Vad har jag egentligen gjort och vem ska dunkas

Om vi leker med tanken att kunskap och intellekt skulle vara smittosamt genom könsligt umgänge. Fast bara en gång i livet. Ett litet ligg skulle rendera i att man tog över den tillfälliga förbindelesens alla kunskap och tankesätt. Ens eget skulle inte konkurrears ut utan den nya kunskapen och tankebanorna skulle liksom bara fylla på de redan befintliga.
Vem skulle du välja?
Jag väljer nog att betäcka Erlend Loe. Säkert inte det bästa ligget i stan men det skulle nog ändå, så att säga, göra susen.

Erlend skriver i en av sina utmärkta böcker att han inte gjort nåt. Inte byggt nåt av värde förutom en vägg.
Idag har jag gjort en massa saker.

Försökt tvinga upp TeddyLucic i ett träd.

Tvingat en kamerarädd studierektor att le.

Stött i ett taggit staket och rivit upp en reva i mina nya, jädrigt dyra och mycket snygga jeans. Men den kan nog komma undan som trendig.

Plåtat i motljus.

Börjat le utan synbar anledning.

Erlend kom och ta mig!
(man måste se ut så här om man ska smälta in i vissa delar av Dalarna)

Läs även andra bloggares åsikter om smittbara sjukdomar, Erlend Loe, sex,

En röra i färgen gul och röd

Jag vet inte varför. Men det kan vara kombinationen lite sömn, mycket jobb och dålig bostadssituation som har gjort att mina tankar ibland tycks ha konsistensen av bomull. Trögflytande och felkopplade. Igår vid arenan i Borås så kände jag inte igen en fotokollega som jag träffat säkerligen tio gånger. Dock har jag ett väl utarbetat kamouflage till sådana situationer. Jag ler lite och kopplar på minen som skall föreställa full koll badboll. Igår kväll gick det bra. I en TV-studio lite tidigare gick det inte lika smidigt. Ett program skulle spelas in med en före detta polisongbärande fotbollsspelare och numera radiokommentator med påstått trädgårdsintresse. Hans namn är Ralf och han är från Värmland och han kommer ihåg mig trots att det var två år sedan jag sist gjorde ett jobb på honom. Detta kan dock bero på att jag den gången var dagsfärsk i en stad där alla vägar tycktes bära antingen till Mölndal eller Hisingen. Efter tiotalet samtal kunde Ralf tillslut vägleda mig in på Frölunda torg där han tålmodigt och snällt stod och väntade. Denna gång gick det bättre. Till en början. Jag och Ralf började diskutera det kära ämnet fotboll. Kalmar skulle ju upp i Uefacupens ljus senare på kvällen. Dock hade Kalmar fått finna sig i att spela matchen i exil på Borås Arena. Det är här det blir lite för mycket för mitt huvud. På Borås Arena spelare i vanliga fall Elfsborg. Denna kväll gästar alltså både Kalmar och Feyenoord. Vi pratar först om det holländska laget. Sen om det svenska. Jag inflikar att holländarna lider av skadebekymmer och går sedan över till skadesituationen i det svenska laget. Här sker det. Hjärnan kopplar ihop Elfsborg och Borås Arena. Det skulle i vanliga fall vara alldeles rätt. Men nu blir det, som vi ungdomar säger, fett med fel. I mitt huvud börjar en röd och gul röra bildas. Städer och lag flyter ihop. Jag påbörjar en utläggning om att det förmodligen kommer att bli svårt ikväll för de svenska krigarna eftersom både Ishizaki och Anders Svensson saknas på mittfältet. Ralf släpper pennan ner i korsordet. Tittar lite förvånat på mig men säger inget speciellt. Jag däremot har insett mitt misstag. Försöker förgäves att rätta till. Erkänner halvt att jag blandat ihop lag. Börjar sedan svamla om avstängningar och avslutar med ett misslyckat försök att dricka kaffe. Med kaffe spillt på tröjan går jag och tar ett äpple och hälsar sen till Ralf från min chef.

Sverige, det riktiga

Ibland blir jag arg. När någon tar för givet att folk i en småstad är offer. Stackare som aldrig tog chansen att flytta. Som inte satsade på karriären. Mindre intelligenta bonnläppar som inte förstår sitt eget bästa. Som blev kvar. Då blir jag ilsk. Vill nästan slåss.
Gislaved är så klart inte världens mitt. Men mitten är inte allt.

