurrade runt fem grader celcius. Om de nu blir förkylda så är det faktiskt mitt fel.

Till min resekamrats spelbloggarns stora glädje kan jag härma vissa ljud som uppstår när man ägnar sig åt viss aktivitet. I en Megane Cab har vi skrattat åt det.
I samma bil så blev vi stoppade. Av tyska gränsvakter eller Borderbangers som de också kan kallas. Men vi fick snällt visa både pass och bagagelucka. Deras hänvisning till att vi blivit stoppade för att vi körde hyrbil kändes inte helt vattentät. Dom följde väl bara order som man enligt tradition faktiskt gör i Tysklan...

Nu ska här packas och kollektiva planer smidas. Sen ska jag hem till 66 kvadrat omöblemang och sova på en madrass vars största ingrediens är luft.

Vart har jag komme

Om nu Barack Obama vinner presidentvalet i landet med de många tjocka. Vad ska kortspelet Neger och president heta då?

Jo jag vet. Det ska inte heta det egentligen. Men likväl. På cafeer, fritidsgårdar och i skolor vet jag att det fortfarande heter just det rasistiskt laddade namnet som ovan nämns. Men men. Redan i veckan kanske spelat byter namn.





Läs även andra bloggares åsikter om kortspel, neger och president, Barack Obama