MANSFOLKET vol 1

Från kollektivet MANSFOLKET kan följande rapport lämnas.
KreditEmil, aka adoptivsonen 2, ska "sova tills han vaknar" och snarkar nu i min dubbelsäng.
VandrarOlle ockuperar den av luft fyllda madrassen i tvrummet utan tv.
Lavemange fick igår tjatas in på alla ställen och lämnade precis sitt natthärbärge på soffan och gör nu kaffe.
MANSFOLKETS ordförande och ständige sekreterare (jag) sitter i köket och funderar på frukost och tittar på en bukett olagligt plockade syrener.
Kapten Klänning lyser med sin frånvaro. Vad vi dock vet är att han spenderat natten med sjuttonåriga tjejer till antalet lika som ett basketlag. Vi varken klandrar eller missunnar honom något dock har en lätt saknad slagit rot i våra av manlig vänskap märkta bröst. Han saknas oss.

Ikväll skall valda delar av kollektivet gå på fotboll i sann manlig anda. Sen ska vi ha kuddkrig i bara underkläder för att sen avsluta med att tända ljus och prata känslor.

Nyförvärven anländer till kollektivet MANSFOLKET.


Läs även andra bloggares åsikter om MANSFOLKET, kollektiv, Göteborg

I väntan på vaddå

Det har runnit vatten under broar. Knoppar har blivit till löv. Jag har varit ledig. Jag har jobbat. Det har varit lite som vanligt och det har varit lite omtumlande. Tusen saker har jag gjort och några har lämnats orörda. Det där med blogg har sällats till det senare. Men idag. Samma dag som en annan man bryter sin mycket längre tystnad så gör även jag det. Men blott det. Intet mer. En annan gång.

Stadsvandring i Karlstad

Dagen efter Färjestads SM-guld så fick jag en guidad tur i Karlstad av min vän Kapten Klänning. Vid ett träd på en våt gräsmatta låg en man som firat SM-tecknet rejält. Eller om det nu bara var hans dagliga ritual.


Läs även andra bloggares åsikter om Karlstad, Sprit, Alkis

Det där med att bli far

Hur släpper man nyheten att man ska bli far? Jag är inte på något sätt i den situationen men slogs av det här om veckan när en kollega med flanell och mustach.

Adam "Jo visst fan. Hela älgjakten näste år är förstörd. Så jävla typiskt."
Jag "Jahaja. Varför då?"
A "Jo du vet man ska bli farsa igen. Har datum mitt i älgjakten. Så det blir bara till och vara hemma."

Mindmappen på den?

Övertänd i Karlstad

Nyss hemkommen från Karlstad. Finalen som visade sig vara avgörande gick igår. Jag hade direktiv från DN att om det blev guld så behövde de en breddare som förmedlade glädje att dra stort på. Senast 22:15.

22:01 står matchklockan still. 25 sekunder återstår och jag har bytt objektiv och satt på blixt för att kunna hoppa ut på det frusna vattnet så fort hesa Viktor ljuder. HV71 ligger på och pressar Färjestad hårt de sista sekunderna. Måkvakten Stefan Liv har lämnat isen och står nu i båset bredvid mig. Eftersom mina gener har gett mig en ganska ringa längd så ställer jag mig på den bänk som finns mellan mig och den småländska burväktaren. Där står jag när slutsignalen ljuder. Liv däremot. Han slutar stå. Han sätter sig. Sätter sig på mina fötter. När jag ska hoppa över sargen så sitter jag fast. Den ena foten lossnar men detta medför att min kropp blir aningen urbalans. Ena kameran dunsar lite lätt i ryggen på målvakten Stefan. Nu ska vi sätta på oss masken och tänka som Stefan. Han har nyss förlorat SM-guldet. Han har stundtals spelat som en gud med när han nu sitter där han sitter är det nog inte glädjen över den fenomenala plocken i match fyra som han känner. Han är bitter. Lite arg och kanske ledsen. När han så får ett litet stycke kamerautrustning i ryggen och hans sittunderlag plötslift börjar röra på sig så är det väl kanske inte konstigt att han reagerar. Med en rätt rejät knuff med sin stöt "hjälper" han mig över sargen samtidigt som han uttalar orden FAN FÖR HELVETE ganska högt och i tät följd.

