Lite rörigt

På grund av ett havererat modem av modell 3-G så har bloggandet fått lite styvmoderlig behandling. Hur som. Struntade i att se matchen Sydafrika-Uruguay på plats. Istället gick jag och reporter Ulf tillsammans med mina local boys till lite olika pubar i områden som alla i presscentret avrått oss ifrån. Men det gick alldeles strålande. När vuvuzelan var inte helt borttvättad men den var i alla fall kompletterad med sång. När Sho sho losa ekade mellan de inrökta väggarna då rös jag.

Kontrastens skimmer

Jag trodde vi kört fel. För när vi kom fram till den plats där Elfenbenskusten skulle träna så låg plåtskjulen och de taskigt ihopsnickrade skyffena alldeles intill träningsanläggningen. En skock getter promenerade i stilla mak över vägen och jag var tvungen att bromsa in för att inte bli skadeståndsskyldig. Lite tjafs med en vakt som menar att träningen är stängd för media. Men det löser sig när laget väl kom på plats.
Träningen börjar så. Jag står på pressläktarens tak. Fotar rakt fram några män spelar fotboll. Vrider kameran knappt nittio grader åt höger. Några lite yngre män spelar fotboll. Samma sak fast ändå inte. De förstnämda tjänar lite mer.

Sanningen om Pippis husdjur

Alla har vi undrat. Vart tog Lilla-Gubben vägen? Han som fick finna sig i att då och då bli lyft till väders av en liten, rödhårig flicka med både en och annan bokstavskombination. Nu kan jag svara. Han travar runt som polishäst på Johannesburgs gator och försöker tillsammans med sin lite för feta ryttarpolis få lugn på de strejkande säkerhetsvakterna som kräver högre lön.

Vardagen, del presscenter

Här spenderas det många timmar. Långa rader av bord och stolar som påsitts av journalister och fotografer från alla världens hörn. TV-skärmar visar matcher på andra arenor och volontärer i gröna jackor delar ut vatten lite på måfå. Till vänster i bild ser ni mr Bank sitta och gotta sig framför Slovakien-Nya Zeeland.


Eftersom stöldrisken tyvärr visat sig vara påtaglig även inne på mediaområdena så är dessa skåp en livräddare. In med kameraväska, dator eller jacka. Den snygga och trendriktiga gråfärgen ger såklart ett litet plus i kanten.


Importera en skolmatsal från någon pittoresk gruvstad i forna Sovjet. Pimpa den med lite flaggor och några FIFA-vepor. Anställ en vit, korpulent, skallig man som gärna gormar och puttar sina färgade undersåtar. Servera lite halvhjärtad skräpmat och ta redigt betalt. Hokkuspokkus. Där har ni pressens kafeteria här på Ellis Park.


Mr Banks mellanmål idag bestod av lite gurka, lite tomat, lite fetaost, några pommes frites och lite överkokt pasta. Finsmakren från Kinna utbrast kort efter första tuggan.
"Detta är en matsal för folket!"


Presscentrets mest mystiska lapp. Den delas ut någon timme innan matchstart. Venue Ready och så ett klockslag. Ingen förstår vad för slags budskap detta ger. Inte ens de som delar ut vet vad det betyder. När jag frågade svarade den grönbejackade tjejen att det stod i bestämmelserna att denna lapp skulle ut. Vid varje dator läggs ett vitt A4a. Det där med att rädda regnskogen har liksom inte riktigt slagit här än.


Matchstart är först 20:30 ikväll. Jag har varit här sedan 12:30. Det är en dryg väntan som förmodligen och allra troligast kommer att rendera i att en bitter fotograf får följa matchen via tv-skärmar. Vill ni se hur jag slår ihjäl tiden i väntan på match. Klicka här.

Vardagen, del hemmet

Så här bor jag. Mycket trivsamt och ingen lyx. Jag hade kunnat bo på hotell om jag så velat. Men. Så fanns ju Anders och hans lägenhet. Så här bor jag nu. Trevligt, trivsamt och en väldigt sköns säng.

Här sover jag.


Här kokar jag te.



Här äter jag frukost.