Missförstånd

Eftersom min före detta arbetsgivare inte lägger ut min krönika på deras webb så har jag fått lov till att putta upp den här.
Så nu är jag publicerad. Lite tvättad, lite skötsammare, lite mindre könsord.

Missförstånd

Lika återkommande som giffarnas kamp i allsvenskans källare, lika
vanligt som taxibilar i London eller barr i skogen: Någon menar en sak och
en annan uppfattar den på ett annat sätt. Missförstånd. Ibland ställer det
till skada. Ibland lockar det till skratt. Jag skrattade här om dagen.

Jag har en blå bil. Utan några större krångel och tämligen komfortabelt, snabbt och ganska enkelt färdas jag dit jag behöver komma.
Stereon är inte av högsta klass men duger gott åt att spela min inte enbart laglitg nedladdade musik.
Bilar, datorer och chefer går in under ungefär samma kategori. De ska finnas
till hands när det behövs, inte ta för stort utrymme och alltid fungera.
Verkligheten är oftast en annan. Dator har en djup rotad
fetish för att krångla, chefer finns i många tappningar men jag tror inte
någon alltid finns till hands utan att ta för mycket plats eller
krångla.

Bilar då? Sannerligen ett kapitel för sig. Min bil bröt i början av veckan
mot alla regler på samma gång. En längre tid har ett surrande ljud
kommit från bilens bakre regioner. Eftersom den blåa trotjänaren precis är
på väg att passera 6 000 mil på de svenska vägarna så är det service på g.
Efter att ha konsulterat min verkstad fick jag tid för sådan och de lovade
att efterforska surrandets källa. Men nu hade
min Renault Megane lite mer bråttom till bilsjukhuset än så. På
väg in till en av säsongens första ishockeymatcher låter det plötsligt som
en metallsvarv hyrt in sig i andra hand i bilens hjulhus. Sekunder senare svänger jag in på en ledig parkeringsruta och hinner inte mer än att stanna
innan något av metall studsar mot den svarta asfalten. Alldeles ensam under
min bil ligger en illa tilltufsad metallplatta. Min suck hörs till Hjo
och jag försöker glömma allt som har med bil att göra och går på hockey.

Tidigt dagen efter sitter jag på en av olja bestänkt brits och får ta emot
beskedet att jag inte kan få något besked.
”Det ser väl inte så jättebra ut, kan bli dyrt. Men ring i eftermiddag” är
de enda ord jag får till tröst. Med sorg i hjärtat och ekonomisk beräknande
i huvudet tar jag bussen hem. Det är inte utan lätt anspänning som jag
lyfter luren senare på eftermiddagen.
”Tolv och fem kostar det”
Jag känner hur munnen blir torr och hur skjortkragen på en halv sekund tycks
ha krympt.
”Tolv och fem per sida då. Sen har du ju arbete på det. Ring om någon timme
så ska jag räkna på vad det blir totalt”

Skjortkragen letar sig in i halshuden. Med svett längs ryggen och en klump i
magen lägger jag på. 25 000 ska jag hosta upp. En minst sagt saftig summa.
Men inte mycket att göra åt. Bil behöver jag och nästan gråtfärdig någon
timme senare ringer jag verkstaden på nytt. Efter att herr mekaniker har
svamlat om dyra reservdelar hit och bökiga monteringar hit så säger han till
slut prislappen.
”4 421 kronor”
”Men jag trodde du sa tolv och fem per sida?” frågar jag i förvånat tonfall.
”Ja precis. Tolvhundrafemti per sida”, säger mannen på den mest klämkäcka
göteborgska jag hört. Skjortkragen känns plötsligt rymlig. Klumpen i magen är borta och trots att 4 421 kronor är pengar som skulle räcka till 8 842 tuggummin eller 206 öl känns det som en närmast
himmelsk och högst överkomlig summa. I alla fall jämfört med tidigare tankebanor. Med ett leende tackade jag högre makter att ännu ett missförstånd ägt rum.

En anka klippte till

Hon hade en mun som en anknäbb.
Hon pratade utan att lyssna.
Hon förstod inte mina skämt.
Hon klippte mig kort. Fast jag sa tvärtom. Anknäbbsjävel.