22:02 Ute på isen är det annan stämning. Här är spelarna glada. Åker runt och skriker och har allmänt trevligt. De flesta guld och firarmatcher jag har varit på har följt ungefär samma mönster. Vid slutsignal får alla fotografer panik och springer utav bara fan till högen med jublande spelare. Där står man sen och försöker höja sin kamera högre än alla andra och smäller av blixtar rakt i svettiga ansikten. Det blir sällan bra. Inte igår heller. Men det är som en lavin. Man dras med vare sig man vill eller inte. Trots att spelarna jublar i flera kvartar efteråt så springer man som en vettvilling för att hinna med de första glädjeyttringarna. Vi är konstiga ibland.

22:09 Efter den första stormen igår sprang jag och skickade några jubelbilder till DN. Jag känner att jag missar några bilder men det får det vara värt. Lite småstressad springer jag sen över den av guldkonfetti dekorerade isen. Jörgen Jönsson har precis fått tag i bucklan och åker med den gömd under sin tröja. Bra bild tänker jag och skyndar på stegen. Tanken är att försöka genskjuta Jörgen och komma till sargen och ta bilden lite underifrån. Dock åker Jörgen lite fortare än jag beräknar. Även jag själv har lite högre fart än jag tror. Summan av detta blir att när herr Jönsson gör en liten sväng så hamnar vi på kollisionskurs. Jag slår i bromsen och Jörgen tittar upp i publikhavet. Min broms funkar sådär på isen. När Jörgen sliter blicken från sina fans så ser han en krullhårig fotograf i jeansjacka som kommer i flygande fläng. Krocken går inte att undvika. Hundradelen innan går sakta. Sen. Bomp. Jörgens ärevarv får sig en törn. På tvbilderna ser man tydligt hans förvåning och hur han liksom hakas upp av en snubbe med två d3or hängandes runt halsen. Hade inte min balans varit upptränad av herr Liv så hade jag säkert landat på kaffearenans is med benpipor pekandes i roliga vinklar. Nu gick det bra.

Jörgen var ganska glad vår krock till trots.

00:34 lämnade jag arenan.



Läs även andra bloggares åsikter om SM-Guld, Ishockey, Färjestad, Stefan Liv

Istället för musik. Förvirring.

När man som jag ganska ofta sitter i en bil och färdas kortare eller längre sträckor är det skönt att lyssna på saker. Jag brukar bränna blandskivor. Svarta tuffa skivor med Bildbyråns logga på. En blandad skiva håller cirka två veckor. Sen måste jag bränna en ny. Vanligtvis ger jag bort den sönderlyssnade skivan till någon vars musiksmak jag försöker förbättra. Nu har jag kommit in på ett nytt spår. P3 har sedan något år tillbaka börjat sända sina vansinnigt bra dokumentärer. Samtliga program är på cirka timmen och går att ladda ner som podradio. Intressant, bra gjorda och allmänbildande. Så imorgon när jag färdas till Karlstad för hockeyfinaler så sliter jag inte bara på däcken. Jag allmänbildar mig även på samma gång. Om både raset på Tjörnbron och Trustorhärvan-

Så kort och gott. En liten fanfar och en lite större hembakt kaka till Sveriges Radio och P3.


Här sitter jag och ser ledsen ut. Gymnastik i OS i Peking. Jag hade mycket roligare än vad jag ger sken av. Foto: Joel "Rävbenet" Marklund.


Läs även andra bloggares åsikter om P3-dokumentär, OS

Sagan om fotbollens återkomst

Då var det igång. Gårdagen bjöd vårtecken i form av solsken, doften av grus och fotboll. Kändes skönt att återigen få dokumentera fotboll på hemmaplan. Gick gott trots lite ringrostighet. Kul att Lars lägger upp tidningssidor. Alltid kul att se.
Idag premiärspelades gräset på nya arenan Gamla Ullevi. En mycket fin match och fin arena. Bra arbetsförhållande för oss fotografer. Känns fint.
Nu ska jag slå in P3dolumentär i mp3-spelarn och gå ut och vandra på måfå i den göteborgska förvårkvällen.