Och så här ser utsikten ut.

Grannlandet Danmark åkte på pisk. Det är lite struligt rent organisatoriskt. Bussar kommer inte. Folk vet inte vart man skall gå eller var saker finns. Men. En eloge ska arrangörerna ha. På varje fotoplats runt hela planen finns. En obekväm plaststol. Ett eluttag. En sladd med rykande snabbt internet. Idag sände jag live med hjälp av min WT-4. Det gick som tåget och jag vvar minst lika snabb som Getty, Reuters eller någon annan stor byrå. Sånt känns ju skönt.







Nu ska här sovas. Ska bara pilla ur linserna ur ögonhålorna. Vi hörs
N

Morgon mellan fjällen, fast i Afrika

1800 meter över havet. På den nivån ligger Joburg. Fysisk ansträgning är därför lite jobbigare i och med den tunna luften. Imorse lämnade jag huset vid åtta. Tio över nio skulle mediabuss gå ut till arenan från Ulfs hotell. Dock finns ingen buss. Eller ingen mediabuss. Det finns två andra vråltomma bussar med vänliga chaufförer men ingen av dem vet något om nån mediabuss och när vi frågar om vi inte kan få åka ändå så säger de ja. Bussarna ska ju ändå till samma ställe. Efter fyrtio minuter av stillastående buss så börjar vi fråga när vi ska åka.
"When the group have finished their morning meal"

Suck. Vi hugger istället en taxi. Tillsammans med några kollegor från olika världshörn. När vi väl får igen dörrarna förstår vi att vi tryckt in fem personer i en taxi för fyra. Ungefär halvvägs somnar mitt högra ben. När vi sen närmar oss en poliskontroll är vår chaufför blixtsnabb med att sträcka ut handen och plocka ner den hemmagjorda taxiskylten. Tankarna börjar snurra. Men allt går bra. Förutom att bilkön är kilometerlång och står i princip stilla. Vi tar beslut. Packar ur oss ur bilen och börjar sen promenera mot det fotbollstempel vi ser i fjärran. Jag med rullväska och 600at på axeln. Anisktena i bilköerna vi passerar är frågande och många skrattar gott åt patrasket som promenerar längse den trefiliga motorvägen. Två kilometer senare är vi framme. Svetten lackar 1800-metershöjden gör sig påmind.. Jag är less. Tänker först läsa lusen (kul uttryck) av någon med bussansvar. Men går istället och plockar ut en fotobiljett. Damen i kassan ler och ger mig en biljett på kortsidan vid mål. Mycket bra. Vinden har vänt. Bardell är här.


Så här satt jag igår och jobbade.

Då vänder vi blad

Ännu en dag lagd till handlingarna. Ännu ett kryss i VM-kalendern. Ännu ett steg på livets stig.
Strömavbrottet igår höll i sig ända tills idag mitt på dan. Klockan sex imorse väcktes jag av husets vaktmästare som ville att jag backade ur mr Nissan ur garaget. Tydligen kanske elfelet fanns där. Men icke. Trots utbackad bil så fortsatte väggkontakterna att vara verkningslösa. Men jag passade på att i den arla morgonstunden klättra upp på husets tak och kolla på Johannesburgs skyline.



Tog sen bilen till Pretoria tillsammans med Anders och Ayanda. Lämnar av resesällskapet vid huvudentren och går sen in på presscentret. Står i en obefintlig kö fram till fotobiljetterna. Pratar med volontärer. Ena tjejen har varit i Sverige. Har en kompis som hon besökt som varit utbytesstudent. Vart då i Sverige frågar jag naturligt. Hon böjer sig framåt. Tänker länge. Börjar ljuda ett s-ljud.
"Schjwundsvall i think it was. Ylva is her name"
Världen är stor men ändå ganska liten.

Serbien skulle möta Ghana. Matchen blev väl lite så där. Fick ingen bild på den straffskapande handsen men ändå lite sköna actionbilder. Jag känner mig lite seg i huvudet. Tung liksom. Men det vänder nog i morgon. Ska göra tidig morgon och hämta biljett till Holland-Danmark redan vid nio.

Behind the scenes

Så här såg det ut igår bakom ett av målen. Jag hade även jag min kamera på plats. Dock funkar inte Pocket Wizard helt önskvärt. 67 bilder lyckades jag få igår. Dock ingen av värde.



Jag lade allt krut på att försöka få Lagerbäck och Maradona på samma bild. Utan att lyckas. De tog inte i hand tyvärr. Här nedan skall Nigerias startelva dokumenteras. Det är trångt och lättirriterat.

Nigeria fick smisk

Matchen var trevlig. Tog mig hem. Strömavbrott i lägenheten. Så snart slocknar datorn.
Jag och Anders ska nu ner till grannarna och se fotboll. De är de enda i kvarteret med ström.

Kö och korruption

Jag har stått i denna kö i en timme och tjugo minuter. Och ja. Killen framför petade sig i näsan nästan hela tiden. Han måste ha tredjegradens brännskada i näsvingarna vid detta laget.

Mutkolven Bardell visade dock sitt genomkorrumperade jag och gjorde precis som han gör på Stureplan. Fixade köglid och kunde sen sitt och surfa på youtube. Youtube förresten. Jag upptäckte det här om dagen. En sida med videor. Finns typ allt. Helt sjukt.

Lager och Maradona

Gårdagen bjöd på både framgång och motgång. Motgången var att den presskonferens som mr Maradona höll ner i Pretoria var biljettbelagd på grund av det stora intresset. När jag och Sydsvenskans utsände Janne J kom dig så var det blockkört att komma in. Jag och JJ tog det hyffsat med ro men en argentinsk journalist som kom ungefär samtidigt gick mer vilt fram. Han började med att slänga sin mobil in i den av cement byggda väggen. Jag kan inte mycket spanska men jag vet att PUTA inte är ett fint ord. Många PUTA hann rinna över mannes läppar medans han sakta gick för att skrapa ihop sin demolerade telefonutrustning. Efter några försök att övertala pressvärd och vakt om att ändå få komma in fortsatt han sen sin scen med att börja flatnäva sig själv tämligen hårt rakt över ömsom höger, ömsom vänster kind. Som grand final lade han sedan ner sin telefon på marken och gav den en omgång med sin ena fotsula. Plastsplitter, displaybitar och några stänk av argentinsk saliv yrde medans den kvinnliga vakten försökte dölja sitt skratt.
Så helt utan underhållning blev jag inte där i Pretoria även fast jag hade väntat mig en annan karismatisk argentinare att stå för skådespelet.

Rattde sen min Nissan tillbaka till Joburg. Nigeria tränade och Lasse Lager gick runt med sin kalaskula och jag slogs av hur han börjat nyttja samma vaggande gång som hans tidigare vapendragare Tommy Söderberg använder. Någonstans i mitten av de 15 minuterna som träningen hölls öppen för oss i media fick plötsligt Lasse lite tjall med ljumskarna. Men med lite lätt gymnastik och ett avslutande Brüsselsteg så verkade musklerna fungera som vanligt igen.



Presskonferensen som sedan följde var en skola i att inte se den man pratar med i ögonen. Lasse Lager höll hov i sin egen konst som består av att så arrogant som möjligt sitta bakåtlutad och himla med ögonen. Som the dot above i passade han på att påpeka att det mesta som skrivs och sägs i media är påhittat och fabricerat skit. Det har, sa han, åratal av internationellt coachande lärt honom. Godnatt.




Idag skiner solen. Jag ska snart sticka till Ellis Park för att i god tid hänga på kvällen matcharena. Nigeria ska möta Argentina. Maradona ska försöka överglänsa Lars Lagerbäck i karisma och utstrålning. Vi får se hur det går. Jag har mina aningar vem som vinner både matcherna.

Nick Nolte släng dig i väggen

Bilder från igår

South Western Townships

Jag har varit i Soweto. På riktigt denna gång. Bilder därifrån kan jag lägga ut först imorgon. Vi var en kvartett. Jag, reportern Ulf, min hyresvärd och sydafrikakännaren Anders och vår lokala förmåga Ayanda. Jag ska dra detaljerna imorgon när GP ligger tryckt och klar.

