Skidskytte dam

Gick väl som det tyvärr brukar detta OS. Grattis till Norge. Guld igen och nu har de tre och vi två. Vad kan herr Ferry göra åt den saken? Start om en timme. Jag har en bra känsla...

Fotosidan.se

Ser till min glädje att Fotosidan.se länkar till några OS-bloggar med tema foto. Att de glömde Hövdingen är ju dock väldigt tråkigt. Om ni kom från Fotosidan så kolla in Daniel och gör det nu!

Väcktes kvart i sju av att Daniel stack iväg på alpint. Vädret är åter igen strålande och i både skidskyttet och alpina grenarna lär bli vackra färger.

Har precis riggat upp en remote vid skidskyttets mållinje. Trots individuell start så kan man kanske få något användbart.

40 minuter kvar. Dags att gå ut.

Nu gör jag en Anja. Kraschar.

Solen sken verkligen. Det var så där fint väder att det nästan gjorde ont. Jag grämde mig. Dels hade jag nog hellre bevakat svenska guldhoppen i sprintlängdåkningen och dels tyckte jag att den plats jag ställt mig på kanske inte var världens bästa. Sen går tiden. När åkare tre får problem med gravitationen och kraschar rätt rejält märker jag att min position kanske inte är så dum. Sen går det fort. Anja Pärson startar. Jag hör på speakern att hon är med i medaljstriden. När så jag skymtar en svart skepnad på skidor som susar över ett krön så märker jag att hon kommer lite fel. Alldeles för långt ut. Slutaren smattrar och Anja kraschar. En smått overklig känsla kommer till mig när Anja kanandes på mage åker rätt åt det håll jag står.











Efter att ha skickat bilder på Anja samt konstaterat att inga medaljer skördats i sprinten så finns så två alternativ. Åka hem. Käka riktig middag för första gången på fem dar, slappna av och se på Sverige-Tyskland på tv. Eller. Äta en mandarin, pistagenötter och två äpplen till middag. Åka buss i sammanlagt fyra timmar och jobba ännu mer.

Det var ett lätt val. Jag grämde mig lite på plats över att jag glömt min konverter. Blev lite onödigt hissande. Kul att få gå på en ny sport. Testade multiexponering och fick väl någon ok. Men jag tror man måste träna lite på just det för att hitta rätt bilder.








Godnatt. Nu ska jag sova. Imorgon ska jag på skidskytte. Lovar att blogga redan från presscentret.
Hörs

Ett guldkantat åskmoln

"If you do that again you´ll never get in on this arena again! Do you hear me! Unacceptable. Totally unacceptable!"
Han hade mustasch. Han var arg. Han bestämde. Hade han varit Åke Svanstedts och jag ett olydigt kallblod hade jag fått smaka grisfösare tills jag börjat lysa som en neonskylt.

Vi tog en rövare. Jag, Jonas på DN och Torbjörn på VK. Vi stod vid blomstercermonin där Björn Ferry fick en bukett blommor som guldsurrogat. Medaljen delades ut först nu ikväll. När utdelningen är klar och de traditionella pallplatsbilderna är klara uppviglar vi Björn lite. Ropar på honom och vill få honom till läktaren där en försvarbar svensk skara fans finns. Mer folk, fina färger och bättre bilder. Allt väl så långt. Nu var det dock ett litet aber. Emellan pripallen och läktaren fanns upploppsrakan. Vi hade av fotochefen fått stränga order om att vi på inga omständigheter fick beträda just detta område. Men. Nu blir det som så att den käre Björn fattar galoppen. Han springer mot publiken. Någon av mina kollegor utbrister.
"För fan. Nu kör vi bara!"
Vi sätter upp kamerorna som sköldar och småspringer baklänges med den nyblivne olympiske mästaren. Vi är långt in på förbjudet område. Flera meter. Björn vinkar. Skrattar och viftar. Det blir okej bilder. Saker börjar sansa sig. Björn återgår till funktionärernas utstakade, urtråkiga, bana. Jag känner mig ganska nöjd. När jag så vänder mig om slår åskan ner. Han står där sin trukosa jacka och är arg. Jag nickar bara och försöker se ut som om jag inte kan engelska.

Man får inte bryta mot reglerna. OS är striktare än strikt. Hur nära jag var att bli av med min ackreditering vet jag inte. Men jag tror nog inte jag gör om det ifall Helena Jonsson fixar guld...



Fotonördfråga: Jag har massa bilder på Ferry när han dansar på prispallen. Vill sätta ihop dem så det blir en film. Hur göra?

Bardells känsla för snö

Konversation mellan mig och Bardell på en OS-buss på väg till skidskytt.