Läs även andra bloggares åsikter om Fotboll, Foto

Få fingrarna ur

På måndag. Då. Då ska jag ta tag i saker. Blogga på riktigt. Göra klart bilder. Städa ordentligt. Idag. Idag sitter jag och dricker kaffe vid mitt köksbord som jag ska slipa om. Någon gång efter måndag.

Unos husse

Herr Ihse var till min goda hjälp igår. Trots det faktum att vi egentligen är värsta konkurrenter så går han snällt ut på den öde isen och agerar fokuspunkt. Skärpan fråm remotekameran sattes därutav bättre igår.

Gårdagens bilder då. Detta har liksom blivit en hockeybildsblogg. Men va fan. Kan skirva könsord och dråpligheter en annan vecka.
Läs även andra bloggares åsikter om Hockey, Foto, HV71, Frölunda

H O C K E Y

Det är mycket hockey nu. Som sig bör vid denna tid på året. Frölunda gör sitt första slutspel sedan jag kom till stan. Det är lite kul Mycket jobb inom sporten över lag. Handbollen har slutspel, hockeyn som nämnt likaså. Fotbollen ligger i startblocken och i Göteborg betyder det i år ny arena med förmodat större intresse. Hemsida för nya arenan ligger nu uppe. Blir nog ett och annat jobb där var det lider.

Igår så var jag i Scandinavium. Remotekamera i taket gav lite utdelning. Blev helt okej på några rutor. Dock mycket oskarpt. Ska ställa skärpan lite annorlunda ikväll.


Läs även andra bloggares åsikter om Ishockey, Frölunda, HV71, Foto

En afton i Jönköping

Match igår. Bra sådan. För att gnälla lite så är det ju så typiskt att jag på min väg hemifrån Jönköping i min nytvättade bil tvingas att köra om inte mindre än fem (5) bilar vars uppgift är att strö salt på vägbanan. Den blå pärlan har nu strimmor av vitt.








Av påplatsbylinebilden kan tydas att:
1. Jimmy ler inte naturligt.
2. Jag måste klippas alternativ kammas.

Läs även andra bloggares åsikter om HV71, Frölunda, Hockey, Foto

Mat, ganska mycket

Dagens arbetstid: 9 timmar vid plan eller på spelarhotell. Lägg till cirka två timmars datajobb här på hotellet.

Dagens överraskning: Bojan. Jag älskar när mediabilden om personer visar sig vara fel. Bojan är förvisso en snackare men en snäll sådan. Omtänksam och på sitt eget sätt ödmjuk.

Dagens mat: En fläskfile i jämförbar storlek med min underarm. Jag har inte direkt biffiga armar men det är ändå väldigt mycket mat. Lägg där till att filén låg badandes i ett eget litet medelhav av champinjonsås. Mustigt och mättande.

Dagens jogg: Ungefär samma runda som igår. Upp i bergen. Vid sista asfalterade vägen stod en man och mekade med en moppe. Två stora hundar höll honom sällskap. Att jag kom där springandes sågs inte med blida ögon från de fyrfota. I skällande fläng kom de springande. Jag förs till is och var förvånansvärt lugn. Rädd blev jag först efteråt. Fast det erkänner jag knappt.

Dagens bränna: Börjar vid handlederna och slutar mitt på herr Biceps. I ansiktet finns tre fält rödmarkerade. Näsan och båda kindbenen. Ska försöka jämna ut färgskillnaderna imorgon.'


Dagens hatobjekt: HV71 och mandelmassa.

Dagens uteobjekt: Skepparkavaj.

Läs även andra bloggares åsikter om Inne, Ute, AIK, Fotboll

Middag i Benhavis

Min middag. En mobilbild. Men det kan inte hjälpas.

Ost, bröd och skinka som herren i bakgrund karvat från det i taket hängande grislåret. Delikat.

