Tremil och kommade femmil

Jag lovar och lovar men bloggar för klent och för glest. Men. Nu är det så. Kvällen var sen när jag sladdade in på mitt hotells parkering. Den norska journalistdelen som kamperar på mitt hotell sladdade åt andra hållet och utan bil grundligt marinerade. De har någon utpräglad supargen de där från det västra landet. Imponerande. Själv redigerade jag bilder i hotellets bar och kände mig mina 28 år till trots som en farbror. Morgonen bjöd på mästerskapets sista presskonferens. Känns skönt. De där väggarna är. så att säga, gjorda. Tävlingstimmarna bjöd på ett gnistrande vinterväder. Himlen var lika blå som stafettlagets tröjor. Hittade lite inspiration och en bra position. Sen på målgången hade jag lite flyt. En deppande Justyna och en jublande glad Marit. Sen gillar jag den annorlunda tighta solglasögonjublebilden. Gott så. Nu sitter jag återigen i hotellets bar och lyssnar på Euskefeurat. Endast här man har okej internet. Euskefeurat låter hemtamt och bra överallt. Skall strax byta byxor och vandra ett hundratal mot staden Cavaleses mitt. En bättre middag är inbokad. Jag är hungrig som en dikalv. Lunch har det inte varit läge för någon tävlingsdag och inte heller denna. I morgon är det sista rycket. Jag ska packa bagaget redan på moronen och så fort medaljerna är fördelade ska jag och två norska kollegor, förhoppningsvis nyktra, åka till München för att övernatta på klassiska Kempinski. Man har rest för mycket när känner sig så bekväm på ett flygplatshotell. Märkligt.