Lördagen som kom och gick den helg som var publicerade Sundsvalls Tidning min tredje krönika. Det är från början ett inlägg från denna bloggen. I paniken över att inte komma på något bra så tog jag helt enkelt en gammal text och redigerade en aning.
Här är den.
Jag lider av en viss form av fetmaskräck. När mitt flyttlass och jag slog oss ner i Göteborg kändes möjligheten att pendla hem till Sundsvall enbart för spel i Kovlands IF som en utopi. Men i en lokal som har vikter, roddmaskiner och drycker som personalen tillblandar med en stavmixer fann jag boten för min skräck. För ett tag sedan utspelade sig dock en händelse som fick mig att tvivla på det smarta med gymträning.
Jag är av den uppfattningen att det gärna blir väldigt insnöat när nyvunna, allra helst manlig, gymentusiaster diskuterar sin träning. Så därför skiter jag i att delge följande information: Vilka muskelgrupper som tränades. Hur jobbigt det var. Hur många rep som kördes i varje set. Hur vikten stegrades och sedan sänktes från set 1 till set 8. Vilka skor jag hade. Vilka handskar med ett perfekt grip (grepp) som bars. Hur musklerna stretchades. Hur svetten lackade. Hur andningen drogs in genom munnen och ut genom näsan eller vilken proteindryck som var den mest ultimata att dricka efteråt. Allt sådant skiter jag i. Förmodligen alla andra också.
Vi hoppar istället till desserten (läs duschen).
Många personer passar på att raka sig efter musklerna har fått sig en rejäl omgång. Det kan man ju förstå. Man stegar ut från gymlokalen. Nyduschad, med lagom ömma armar och en len haka. Förmodligen en ganska skön känsla. Inget fel i det. Det lyfts därför knappast på några ögonbryn om någon tar med sig rakutrustning till duschen. Visst kan det verka aningen omständligt att raka sig i strilande vatten, men jag är inte den som är den att springa runt och förbjuda människor att raka sig precis var och när dom vill. Det är fritt fram. Vi är ju trots allt en demokrati och folk får ju göra lite som de vill så länge de inte ger någon annan eksem eller annat obehag så är det, som man säger, fetokej med mig.
Men denna gång tycker jag nog att frihetens rakningsvingar flög fel. Eller åtminstone lite vilse. För när jag i min goda ro låter varmt vatten skölja bort svett och hudavlagringar så tittar jag rent spontant på mannen mittemot. Han rakar sig. I duschen. Han rakar inte benen. Han rakar inte armhålorna. Han rakar inte bröstet. Och han rakar fan inte ansiktet. Hur många rakningsbara områden som nu finns kvar kan säkert diskuteras men i detta aktuella fallet så är det är pungen och områden där omkring som får sig en omgång av den senaste Gillette mach 3. Mannen i fråga har tagit det rediga snabelgreppet. Någon beskrivning eller skiss över hur det går till behövs knappast. Han står där och låter hyveln jobba. Frenesi. Korta snabba drag. Inte ett dugg skylande, han står inte ens vänd mot väggen. Jag tar rikligt av den tvål som gymmet bistår med och gnider in mig. Jag får tvål i ögonen, det är ingen tillfällighet. Jag gör det med flit. Det svider och gör ont men jag är fast besluten att inte se mer. När jag några minuter senare är sköljd och klar och den dimmiga blicken som resultatet av ekvationen iris och tvål har lagt sig så är även min duschgranne klar. Eller klar och klar. Han är klar med zon ett. Det området är lent och fint som ett moget äpple men nu är det armhålorna att få sig en omgång för att i slutändan bli djupa lena dalar utan tillstymmelse till behåring.
Med aningen rinnande ögon och nyfunnen rädsla för att duscha går jag och byter om. De kommande dagarna ignorerade jag min rädsla för att bli otränad.
Läs även andra bloggares åsikter om krönika, Pung, rakning
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar