Maskat i photoshop? Nån?

Nog ser det lite misstänkt ut.

Guldjakt

Jag är i Helsingborg. Jag känner på den skånska myllan lite i förtid. Guldet ska antingen bli blodsrött eller himmelsblått. Jag ska strax in på den blodiga träningen. Har kört ner nu på morgonen. Jag blir tills måndag. Träning. Träning. Match. Guldfirande alternativt depp och sen garanterat guldfirande.

Igår var jag på hockey. Jag har börjat köra 600 mm även på hockey. Det blir lite fräckt. Missar en del men får å andra sidan lite annorlunda bilder emellanåt.







Nu ser jag Pär Hansson. Han ser taggad ut.

Jag går inte linjen

Ikväll ska jag på hockey men innan det ska jag köra kontorsdag. Pingisbordet kommer stå och hägra men jag skall stå emot.
Jag lyssnar på det här. Eller om ni hellre vill se på dutuben.

En kortare sejour

Jag tog ett tåg. Satt där länge och när jag väl kom fram så gick tiden väldigt fort innan jag satt på ett tåg igen. Fast denna gång låg jag på tåg. Sovkupé och jag kom fram för ett par timmar sen. Nu skiftas däck på min bil och snart ska jag åka till Örebro.

Det svänger. En gråhund på en grusväg och sen en fotbollsspelare på konstgräs.

Hur gick det till?

Hur fick du ditt jobb?
Frågan kommer ibland. Mitt jobb beskrivs som en dröm och ja. För alla relativt obundna sportintresserade fotografer så är det så nära man kan komma. Det är lärorikt, intressant och förbannat kul. Inte jämt men vem har sagt att livet ska vara ett kul kalas hela tiden. Dock kan jag då förvånas lite. Om jag nu inte var den jag var utan en lite yngre sportintresserad fotograf som ville jobba med det han med det lockiga håret gjorde vad skulle jag då göra? Jag vet svaret men skriver det inte här. Sanning är dock att jag under fyra år inte fått ett samtal, inte ett mail, inte ett handskrivet brev där någon ung, hungrig arbetsmyra velat visa framfötterna. Gett en vink om att det här finns en person som är beredd att underkasta sig arbetet för att bli bra. Bli bäst. Ännu ingen.

Ikväll väntar Scandinavium. Först ska jag bara göra lite arkiv och äta pasta med Björn.

Pang bom. Skjortan tom.

Eftersom min mobil i vanliga fall väcker mig så fick jag konsultera annan hjälp i morse. Eftersom jag spenderade natten på hotell så beställde jag helt sonika ett väckningssamtal. Kvart i sju var lagom. Jag hade en hel del packning utspridd och hade beräknat att 40 minuter skulle räcka för ihoppackning och frukost. Nu var det dock en eller ett par pappskallar i receptionen. För jag vaknar och tycker jag är pigg. Masar mig fram till datorn och lyckas, uran hjälp från varken linser eller glasögon, se att klockan är halv åtta. Om 55 minuter går mitt plan och tanken är att jag ska hinna med att fixa min mobil åter ifrån Hertz. Jag packar reflexmässigt. Skäller lite lagom på receptionisten och kommer till Hertz flygplatskontor strax före åtta. Efter en liten stunds väntan kommer en butter man med mustasch och min mobil. Jag hinner med både mitt flyg till Wien och Göteborg. Dock hade mitt bagage inte samma tur. Så jag fick fota kvällens match med mitt gamla enbensstativ. Sorgligt.

Fullmånen

Jag stod lite nöjd utanför en obemannad hytt. Plexiglaset var skadat av repor och den gulsvarta loggan lyste lite vackert. Jag höll en nyckel i min hand. Tankarna snurrade en liten tvekan var född. Har jag allt? Den tänkta frågan besvarades med ett tänkt ja och en halv sekund senare dansar den lilla svarta nyckeln ner i metalluckan tillsammans med min tvekan.
Jag och den rosa krokodilen (han heter Kristoffer) tar sen en taxi. Mot ett hotell med sköna sängar. När jag provsovit ett ögonblick vill jag ringa ett samtal. Jag börjar leta. Letar i jeansen. Letar i jackan. Letar i väskan. Letar i täckbyxorna. Letar i jackan igen. Letar i väskan igen. Kopplar upp mig och ber bildredaktör David ringa mig. Av det fågelkvitter som signalerar inkommande samtal hörs inget. Jag letar lite uppgivet en sista gång och straffar mig sedan med en promenad i ett österrikiskt regn.

Mina sämsta bilder

Idag var det alpindag igen. Denna gång ställde jag mig i första branten tillsammans med min schweiziska vän Alessandro från Keystone. När föråkarna kommer märker jag att jag kan med lite rörelse fota tre portar. En liten bonus. En eller högst två brukar vara mer vanligt. Efter att ha konstaterat fakta mös jag lite för mig själv och tog sen en värmande kopp te som en skidande funktionär med termos på ryggen bjöd på.

Viktigt inom sportfoto och speciellt alpinfoto är koncentration. Om man tappar koncentrationen under fel ögonblick kan det bli mycket ödesdigert. Alpint går fort. Till exempel står jag och glor i sökaren. Jag inväntar åkaren som inom sekunder ska komma neddundrandes mot port ett. Jag känner att jag har lite dåligt stöd med höger fot. För att kunna fota alla tre portar behöver jag göra en liten rörelse. För att kunna göra den rörelsen står jag fel. Jag flyttar foten och i samma ögonblick kommer Ivica Kostelic farandes som en stövare på upptag. Den lilla koncentrationsstörningen gör att jag helt bommar port ett har grym oskärpa port två och tre. Tur att varken kroaten eller någon annan vann. Dimman gjorde istället att tävlingen blåstes av efter första åket. Tänk vad en liten rörelse kan ställa till med.

Jag lyckade okej att få lite bra bilder. Men sådan har alla sätt. Här kommer istället mina tre sämsta bilder från idag.

En typisk kolla skärpa och ljus-bild. Hade jag inte raderat eftersom hade jag kanske haft 50 sådana här bilder.


Bode Millers avsågat och med skärpa på snön.


Till sist Matts Olsson med rörig bakgrund och skärpan i luften mellan ansiktet och porten.

Vitare än vitast

Sölden ligger högt. Glaciären där tävlingarna åks ligger på lite över 3000 meters höjd. Det märks ibland. Ibland kan jag komma på mig med att plötligt börja flåsa. Det räcker med att resa sig från ett bord eller sträcka sig efter en vattenflaska. Tunn luft ger tunga rörelser.

Slalom modell stor. Väderguden ändrat sig efter fredagens sol och blåa himmel. Moln var dagens melodi. Alpinskidåkning är lite klurigt att plåta. Man behöver en fond. En skog, ett berg eller en himmel som mer eller mindre effektivt får den sprutande snön att synas. Snö som yr och far med bakgrund stillaliggande snö är inte lika bildligt effektiv. Helst vill man också ha åkaren åkandes in mot kameran. Idag blev det varken eller. Väderguden ville som sagt ha moln. Så blev det. Berg med bergsfärg och inte snö färg är det ont om på glaciären. Skog likaså. Himmel är det enda återstående alternativet men av det blev det då inget.

Det där med åkaren in i kameran då? Nej. Jag och mr Poppe från Norge tog våra skidor och tittade först på det första krönet och sen på det andra som snabbt följdes upp med tittande av det tredje. När vi så står där vid det tredje så inser vi gemensamt att det krön nummer två var bäst. Ryggsäck, skidor, 600-objektiv och norrlänning knatar därför de drygt 100 meter som finns mellan krön två och tre. Detta låter kanske redan här jobbigt. Lägg då till brantast branten och den tunna luften på 3100 meter. Ungefär fem meter hankade jag mig fram innan en paus var nödvändig. Andas tio sekunder och sen knata fem meter till. När jag väl var framme vid en ok position var klockan mycket och jag anfådd. Jag nöjde mig helt enkelt med det jag fick. För att få åkarna in i kameran hade jag väl cirka 150 meter till att gå. Höjdmeter alltså.

Bjuderi i Alperna

Sölden är bra skit. Man får gratis lunch och kylarna är välfyllda med alla tänkbara drycker. Jag har hamstrat drycker varje eftermiddag. Varje gång lite i smyg och med lite kvalfullt hjärta. Min inställning i allmänhet är att man inte ska utnyttja generösa system. Men jag har kommit till insikt. Pago och Gösser vill att man ska dricka och plocka med sig så mycket man bara kan. Mitt samvete är rent min väska är full och min törst är släckt.

Glömde en aning

Innan jag åkte var jag övertygad. Jag sa det till och med till vänner. Detta blir en lugn resa. Lagom med jobb och så lite skidåkning när jobbet är klart. Jag insåg ganska snabbt att det inte skulle bli så denna gång heller.

Idag klev jag upp sex. Skrapade rutor och tvingade efter bilfärd ner mina vedertaget missbildade fötter i ett par pjäxor. Det var klart och kallt. När jag nu ligger i min säng känner jag i ansiktet att både solen och vinden gjort sitt jobb. Men det njuts ändå när TV4-medarbetar slickar Scanpix-medarbetare under tiden vi jobbar på kontoret alptoppen. Det är stämning.


Nu är vi, jag och krokodilen, sena. Hela mediaflocken sitter på lokal och väntar med beställningarna. VI måste kvicka oss.

Veven vevar igång

Det känns ungefär så här. Denna sida har liksom somnat in men tydligen inte dött. Nu är jag i Österrike. Sölden. Precis ett år sedan sist. Alpina världscupen glider igång och jag har precis hyrt skidor. Ett litet minimästerskap så här innan november. Jag behöver det. Bloggen behöver det. Nu rullar det.

Redan 05:20 pussade jag på kind och klev upp. När jag står med jackan på och kör min mentala checklista fastnar jag vid laddaren som laddar kamerabatterier. Jag har laddat under natten. Jag har tre fulla batterier. Det klarar jag mig lugnt på under fyra dagar. Men jag väljer att inte chansa utan sätter ned väska och går in i köket för att plocka ihop laddaren. Då inser jag att det var klokt. För i batteriladdaren sitter, ganska naturligt, batterier på laddning. De satt i sina fästen och fullbordade den ovan nämnda nattladdningen. Att klara sig med ett batteri är svårare. Speciellt när jag plockat med tre kameror.

Efter flyg med byte i Wien så kom jag till staden Innsbruck. Innsbruck som av vissa skäl satt ganska djupa minnen. Minnena till trots hyrde jag en bil och åkte i sällskap med en rosa krokodil till Sölden. Här är vi nu. I en sjukt billig lägenhet. Jag har hyrt skidor, fått liftkort och ännu en ryggsäck. Klockan fem är det presskonferens modell stor och sen modell mindre med enbart de svenska tjejerna.

Damfotbollens uppförsbacke

Presskonferens i Göteborg. De europeiska mästerskapen i damfotboll ska spelas i Sverige 2013. Kul. Fint fika med gott kaffe och smörgåsar med skinka och brieost. Några av Göteborg Kopparbergs spelare var med. Det snackas om Thomas Ravelli som varit med på det damallsvenska lagets träning. En av de herrarna i lokalen tycker då att det är på plats med ett skämt.
"Jasså Ravelli på er träning. Ja där hör han hemma. Riktig kärringfotboll, hö hö hö."
Ett skämt. Javisst. Smakfullt? Nja.

Gravens öl i Näsby Allé

Min bil står på en verkstad och jag har just nu inga likvida medel för att lösa ut den men jag struntar blankt i detta och tar istället tåget till Stockholm. Min fotografiska BB ska åter besökas. Värnpliktsnytt har lagts ned och imorgon ska vi sörja i Näsby Allé. Uppslutningen är god från mina dagar. Allt pekar åt att tre pojkar som fått vänsterkrysset i Journalisten ska sitta hela kvällen och hålla varandra i hand.

Igår var jag på Gais. Gais rimmar på bajs men de kan ju tydligen vinna ändå.

Bloggbara

Bokmässan i Göteborg är något jag skulle ligga med fast jag har en flickvän om om det nu hade varit möjligt. Men mässor är så att säga lite svårlegade. Igår stod jag hur som helst på en liten liten scen på en stor stor mässa som vissa finner så utmärkt att liggatankar föds. Det gick bra. Ibland så glömde jag bort vad jag pratade om men på något sätt så fortsatte munnen ändå prata och de närmast sörjande i publiken som jag efteråt talade med sa att det inte märktes.

Imorgon lördag tycker jag att alla som kan ska besöka monter B07:40 klockan 12.00. Då talar nämligen Henning Mankell om Ship to Gaza. Blir nog intressant så det räcker. Han håller på i en halvtimme och ni behöver inte springa därifrån direkt för strax efter så ska jag och Jennifer Wegerup prata sport och bild.

Sen så önskar jag mig en sak. Bloggar. Fotobloggar har jag. Humor och smartheter är det jag vill veta adresser till.

Sverigedemokraternas rätt

På facebook får jag en länk. Jag kan söka i ett register. Jag kan se vilka som är medlemmar och vem som önskat information om ett speciellt parti. Utan att gå in på detaljer om på vilka de personer i detta register egentligen är så kan jag bara konstatera främst några saker.