Om mannen i baren kan sägas att han är Barcafan och att ha slök inte mindre än tre stora glas med whiskey och cola light under min dryga timme i hans närhet. Hans läpp pryds, som sig bör, av en snitsigt utskuren behårning.




Läs även andra bloggares åsikter om Spanien, Vin, Ost, Skinka

Världens största nyckel

Andalusien. Namnet är liksom bara gjort för att älska. Trevligt är det här. Mysigt. Hemtrevligt.

Först flög vi från Barca. Sen beslöt vi att hyra en bil. Det blev en pigg liten fransman denna gång. När jag checkade in fick jag världens största hotellnyckel. Hotellägarparet är en blandning mellan ett stycke manlig tysk och ett stycke kvinnlig polska. Man ska väl inte dra för stor växlar av folks utseende men vi säger så här. Om jag skulle casta en film och ville ha en seriemördare eller pedofil så skulle nog vår käre hotelldirektör ligga bra till. Nu kom han precis och frågade om jag ville ha något att dricka. Han är trevlig och jag fick med ens lite dåligt samvete... Men vem vet. Kanske har han puttat i små tabletter med cyanid i min cola.

Var ner och tittade på AIKs träning nyss. Tog några rutor och pratade med tränare Stahre.
"Fan vilket fint jobb du har!" Utbrast han och greppade mina axlar. En aning förvånad av AIK-ledarens beröring och spontana glädje över min arbetssituation kunde jag bara konstatera att han hade rätt. Jag har ett förbannat bra jobb. Tog en joggingrunda upp i bergen idag. När solen slickar bergssidorna får jag lust att köpa ett hus på ett av dess sluttningar. Det finns många skyltar med budskapet Till Salu här. Jag har ju gjort spontanan husinköp förr...


I tur och ordning. Mitt hotell. Världens största hotellnyckel. Utsikt från joggingrunda, någonstans nere i det vita bor jag just nu.




Läs även andra bloggares åsikter om Spanien, Fotboll, AIK

Vad vill du mig?

Idag gick jag barfota för första gången i år.

Kvicksilvret låg och puttrade runt tjogo grader.
Koltrastarna sjöng i de glesa barrträden.
Tillslagen var bestämda och jag gick barfota likt en MiniErnst. Jag kände in gräset så att säga.

Barfotik. Smaka bara på ordet. Det kan inte vara annat än härligt. Nu kan min fallenhet för att beträda jordens yta nakenfotad ha att göra med mitt övernormala antal tår. Men vi ska väl alla ha våra böjelser.

Dagen avslutades med kväll vilken jag och miss Duracell spenderade med att äta tapas och prata. Vi åt glass till efterrätt och navigerade sedan hem till hotellet. Navigering har annars varit ett litet problem. Idag hann vi köra vilse på en färd som borde varit under hundrafemtio meter. Bara en sån sak...

Nu skall här återigen sovas. Ska försöka komma upp i ottan imorgon. En löptur i den spanska morgonsolen är icke att förakta. Har dock förbannat svårt att komma upp på morgonen. Måste liksom ha någon som tvivlar lite på mig. Då måste jag bevisa. Har försökt att framkalla tvivel hos kvällens telefonförbindelse. Får se om det hjälper.

Dagens bild hos AB. Blev väl inte så värstans bra... Men men.

Som sagt. Sovning.



Läs även andra bloggares åsikter om IFK Göteborg, Barcelona, Foto, Fotboll

Barca

Hövdingen tycker inte om den gula västen. Dags för uppdatering således.

Jag är i Barcelona. Eller faktiskt i Vic. Vic ligger några mil norr från Barcelona. IFK Göteborg är här i närheten på träningsläger och tillsammans med hon som kallas Duracellkaninen. Igår bevittnade jag min första match i Champions League. En riktigt bra sådan. Dock lite missräkning för min del. Först var det vissa orienteringsproblem. GPSen ville inte alls föra oss till den storslagna arenan till vilken Henrik Larsson genom sina två geniala pass skänt en stor pokal. Vi hamnade fel och sen fel igen. När vi tillslut kom rätt var parkeringsbekymret stort. Men efter lätt panik löste även det sig. Sekunder efter att vi lyckats stadga bilen så promenerar vi på tränarprofilen Reine Blomvist. Märkligt tycker vi och promenerar vidare.