Jag hade lust att slänga en hårborste i golvet och kalla henne lampa med s. För en sekund ville jag mata henne med avklippt hår ingnott med yes.
Men jag är snäll. Hår växer ut igen. Yes är dyrt och hon har fortfarande en mun som en anka. Det är straff nog.


I övrigt är allt färdigt. Förhandlat, skrivet och kortat.












Undrar ibland vad som hände med familjen Abdirashi.

Snart ryker oskulden

Har laddat idag. På lördag ska jag komma ut. Debut kan man kanske kalla det. Det ska bli kul. Imorgon får jag nog ihop det. Hoppas jag. Har ångrat och ändrat mig fem gånger bara idag.

Har även fått ett recept på inlagda champinjoner idag. Snubben, jag tror han är turk, i kiosken vid kontoret blev glad av att få dela med siga av sina kullinariska kunskaper. Han ville först inte avslöja en av ingredienserna med hänvisningen "Di komma inta koma tibaka då"
Efter att dyrt och heligt lovat att jag aldrig skulle sluta besöka hans butik fick jag sista ingrediensen som var citronpeppar. Men salt var bannat. Å det grövsta.
"Slänga du saltat i den då dör di" sa han och fick ögon likt en pryglad cocker spaniel. Jag lovade att inte salta. Sen tog jag horbilen och åkte till Borås. Johnossi dundrade ur högtalarna hela vägen och jag bankade takten i ratten ända tills en snubbe i en grön Audi tutade tillbaka och gav mig både onda ögat och en gest med handen som inte riktigt stod att tolka.
Efter det var det roligast som hände att jag hittade en blogg som var över förväntan.

Slå mig hårt. Rakt mellan ögnonen. Jag vill se stjärnorna. Slå mig. Slå mig

Ringde VandrarOlle igår för att brainstorma. Det gick bra. Helt plötsligt kom det till oss. Det var roligt. Vilka storverk vi skulle kunna skapa.

Från igår då.
Dummast. "Säg att du gillar mig"
Roligste. "Ohh fy fan vilken bringa. Muskler, lagom med hår och lagom med manligt fett"
Frågan är när fettet blir manligt.
Äckligst. Det var kebaben som den väldigt stora kvinnan på Heden dränkte i sås som var gul och inte god.

Det räcker gott åt vanligt folk

Min kära kusin VandrarOlle, som här nedan ägnar sig åt pinuppeklämning, har skrivit. Äntligen. Den som mycket snillrikt dissekeras är den kända artisten som för ett tag sen blev arresterad av lagens långa arm. Påstådd påverkad. Tidigare under sommaren har han även hunnit med att bli smädad av mig. Dock förstod jag först dagen efter vem det var jag hade med hån som hjälp försökt stjäla tjejer ifrån.

Nu går Vandrarn hårt åt kycklingens förmåga att rimma. Inte en dag för tidigt. Han suger. På det dåliga sättet.



Läs även andra bloggares åsikter om Mange Schmidt, Rim

I en soffas närhet

Det som förut var en tillfällighet har nu blivit en vana. Varje kväll plockar jag undan gråa kuddar. Jag lägger dit ett rött lakan. Nu låter det som om ligger jag där och bjuder ut min kropp som köttsligt smörgåsbord. Men nej. Det är inte sant. Jag ligger där och sover. IlseVilse är min adopterande mor och Jugge Skörbjugge min far. I en lagomt stor lägenhet leker vi mamma, pappa, barn.
Gud, eller möjligtvis gudarna, vet att jag inte är lång. Soffan som vid kvällningen förvandlas från grå till röd rymmer precis min kroppslängd. Men det är inte höjden av bekvämhet att ha forsulorna i kontakt med ena armstödet och hjässan med den andra. Så jag får ligga lite på diagonalen. Med tårna uti i det fria vinkandes åt soffbordet.

Igårkväll frågade jag om jag fick sova inne hos mina föräldrar. Trots ivrig argumentation om tv-rummets kyla, ensamhet och mörker så fick jag ett nekande svar. Med tårar i ögonen och med sovrumsdörren på glänt viskade jag frågan om jag var ett misstag. Ingen svarade. Med hasande steg gick jag till min gråröda soffa och kunde med tårar som friktionsdämpande medel glida in mellan de armstöd som om natten omfamnar mig.

