Mästerskap = plikt

Så var jag där igen. Det har gått tid. 7 januari står det på mitt senast inlägg. Ett litet bittersött inlägg om slarv och bloggförslappning. Men nu hände det. Matematiken är egentligen ganska enkel. Jag är på resa. Italien. VM. Skidor. När ett mästerskap börjar ta form så gör även blogginläggen det. Jag anlände till Cavalese igår. Det var redan mörkt och min lilla silverfärgade renault (hyser starkt förakt för renault trots att jag äger en själv eller kanske just därför) hade sitt märke till trots tagit mig från München till Cavalese ganska komfortabelt. Det är alltid skönt att komma lite innan resten av mediahopen. Ackrediteringar, incheckningar, skåpfixning ja allt praktiskt går så mycket enklare när man är bland de första. Än så länge är vi mest skandinaver här. Norge och Sverige i kraftig majoritet. Nu är klockan snart sju och presscentret stänger strax. Det hettar i kinderna efter en heldag i gnistrande solsken. De manchestermönstrade skejtspåren knastrade vackert och glittrade diamantiskt. En dag när alperna är som bäst. Som ett glas iskallt, lätt kolsyrat källvatten. Gick in i arkivgruvan direkt. Kanske lite för mycket vidvinkelbilder i dag men detta är enda chansen jag har att sno hem sådana bilder. När tävlingarna börjar är det dels trångt, dels mycket mer begränsat. Regler och begränsningar fanns även i dag. Eller i alla fall tagvis. Först var det helt stängda spår. Ingen fotograf utan armbindel fick kliva ut på snön. Problemet var dock att dessa armbindlar får vi först på morgondagens fotomöte. Efter mycket om och en hel del telefonringande från min sida och många "no no no no no no no no no no" från de italienska spårvakternas sida så landade det i någon slags uppgörelse. Eller. Det blev som jag föreslog. Den "italienska modellen" som organisationen här tillämpar har jag lite svårt för. Italien rent generellt väcker någon slags hatkärlek. Å ena sidan jädrigt mycket modernt i-land å andra sidan extremt mycket bakåtsträvande u-land. Nog om detta.

Bilder då. Som sagt. Vidvinklade rätt så friskt. Men. Som alltid arkivslavar jag även rätt så friskt sådana här dagar.

I morgon är det onsdag och då ska jag på presskonferens redan 08:30. Det blir nog alldeles utmärkt. Vädret som i dag bestått av supersol och några minusgrader ser ut att hålla i sig även i morgon. Sen kommer nog snön. Nöjer mig nästan här med. Tänkte bara nämna en sista rolig sak. Bildbyrån (dvs jag) samarbetar under detta mästerskap med NSD som har Moa Höjer på plats. Hennes blogg hittar ni här. Riktigt roligt att kunna arbeta med både byrå och tidningstänk. Här nedan ser ni oss posera. Notera mitt i halsen uppbubblande m90-underställ samt min myndigt snörpta mun. Cool.

Typiskt

Lite typiskt. Att inte kunna tävla i Årets Bild känns både dystert, tråkigt, slarvigt och ganska irriterande. Kan väl mest bara erkänna att jag inte riktigt varit vaken. Men det gäller inte bara mig. En organisation på tre bokstäver borde faktiskt ha ett bättre system.

Musikhjälpen + Bilbdyrån = häng med på landskamp

Ingen har väl missat Musikhjälpen? Nu kan man buda på en auktion som vi på Bildbyrån skrapat ihop. Följ med oss och fota svenska fotbollslandslaget. Vi fixar utrustning och instruerar dig i tekniken.
Här budar du!

Ödelivet strax norr om Västergålan

Jag är hemma igen. Så här någon dag efter Lucia sitter jag i mitt kök och dricker kaffe. Jag har en förmiddag som dels bjuder på Musikhjälpen och så har jag fått bli mr lucka-15 hos bloggkung Lars Dareberg. Det är roligt och jag står för vad jag skriver. Gravtjärn känns lite långt bort. Så klicka in er hos ovan nämnda Lars. Det finns alltid bra läsning hos honom.