För det första. Ingen ska behöva skylta med sin politiska åsikt om man inte själv vill. Oberoende av vad man tycker. Man har den rätten. Ingen ska behöva vara rädd för att söka information om eller gå med i ett parti och ingen skall heller behöva vara rädd för att ens medlemskap i ett parti skall komma vem som helst till del om man nu inte vill det själv. Därför är den hemsida som publicerar påstådda sverigedemokraters namn, e-mail och adress demokratiskt vidrig. Här kan man faktiskt hitta om inte 100 % bevis så åtminstone indicier på vem som tycker vad. Detta utan att personen i fråga gett sitt godkännande.
Aktiva politiker är en annan sak. De väljer själv att gå ut med sin politik och sin åsikter. Dem ska man, om man vill, skicka brev, maila, ringa eller på annat sätt delge dem vad man tycker. Men folk som "bara" sökt information eller är stödmedlem ska inte behöva förklara sin åsikt om man själv inte vill.

För det andra så är det i många delar Sverigedemokraternas eget fel att det har blivit så här. Som parti har man en skyldighet gentemot sin medlemmar att skydda deras identitet. Hur kan dessa uppgifter ha läckt ut? Hur kan systemet ha hackats? Fullständigt oacceptabelt att ett parti som påstår sig vara seriöst inte skyddar sina anhängares identitet.

För det tredje. De som publicerat detta redskap som gör sverigedemokrater sökbara har agerat förutom odemokratiskt även motverkat det syfte som jag tror de har. SD vill göra sig själv till martyrer och offer för den överhet som man påstår sig förföljd av. Nu ger man SD ytterligare ett verktyg i sin eftersträvan av underdogkänsla och utanförskap. Att ge SD ytterligare ett argument kommer inte få färre att rösta på SD. Tvärtom kommer förmodligen deras redan frälsta bli mer säkra och de som stått och vägt får ytterligare ett argument för att gå med. Nu kan SD peka på detta och säga ungefär "Titta så vidrigt våra anhängare förföljs. Titta hur våra anhängare svartmålas bara för att de har en politisk åsikt. Är detta acceptabelt? Vill vi ha det så här?"
Detta är verkligen inte vägen att gå för att göra det som de allra flesta av oss vill. Detta försvagar inte det parti som många av oss vill ha ur riksdagen snarast möjligt. Men bara för att vi är helt övertygade över att vårt mål är rätt så kan vi inte använda medel som inte bara är olagliga utan också helt motverkar sitt syfte.

Mina vänner

Det är lite mycket nu. På lite olika plan. Men för att ge er en liten vink om vad jag gjort sedan jag kom hem från den älgjakt som jag trodde skulle väcka min bloggådra så ska jag ge er en snabb summering av tiden sen älgjaktens onsdag.

Torsdag 9 september
Jag flög med morgonflyg från Sundsvall.

Först damlandslagets lagbild...

...som följdes av damlandslagets träning...

...som följdes av lokalpatriotiskt hopp i superettan.


Fredag den 10 september åkte jag till Jönköping för att ha förmiddagen fri men ägnade kvällen åt att se Häcken kasta inkast mot Halmstad.


Lördag den 11 september
Spenderade jag min kväll på Gamla Ullevi och såg Sverige slå Danmark i en damlandskamp.


Söndag den 12 september tyckte jag var en utomordentlig dag för att åka tåg till Karlstad. Där bevittnade jag en final och sen den klassiska högen som alltid följer TV-pucken.


Måndag den 13 september hängde jag på derby på Gamla Ullevi. Jag klättrade upp i GAIS-klacken för att fota IFK-klacken. Men vackraste bilden blev faktiskt en grönsvart.


Tisdag den 14 september tog jag tåget till Malmö för att vara halvvägs till onsdagens destination. Men inte bara därför.

Onsdag den 15 september tog jag tåget till danska Vejle och tittade på när Caroline Seger och de andra i damlandslaget skrattade gott på sin träning.


Torsdag den 16 september bevittnad jag när Sveriges damer kvalificera sig till fotbolls-VM i Tyskland. Charlotte Rohlin nickade in båda målen och blev glad.


Fredagen den 17 september gick mest åt att åka tåg till rätt ställe och jobba ut arkivare och göra kvittoredovisningar.

Lördag den 18 september var jag på Rambergsvallen och såg AIK tråkspela till sig tre poäng.


Söndag den 19 september lade jag min röst samt åkte till Kungsbacka för att titta på handboll.