Men snart. Snart börjar hockeyn. Detta balsam för en vilsen och soffasovande själ. Gud tröste.



Läs även andra bloggares åsikter om Hockey, Ångest, Soffa

Fin årgång

Italien. Har suttit och filat på texter om Italien. Jag blir lite väl kapande...

Igår så var jag och katten Jansson ute och inspekterade stan. Stan är Turin. Vi hittade ett ställe där det jobbade en söt tjej som vi gissade namn på. Fransechka trodde katten Jansson. Jag gissade på nåt konstigt. Hon hette Greta.

Vid bordet bredvid oss satt en full italiensk man och en kvinna som var väldigt vacker och ganska gammal. När katten Jansson och sällskapet kom i samspråk om låtar från 80-talet så kastade jag in min handduk.
"För ung" sa katten Jansson på engelska och pekade på mig.
Då sken den vackra men ganska gamla damen upp.
"Åååhh.,, När är du född då?"
"Jo du, året var 1984 serru" svarade jag.
"Mmmmm. En mycket fin årgång. Verkligen. En mycket fin årgång" stönade Guccidamen och verkade bli bländad av något för hennes ögon smalnade av lite mer än vad som skulle kallas normalt.
När himlen sen lystes upp av blixtar och regnet började hamra mot Turins gator satt jag på en röd stol och kände mig som en flaska vin. Dock en fin sådan.

Nu ska vi ut och äta. Det blir blunda och peka varianten tror jag.

Google

Jag söker roliga saker i vardagen.

Kort inlägg. Mot första stolpen.

Nu har en mindre kvittobibel avhandlats. Grejen med min arbetsplats är att jag måste spara alla kvitton. Det är tråkigt och jobbigt men för att se lite ljus i mitt handlande så kan man ju med kvittonas hjälp forska lite i levnadssättet på resande fot.
Slutsats: Ungefär 200 spänn per dag har jag gjort av med i snitt under min tid i Kina. Då har jag ändå krutat på rätt bra vissa dagar.
Arbetsgivarn blåser mig.

Nu ska jag sitta och glömma bort min boendesituation. Traktamentelösheten skall också försökas förträngas.
Börjar bli tjatig.

Men så är livet. Det är här jag står.
Det är en dag imorgon och det var en dag igår.

Shoppa med VandrarOlle

Tillbaka till verkligheten. En massa kartonger leker pissande tornet i Luta på mitt kontor. En soffa hos Jugge. En bil med bromsbesvär.

Börjar ändå skratta när jag går igenom bilder ifrån hemifrån.






Ja. Av en anledning som ni nog förstår så var jag tvungen att använda det bespottade verktyget klonstämpeln för att, så att säga, skydda VandrarOlles personliga integritet.



Läs även andra bloggares åsikter om Foto, bild

Tagas av daga en vacker höstdag

Daniel frågade efter gåsen. Här är den. Ingånshålet såg ut som ett runt kirurgiskt snitt. Utgången var knutnävsstor och blodig. Vapen är farliga saker. Dom sliter och förstör på ett äckligt effektivt sätt.




Gåsen satt med sin lilla flock på en lägda. Cirka tio stycken. De satt där. Bajsade stora avlånga korvar och åt gräs. De såg gässligt dryga ut. Malliga. Nästan borgliga.
När 308:an mullrade över Gårdtjärn var de inte lika kaxiga längre. Med lätt förvirring i fjäderdräkten sprang en av dem omkring och undrade var hålet i bröstet kom ifrån. Sen dog han. 100 meter längre bort satt jag och Albin. Resten av gåsflocken var antingen chockskadade eller bara dumma. Kvar satt de i alla fall och om det inte kommit en bil hade nog fler av dem övergått från att beta i gräset till att bita i gräset.



Läs även andra bloggares åsikter om Jakt, Gås, Vapen

Från högkvarteret

Laddar batterier i barndomens marker. Marker som hyser goda älgstammar. Även om den decimerades i tisdags. Efter en totalt öde måndag så skickades inte mindre än tjugo klövar upp mot den regntunga himmelen under veckans andra dag. Jag satt dock i händelsernas utkanter och fick nöja mig med att lyssna till comradioknaster. När de dova knallarna högg hål i den tysta septembermorgonen så kände jag mig inte alls ledsen att det inte var mitt pekfinger som skickade en fyrfota till älghimmelen. Efter OS och årets och kanske livets hittills mest intensiva månad så satt det ganska bra att med hjälp av tallbarr, gubbar i olika åldrar och kokkaffe åter börja andas med magen. Det känns bra. Trots att det direkta älgdödandet inte infunnit sig.