Ungefär 86000 personer kom till Nou Camp denna kväll. De första som mina ögonkast når vid entren är hela ledarstaben från ovan nämnda svenska lag.

Efter visst snurr utanför arenan i jakt på lämpliga fotooffer så entrar jag sedan fotografrummet. Dock är det bara knappt 30 minuter kvar till avspark. Hela kortsidan där Barcelona anfaller är kraftigt kryddat med fotografer. Jag får därför ta mig en plats på undantaget bredvid Lyons mål. Förra matchen kom ju målen först i andra, tänker jag...
Jo just. När halvleken är slut har Barca hamrat in fyra mål. Efter varje mål har det jublats jävlar i min låda. Lyons enda mål bejublas inte nämnvärt. Nu ska det sägas att jag gärna tar andra bilder än just jubel. Men det känns ju faktiskt ganska gott när en världstjärna idkar älgskog med kameran.

Idag har vi varit på träning och match. Mest dramatik för min egen del blev det på träningen. Det höjdes både ett och annat ögonbryn när Bildbyråns fotograf plötsligt skrek likt en stövares upptagskall. Sekunder senare sliter samma fotograf av sig både tröja och t-shirt. Solkatterna dansade över gräset när den spanska solen speglade sig i min bleka lekamen. En humla var orsaken. I sin förvirrade tro att den kunde flyga navigerade den sig in på mitt bara skinn. Inte mindre än fyra gånger hann den bränna till innan den försvann i tomma intet. Någon bild på den kommer därför inte. Istället bilder från gårdagen.

De kan lira boll grabbarna i blårött. Kalle Svensson sammanfattade bra.

"Det är fan så man tvekar på att kalla sig fotbollsspelare efter att ha sett den matchen."


Nu ska här sovas.

Läs även andra bloggares åsikter om Fotboll, Foto, Barcelona, IFK Göteborg

I gul väst i Borås

Borås är bra på många sätt. I Borås huserar Elfsborg. I Elfsborg jobbar den förtjusande Sissi. I pressrummet är hon underbar. Men det är inte henne jag skall berätta om. Det är om en annan människa. En man. En man som har en gul väst, lite för tajta byxor och en liten fjantig komradio.
Denna dag var det så att jag skulle montera en remotekamera bakom mål.
När jag sitter där som bäst och ställer skärpa och annat kommer han. Vakten.

Vakten "Hörrödudu! Där får du ju för fan inte sitta å fota fattar du väl."
N " Ehh, nej nej klart jag inte ska sitta här. Jag monterar den ju kameran här."
V "Men du vet mycket väl att du inte får det! Ni får ju det där pappret där det står vart ni får vara. Här får du inte vara!"
N "Men jag ska montera kameran bara..."
V "NEEEJ du ska komma därifrån nu på en gång! Kom hit!"

Som miljöbeskrivning skall sägas att jag sitter/ligger i nätet bakom mål. Mellan mig och vakten med makten är det en stor reklamskylt. Det är bakom den skylten han står och ropar efter mig som man ropar efter en hund.

N "Men jag får montera här. Det har aldrig varit några problem förut. Jag har gjort det här senast förra veckan. Då gick det alldeles utmärkt."
V "Men snälla nån! Du måste ju fatta att du inte kan ligga där bakom målet när de spelar."
Här frälser insikten mig. Jag har att göra med en idiot. Han har inte bara en ful gul väst. Han är även smått dum i huvudet.
N "Titta nu. Här är ett stativ. Jag monterar kameran här och sitter där borta (pekar pedagogiskt) och styr den med en fjärrutlösare."
V "Jaha. Men säg det då."

Jag gick därifrån och hatade honom med en djup, het, norrländsk glöd.