Handbollen är färdigplåtad för detta år. I alla fall den i gult och blått. Här är några bilder från sista matchen i Belgrad.

Sista träningen

Det är afton och jag har gjort en ordinär bevakning av ännu ett träningspass. Det hände inget speciellt. Dock hade gårdagens dialogen i den mixade zonen viss inverkan på dagens bildleverans. Ingen grät i varje fall. Gott så. 

Nu i kväll har vi avslutat kvällen med en rejäl middag på en oerhört trevlig restaurang. Jag har berättar en och annan anekdot och förställt min röst ett par gånger. Där emellan åt jag en bättre köttbit som badade i ett adriatiskt hav av svampsås. Middagen fick dock ett abrupt slut när jag insåg att en av mina bildmappar från dagen låg olevererad i min dator. Efter en kvick taxifärd lyckades jag i alla fall ftpa hem rätt bilder till rätt kund. Närmast på schemat står att få ner mitt hotellrums temperatur till sovbart skicka. Luften i rummet är just nu 26,5 grader. Inte okej.

Snöfall och förlust

Dagen började bra. Ett ymnigt snöfall med en väl tajmad snöflinga på den korta pressträffen som laget hade. Dagens match mot Norge började också bra. Alldeles utmärkt faktiskt och jag började få den där kickkänslan som jag upplevde sist med detta lag i Norge 2010. Men sakta sakta åt oljeborrarna upp försprånget och plötsligt var de förbi och matchen slut. Där satt jag med ett 600 mm objektiv som inte riktigt ville skjuta skarpt och kände hur pulsen sakta sjönk. 

Nu ska jag ner och göra Bosse och Pelle sällskap. Public services två riddare.

Grön boll i det gråa Nis

För några dagar sedan gjorde jag och Johan Flinck på Aftonbladet ett personporträtt på Louise Sand. Förutom att plåta vanligt så gjorde vi även en del rörligt material. Här ser ni det. Nu ska jag strax åka mot arenan här i Belgrad. 

Om ni läser i tidningen så ser ni hur en vaken redigerare snappat upp den gröna bollen mot den gråa bakgrunden. Tänk vad lite färg kan göra.

Dåligheten

Utan att riktigt veta hur så glömmer jag. Men så påminner någon mig om att jag har en blogg och så blir det plötsligt lite roligt att uppdatera. Jag behöver så lite... Börjar med matchen mot Frankrike som ur svensk synvinkel inte riktigt blev ett tårtkalas. Efter detta har både laget och vi i mediaentouraget åkt buss/bil till Belgrad. Snön anlände ett dygn tidigare och situationen inne i stan kan nog närmast beskrivas ett blygsamt kaos. Men i dag är det blidväder och snön retirerar så sakteliga samtidigt som Sveriges match mot Serbien kryper närmare. Avkast 20.15. Nu närmst väntar i tur och ordning lunch, gymmet och sen lite arkivering. Så går alla dagar, alla veckor och år. Jag slår med min lie, hackar plöjer och sår. Fast med kamera. Typ. 

Begränsat utbud

Det jag gillar mest med Serbien är att det är annorlunda. Inget H/M, inget Starbucks, inget Subway. Här är det inhemska märken och kedjor. Det är charmigt och lite unikt. En annan sak här i serbiska Nis är de små butikerna. Ingen vara är för liten för att ha en egen butik. Onitzka jobbar i äggbutiken Jaja. Utbudet består av ägg. Punkt. Det som finns att välja på är ägg i fem olika klasser. S, SS, A, B, C. Ett C-ägg kostar 7 öre ett SS-ägg kostar hela 8 öre. Under de knappa fem minuterna jag var på besök hos Onitzka hade hon inte mindre än fyra kunder. Alla köpte ägg.