Kontraster är bra i bilder. Kontraster är nog bra i livet i stort. Kontrasterna mellan att släpa kameraväska från presscentret till det kineserna kallar Fågelboet och att släpa fjoling från Tyras skifte till Kallkällbacken är ganska stora. Men jag trivs med dem.

Det kändes bra att jag utmattad av flyg, älgjakt och en månads konstant arbete kunde slockna på ett golv kramandes en hund. Hjärnan blev piggare efteråt.

Eftersom älgkvoten för vårt lag nästan är fullskjuten så fick det bli mer fredliga skogsäventyr igår. Lavemange och jag satte av i spöregn och efter att ha förbannat vissas förmåga att låta vackra skogsbyggnader förfalla så hittade vi tillslut det vi sökte. Kantareller. Kantareller i massor. Gula och trattar.
”Passa på å njut nö” sa Lavemange medan han lät händerna leka svamppetting i ett fält stort som en lägenhet värd två miljoner. När vi gick den dryga trekvarten tillbaka till bilen var det inte utan att muskelansträngning och en och annan svettpärla. Hemma igen så kunde vi bara skratta när vi efter noggrant konsulterande av badrumsvågen konstaterade att vi bärgat hem ett svamplass i viktklass med en kenyansk långdistansare. 38 kilo. 38 kilo kryptogamerna som i detta nu ligger på tork i mor och fars kök. Svamplukten tonar upp som en vägg så fort man öppnar dörren dit in. Mor min önskar sig lingon nästa gång.

I morgon ska vi kniva och mala upp älgarna. Älgtacos i morgonkväll är redan bokat.






Läs även andra bloggares åsikter om Jakt, Svamp, Älg, OS

Jag tar ett djupt andetag

Jag andas med magen. Det känns lättare då. Högarna med flyttkartonger som så snyggt pryder mitt kontors väggar känns inte lika jobbiga när man bukandas. Det är höst här fast det är sommar utomhus. Tidsskillnande mellan Kina och Göteborg gör att jag går runt med smörpapper för ögonen och bomull i skallen. Jag har glömt och kommit ihåg. Mest det första. Det hade kunnat vara värre. Jag kan i alla fall köpa och äta min mat. Bara för att så har programmet Words stvaningsverktyg gått och bilvit tyskt.


Jag funderar på att gå ut i offentligheten. Eller vem försöker jag lura. Anonym har jag aldrig varit även om det till en början var tänkt så.

Jag fundrera även på att älgblogga. Men det kan ju vara skönt att vara ledig också. Rycka sladdar och batterier och bara plocka svamp och kanske, om inte själv så kanske hjälpa till att, döda en eller ett par älgar.

Jag behöver få ordning.

På väg hem

Det som alldeles nyss var nuet har förpassats till det förflutna. Just nu är jag tom. Nästan gråtfärdig. Satt och lästa i den strålande tidningen Filter om två guldletande damer från Överturingen. Miljöbeskrivningen fick mig att längta hem.
OS ska kanske summeras. Räknas ihop och läggas i lådan märkt avklarat K-Jo och jag kollade igenom de femtio printar som varje fotograf fick framkalla hos Kodak. Nivån från min sida är väl ok. Jag behöver lite avstånd. Smälta. Slappna av. Sova. Sen kanske ja blir nöjd. Kanske.
Nu bär det av hem. Eller åtminstone till Göteborg. Nåt riktigt hem har jag inte fått tag på och min svenska mobil ligger säkerligen och gråter på något taxisäte någonstans. I min ägo är den i alla fall inte. Har gjort det till en grej att rycka på axlarna, le och säga att allt löser sig. Det gör det ju alltid. Men just nu hade jag nog kunnat avvara de beundrande kommentarerna om att vara så bekymmerslös mot att kunna komma hem.

Tack Mymlan. Ditt postade inlägg gav mig energin att rulla de sista dagarna. Det kom behövligt. Väldigt. Jag ska nog läsa det igen strax. Känns som jag behöver lite egoboost.