Läs även andra bloggares åsikter om Vakter, Borås, Elfsborg

Summa

Läs även andra bloggares åsikter om Bild, Foto, Vinter, Snö

Små simpla ting

Ge mig ett tak att skotta.
Ge mig snö i drivor.
Ge mig en promenad med en vän som kan skratta så det kittlas i hela kroppen trots sviktande arbetsmarknad och tragisk hunddöd.
Ge mig ett gnistrande sparkföre i krångenbacken.
Ge mig skorpor och suckar på rätt ställen.

Det låter lite. Men jag fodrar faktiskt inte mycket mer.


Läs även andra bloggares åsikter om Små, Simpla, Ting

Årets Cykel

Jag sitter i en stuga i fjällen. Igår åkte jag över 90 mil i bil. Årets bild har korades med bland andra mig som vittne. Den käre Magnus kom, såg och segrade och hans prisskåp hemma i Stockholm skall enligt min prognos se ut som terrakottaarmen. Måste vara tungt att bära hem allt detta brons. Men det arbetet tar han nog gärna.

Några timmar efter prisutdelningen av årets bild så tog årets fest vid. SSÖB hade varit stolta över vårt beteende. När jag tillsammans med bland annat en DN-chef spatserade hemåt var klockan mer morgon än natt. Dock fick jag vänta på att få sova i sängen ytterligare en tid. Kvällens nyckelansvarige, vi kan kalla honom S, hade nämligen lyckats med en hel del. Här kommer ett kortare CV efter herr S gårdag.
Nyckelansvarige S har till att börja med gått vilse i Vadstena. Vid samtal via telefon beskriver han sin position följande. ”Jag står här på en gata. Gatan går emellan två hus. Det ena är rött.” Beskrivningen är både målande och informativ men i dagens ljus totalt värdelös.

Efter att under okänd tid ha irrat runt hittade han en cykel. Cykeln stod där prydligt parkerad och mycket inbjudande. Herr S upplevde plötsligt ett starkt behov av att få cykla. Det ska nämnas att detta inte var en cykel som vilken som helst. Nej nej. Cykeln hade inte bara pedaler, pakethållare, kedja och allt annat som hör en cykel till. Detta exemplar var även utrustat med en liten kärra med en försvarlig mängs post som bagage.
Någon nyttjar detta fordon i sitt yrke. Det står klart. Men helt utan moral är dock inte herr S. Han utropar därför en förfrågan om lån. Denna förfrågan ropas upp i den trappuppgång där brevbäraren/tidningsbudet antagningsvis arbetar. När endast tystnad möter herr S tolkar han det som ett ja.
Således har cykel och kärra plus post/tidningar lånats. Tanken är tydlig men också lite grumlig.
Cykla runt lite på måfå för att på så sätt få en klarare översikt av den lokala geografin och med detta som nyvunnen kunskap kunna orientera sig tillbaka till hotellet där väntande kollega sover på en soffa med kavajen som täcke.
Dock går något snett. Eller snarare går det i cirklar. För när herr S pedalat runt i denna klosterort så kommer han plötsligt in på en gata han känner igen. Vid en bekant trappuppgång står ett fruset och småilsket tidningsbud. Hon har kört händerna i sidorna och har även en manlig kollega med sig. Herr S inser sitt misstag och försöker lite inställsamt påvisa det faktum att han faktiskt frågade om lov. Att han frågade ställdes till en tom trappuppgång nämner han väldigt, väldigt tyst. Cykelkapningen får på detta sätt ett någorlunda lyckligt slut. Herr S vill kompensera den rättmätiga cykelägaren genom att bjuda på kaffe. Detta går dock om intet eftersom inget utskänkningsställe för kaffe finns att tillgå. Trots det underliggande agget den något försenade tidningsutdelerskan måste ha känt så ger hon herr S väganviselser och det ter sig som så att herr Ss cykelrov utförts inte mer än ett hundra meter från stället där vi tagit nattlogi.

När herr S kliver in i receptionen upptäcker han mig. Sovandes på en soffa med nyinköpt kavaj som täcke. Nästa år blir herr S inte nyckelansvarig. Det kommer min rygg att lägga in sitt veto mot.

Läs även andra bloggares åsikter om Årets Bild, cykel