Imorgon börjar det. Situationen för en fotograf från ett land som inte kvalificerat sig till mästerskapet har det lite tufft. Antalet fotoplatser är begränsat. Strikt begränsat. Öppningsmatchen är en av de hetaste. Jag står på väntlista och hoppas, vill och ber en liten bön på zulu för att jag skall få komma in. Matchen börjar 16.30 men jag tänker intaga presscentret redan vid halv tio imorgon. Allt för att försöka gripa det halmstrå som jag ser ligga och flyta där i vattnet. Vi får se hur det går.

Nu på kvällen är det kallt. Det blåser ihärdigt och de otäta fönstren tjuter klagande och ackompanjeras med någon som slentriantutar i sin vuvuzela. Det är helt sant. Trots att klockan är närmare tio på kvällen så är det alltid någon som signalerar sin nationalitetstillhörighet genom hornet av plast. Jag börjar få en aning om att jag inte kommer vara lika förtjust i vuvuzelan den 26e juni...

Annars flyter det på bra. Min kritvita Nissan byter fil nästan av sig själv. Den vänliga damen i GPSen är till en storslagen hjälp när jag ska ta mig mellan arenor, jobb och lägenheten. Hade det inte blåst så in i syden hade jag gått upp på husets tak och förevigat Johannesburgs skyline. Kanske i morgon i stället.

Min säng är en mysig sak. Japansk standard med stenhård botten. Sånt gillar jag. I det svala nästan kyliga rummet (tack vare de tjutande fönstren) sover jag som en kung. Det kan nog behövas framöver.

Pretoria Street, Johannesburg, Sydafrika, Afrika, Jorden

Jag är här. Jag andas afrikansk luft. Jag kör en högerstyrd Nissan på en vänstertrafikerad vägbana. Jag har rivstartat.

Jag landade igår runt klockan 14. Jag slog på telefonen. Meddelandet var kort. Sydafrikans träning 15.30. Åk direkt. Jag kvitterade ut bil, gps och växlade till mig lokal valuta. Satte mig i bilen och när jag äntrade den trefiliga motorvägen spreds sig en lyckokänsla i kroppen och jag ropade för mig själv där i bilen. "Jag är här. Jag är på plats. Nu börjar det!"
Lite förvånad över min spontana reaktion körde jag sen förvånansvärt obehindrat till Soweto. Namnet ekar i från skräckkörernas eviga sång om säkerhet och rånrisk. Med detta i bakhuvudet gick jag och herr Ulf från GP runt träningsanläggningen. Vi mötte människor, värme och glädje. Inga hot. Ingen aggrevisitet. Ingen kände i mina fickor eller ryckte i min kamera. Jag kanske är naiv men jag lyssnar bara med ena örat på säkerhetspredikanterna. Bär med mig vetskapen om att fattigdom för med sig kriminalitet. Men vetskap ska inte blockera hela synfältet. Då blir det nog tråkigt att leva.

Efter att ha rattat bilen till otroligt häftiga arenan Soccer City kunde jag kvittera ut ackreditering och diverse pressmaterial. Jobbade någon timme och skjutsade sen hem Ulf och slog sedan in min blivande hemadress på gpsen. Klockan var nästan elva när jag så mötte Anders. Utanför sitt hus stod han och tog emot. Jag fick parkera bilen i garaget och över en kopp te pratade vi fotboll och Afrika.



Idag åkte Bafana Bafana kortege genom staden. De högljudda vuvuzelorna ekade mellan husen och människorna kunde räknas till tiotusentals. Vissa uppskattningar säger 85 000. Från ett hustak följde jag förloppet i en del av stan. Det var mäktigt, vackert och högljutt.

När sedan lunch kom på schemat så hjälpte en kvinna vid bordet brevid oss att få "rätt" meny. Inte den dyra turistmenyn utan den lokala ordinarie menyn. För 35 ram (bra precis 35 SEK) fick vi soppa, past och dryck. Hennes råd satte sig.
"You gonna love it here. But be careful. Africa is not for sissies." Så sant, så sant.