Daniel och Joel. Jag är stolt över vad ni gjort. Eller vad vi gjort. Det var coolt. Det var OS. Det finns inget större. Inget mer krävande. Och vi har slitit mest. Jobbat hårdast. Bitit ihop. Varit konstnärliga. Tagit halvfigurer. I den ordningen till vissas förtret. Haft bildvisning. Det är över nu. Jag tackar er. Nog blev det en skatt tillslut.


Jag älskar livet. Bara så ni inte får några skeva uppfattningar efter detta lite deppvibbande inlägg från ett flyg som just nu passerar Sibirien. Där är det kallt.

Högstadiet vol 1

Det var mycket igår igen. Men eftersom det var Hövdingens sista tid i Kina så beslutade vi oss för att ta förmiddagen ledig. Det var ändå inga svenskar i elden. Det kan hända att det knorrades en del hemifrån men det sket vi i. Planen om att kliva upp i tid grusades tämligen omgående med hjälp av våra snoozeknappar. Något försenade drog vi runt tolvsnåret till månglarmeckat nummer ett. Silk Market. Efter truget köpslående hade jag en timme senare inköpt en massa billiga kopior av alla de slag. Med en känsla av att blivit blåst utan att göra av med särskilt mycket pengar rullade vi tillbaka till MPC. Dagen förflöt bra och när vi runt ett på natten var färdigjobbade och hade vinkat av Hövdingen beslutade jag och K-Joe (f.d. pistvaktarn) oss för att hänga lite med delar av den ena kvällstidningen. Vi kastar in handduken strax efter fyra och hoppar in i en taxi. När vi nåt halvvägs till vårt hotell konstaterar jag att nyckeln till lägenheten som vanligt ligger i min högra bröstficka på den i tidigare inlägg nämnda erotikdödaren brunbeiga västen. Kruxet är bara att västen ligger inlåst i mitt skåp på presscentret. Taxin får efter viss övertalning göra en u-sväng och en kvart senare springer jag in på MPC. Genom säkerhetskontrollen. Förbi de tre volontärerna som bugar och säger god morgon och välkommen. Nedför rulltrappan som tydligen repareras. Framme vid fotografernas lagringsskåp får min skåpdörr sig en omgång. Efter att ha kontrollerat alla fickor konstateras. Nyckeln till lägenheten ligger i skåpet. Nyckeln till skåpet ligger i taxin. Taxin står på gatan. Jag står i en källare. Jag får springa tillbaka. Uppför rulltrappan som inte funkar. Förbi de tre volontärerna som bugar och säger god morgon och adjö. Ner längs den öde taxibilskön tills jag möter K-Joes förvånade blick när jag sticker in handen genom fönstret och greppar den lilla nyckelknippan som slumrat till på taxisätet. Sen vänder jag på klacken och springer mot MPC igen. Genom säkerhetskontrollen. Förbi de tre volontärerna som något förvånade bugar och säger god morgon och välkommen. Nedför rulltrappan som fortfarande står stilla. Låser upp skåpet. Tar fram västen. Får ångest. I min högra bröstficka ligger ingen nyckel. Den lilla gröna plastbiten med mitt rumsnummer syns inte till. Jag svär. Sen slänger jag in västen och påbörjar den rutt som ni nog kan nu. När jag passerar de tre volontärerna säger jag lätt Arnoldinspirerad ”I wont be back”. I höjd med säkerhetskontrollen känner jag hur Nilen har förflyttats till in ländrygg.
Taxichauffören har slumrat och njuter nog av att kunna nanna lite ratt till taxameterns sövande surr. Jag förklara läget för K-Joe och börjar sedan gräva i min ryggsäck. Längst ner i ryggsäckens allra fjantigast fack ligger en grön plastbricka med två nycklar på. Där har den legat och lekt kurragömma medan jag har jobbat fram en och annan droppe svett på min något enformiga löprunda. Taxin rullar och vi kommer hem. Klockan är kvart över fem och vi ska upp åtta. K-Joe är less och jag är trött. Vi somnar som kniv och gaffel. Inget skedande här inte. Natten är kort.
Klockan 09:09 vaknar jag och kan bara konstatera att min utrustning ligger i skåpet på MPC och att HögstadieJörgen ska börja serva om 51 minuter…
10:01 kommer jag på plats med ett taxikvitto och lätt vätskebrist. Svensken kämpar men kinesen är bra och uppeldad av publiken är han totalt hänsynslös. Plötsligt är Jörgen tillbaka i skolan. På den Halländska kustens slitnaste högstadie. Den överlägsna niondeklassaren smashar sönder den tappert kämpande sjuan. Sjuan är tapper. Kämpar sliter. Gör motstånd. Han får några få procent av publikens stöd. Men det hjälper inte. HögstadieJörgen får en enkelbiljett till bronsmatchen och får snällt gå till uppehållsrummet och spela koronn medan kinesniorna slåss inbördes om guldet. HögstadieJörgen. Stackarn.