Ikväll ska jag till Trollhättan.
Imorgon är det premiär för Frölunda i Scandinavium.
Onsdagen går åt i Borås.
Torsdagen ska jag berätta om sport och bild i en monter på en mässa.
Fredagen ska jag spendera med min mor på ovan nämnda mässa.
Lördagen ska jag återigen prata sport och bild i en monter på en mässa för att sen runda av med lite hockey i Scandinavium.
Söndag ska jag tillbringa på damfotbollens göteborgska derby.
Sen är det måndag igen och då ska jag nog ta tåget till Hässleholm.
Efter måndag kommer tisdag.

Ovan nämnda kommer att behandlas och förklaras i ett inlägg inom en mycket snar framtid.

N

Stillasittande väntan

Jag tog på mig en kostym, en slips, en vit skjorta och stoppade mitt röstkort i fickan. Promenerade i ett lätt regn. Jag kände mig lite fin. Det var lite hedrande på något sätt. En högtid. Som det ska vara. Inte något jobbigt som måste göras. Det är inte samma sak som att tvätta bilen utan en plikt. En skyldighet.

Utanför vallokalen stod en grupp med färgade band över axlarna. Jag hade som nämnt klätt mig propert med ljusblå slips och allt. Jag mötte blick alliansföreståndare hade färgband i olika nyanser av blått. De log. Tänkte nog att här kommer ett säkert kort. Nu blir jag av med några lappar. Men så här efteråt ångrar jag mig lite. Jag skulle kanske spelat ut situationen lite mer. För nu gick jag bara ganska hastigt igenom pärlbandet av ideella krafter och fick tre papperslappar av en kille med tjejfrisyr och rött band. Det finns få saker jag kan njuta så mycket av som att få förstöra andras fördomar.

Så nu har jag röstat. Inte på någon person utan bara ett parti. Kryssa namn får partiet i fråga göra själv. Men jag har röstat och får således i fyra år framöver fritt kritisera problem och brister i system och samhälle. Den rätten avsäger man sig i mitt tycke om man ligger kvar på soffan låter sitt röstkort bäras ut först med pappersåtervinningen.

Ikväll ska jag på handboll och sen på valvaka hos konstnär Emil och servitris Linnea.

Hur kom de hit?

Danmark. Jag har vandrat gatorna i Danmark. I staden Vejle spelades spelet fotboll av damer från Sverige mot damer från Danmark. Det gick väl bra tillslut. Jag hann både fota efterfest och hinna med skjuts tillbaka till fastlandet. Det kändes skönt. Danmark är liksom lite ovant. Igår hade jag dödag. Matchen började först halv sju och jag var tvungen att checka ut från mitt hotell redan elva. Så jag hann springa på stan och idka komers med danskar som nästan uteslutande valde att gå över till engelska när det skulle pratas. Jag kan kanske förstå varför. I en butik valde jag att köpa ett par jeans. Mannen i kassan har ömsom pratat i sin iphone och ömsom gett mig lite tips. När beslut om köp tillslut är taget och det blir lite småprat medans kortbetalningens signaler vandrar koppartrådarna fram så följer hans fråga om Sverige av att han berättar att båda hans föräldrar är från Sverige.
“Vad kul. Hur kom det sig att dom hamnade här i Danmark då? Undrar jag artigt medans jag rycker kortet ur chipläsaren.
“Veeelke dauoå?” frågar mannen med iphonen lite förvirrat.
“Dina föräldrar. Hur kom det sig att dom hamnade här i Danmark?”
“Naj naj. Yey undre vo I Svergie du är fro?”
“Jaha. Jag bor I Göteborg.”

Jag känner mig lite dum.Går ur butiken samtidigt som ett strilande regn faller för åttonde gången denna dag. En grön buss med nummer 27 åker förbi mig. Den ska till orten Bredballe. Bara en sån sak. Jag funderar på att flytta till Danmark men ångrar mig tvärt och går därefter med mina nyinköpta jeans och köper en kaffe och pratar för säkerhets skull engelska med kassabiträdet.

Vohori orla narschst?

Ifrån mitt skriftliga ide hörs små pip. Nakna, blinda och aningen hjälplösa föds nytt liv i den kanal jag kallar blogg. Jag sitter på tåg. Det regnar, små pärlor rullar över fönstret och jag ser gröna fälgt och röda bullerplank. Jag är ledig idag. Imorgon ska jag till Danmark och sen kanske på derby och sen till Danmark igen.

Tyvärr. De små indikationerna till skriftligt liv dog i höjd med en tätort som börjar på H. Barnadödligheten måste bekämpas.