Klüft höll inte

Ännu en förhoppning krossades. Ännu en besvikelse. Ännu ett misslyckande. Medaljregn känns lika avlägset som Hackås. Ljus i mörkret dock. Bildbyråns trio dominerar webbarna. Det är alltid kul.

Inte heller kanotisten som jag trodde på klarade att dra hem någon medalj. En sjätteplats fick duga.

Den enda som håller är gamle högstadieJörgen. Kul det. Imorgon ska vi se vad han kan göra åt Kina.

Återkommer senare.
Nu ska jag pået igen.
4x100 meter dam bland annat. Samt försöka få funktionärer att hämta våra kameror som står uppställda på innerplan.

Men jag har bara...... Regn hos mig

Det sista jag struntade i att ta med från hotellrummet var det lilla paraplyet som medföljde den lilla OS-väskan som alla vi ackrediterade fick när vi checkade in. Lila paraplyn är inte min favoritaccesoar. Det var dumt. Ute regnade det så att asfalten fick små och stora vätskeansamlingar. Jag var ganska blöt och bussens enda lediga plats fönade ut kallluft så att jag satt och huttrade. När jag tillslut skulle kliva av bussen vid mediacentret sov jag ändå. Var en snabbis på friidrott som blev uppskjuten och bortskjuten. Det blev stressigt och med min lilla rrullväska som svans småsprang jag vägen tillbaka. Placerade foten lägligt i en av de sjupa vattenpölarna vilket resulterade i att en kinesisk pensionär fick väldigt blöta byxor. Jag låstades inte se och för det har jag nu lite dåligt samvete. Det blev stressigt igen när bussen till pingisen skulle hinnas med. Jag får tacka FlinkaFlinck och en av mina värsta konkurenter för att de höll bussen.
Jörgen Persson är en skön snubbe som dock fastnat kvar i högstadiesysselsättningen pingis. Men ingen skugga över honom för de. Han tvåla dit en snubbe från Hong Kong så det stod härliga till. Själv följde jag slutet av matchenn från läktaren. När Jörgen hade sju bollar kvar till vinst så påbörjar jag min färd tillbaka till pingisbordens nivå. Säga vad man vill om kineser men att bygga logiska korridorer är väl inte deras starka sida. Under cirka åtta minuters orienteringsförvirring hinner jag med att hitta många rum. Bland annat ett där fyra personer sover sked. Jag hinner även med att slå enbensstativet i en glasdörr samt halka i en hall så att fyra volontärtjejer försynt men ganska ljudligt skrattar i handen. När jag tillslut hittar rätt dörr har jag arbetat fram en och annan blank droppe. Inga skedsovande kineser syns till. Inte heller Jörgen. Matchen är slut för länge sen och jag försöker att se ut som om jag bara kom springande för att jag vill få iväg bilder snabbt.

Nu är klockan reda sju. Jag och Kn-Joel lottade precis om vem som skulle få plåta Wissman respektive finalen i damfotbollen. Kn-Joel vann Wissman. Men det förstår alla att Kn-Joel hade riggat "lottningen" lika väl som Italienska brottningsförbundet.

Kolla in den här finnen man ser faktiskt mitt objektiv långt uppe i ett hörn. Jag sitter nog och sover för jag syns inte. Hur som helst en cool bild. Eller snarare ett coolt sätt att ta en bild på.

Jag tycker svart är snyggare än guld.

Jag fick en lättare chock idag när jag läste besöksantal på bloggen igår... Vad har hänt? Av kommentarna att döma trodde jag bara att det var de vanliga närmast sörjande. Men så många sörjande har inte jag...

Nu. Pingis igen.