N "Fan. Din bild på Kalla när hon jublar är jädra bra. Snyggt med supertele. Tight är snyggt"
B "Ja"
N "Lite annorlunda också. Du har ju samma bild som många andra fast ändå en helt annan bild"
B "Ja"
N "Fast det är klart. Du chansar ju lite när du gör så. Skärpan kan ju sticka. Du kan missa bilden"
B "Nej"

Detta var före jag började sjunga.

Skilda världar vol 2

Söndagsskolesång och snöfall

Som en lavin från himlen faller snön ned. Jag skulle åkt på alpint idag men på grund av snöfallet så blev det uppskjutet. Igen. Skidskyttejaktstart istället. Här uppe i bergen faller snön ännu ymnigare än nere i Whistler. Jag sprang förbi Nikons serviceställe på morgonen i jakt på regnskydd till kameran. Slut för längesen blev beskedet. Så jag har designat ett eget med hjälp av plastpåsar, tejp, konstnärligt handlag och god vilja. Ungefär som en midjeväska. Både snyggt och praktiskt!



I bussen upp hit satt jag och Bardell. Andreas såg lite trött och sliten ut så jag beslöt mig för att göra en medmänniska en tjänst och började därför att sjunga lite för att muntra upp honom. Min största lärdom från söndagsskolan, förutom kunskapen om hur man gör gipsfigurer, kom väl till pass. Vackra sånger med bibliska undertoner blev mitt vapen i kampen mot Bardells humör. Jag öppnade hårt med "Glöm inte bort att änglarna finns".

Något chockad och smått apatisk av min skönsång sade Bardello att jag var sjuk i huvudet. Men jag lät mig inte nedslås. Vad kan vara bättre än en liten sång på morgonkvisten? Jo! En sång med rörelser. Så nu plockade jag fram mitt ess i form av "Släpp nu lite solsken in". En ganska trevlig sång med fångande melodi, adekvat text och som verkligen lever upp i med sina träffsäkra rörelser.

Texten går.
Släpp nu lite solsken iiiiiiiiiiiiiin
Släpp nu lite solsken iiiiiiiiiiiiiin
Om du har besvärligt
Kan det vara härligt
Att släppa lite iiiiiiiiiiiiiin

Rörelseschemat börjar med att man håller händerna för ögonen, som i en tittutlek, och man öppnar händerna på iiiiiiiiiiiiiin.

Bardell lyste upp vid andra versen. Tyskarna i sätet framför började skratta redan vid visa ett, den om änglarna.

Nu är det bråttom. Skidskyttet börjar om tjugo.

När insikten om att man är trött smyger sig på

Klockan är halv två. Jag klev upp imorse klockan sex. Det börjar bli sent. Min överpepphet hade rätt. Det blev guld. Gött dä.
Jag är lite för trött för att här och nu kunna knåpa ihop något smart. Men jag kan konstatera.

För fyra år sedan jobbade jag som vikarie på Sundsvalls Tidning. Vinter-OS som då utspelade sig i Turin avnjöts i tv-miljö under legendariska mansfrukostar på Centralgatan 16. Jag och Therese på ST satt och beundrad DNs utsände fotograf Jonas Lindqvists bilder. Han hade otroliga bildlösningar som var helt annat än de mainstreambilder som många byråer pumpar ut. Vi satt där och glodde, insöp och förundrades.

Nu har det gått fyra år. Bredvid mig på fotopositionerna dyker det då och då upp en lång, blond man i blå jacka. Han är trevlig och snäll som få. Som sagt har fyra år gått. Många saker har ändrats. Jag har bytt jobb och flyttat stad. Jag står nu fyra år senare bredvid denna trevliga man i blå jacka och även om jag står bredvid så har jag ändå en bra bit kvar. Titta själv.

Där stod vi en hel hop med fotografer. Alla. ALLA får bilden när Charlotte tuggar lite guldmedalj. En perfekt komponerad bild av en vinkande Kalla med OS-ringar var det nog bara en som löste.




Detta är min sambo Daniel med sina nyinförskaffade jättehänder.

Skilda världar

Gött de!

Sjukt pepp

En timme och trettio minuter tills Charlotte Kalla och övriga svenska damer ger sig ut i spåret. 10 kilometer fristil. Jag är peppad. Nästan övertaggad. Har dubbeltcheckat grejerna och om en timme måste jag vara på plats i spåret. Har snackat med fotochefen och blivit intervjuvad av en amerikansk kille som skriver för en skidsida. Han undrade om trycket på de svenska åkarna. Jag sa att det var högt. Speciellt efter nationens missade medaljer i skidskytte och puckelpist.

Snart är det dags. Jag hoppas på att få plåta medaljcermoni ikväll...

Så här ser pressrummet ut just nu.

Kanadickerna

Turkos. Den färgen verkar vara mallen för volontärer världen över. Så var det i Peking och så är det här i Kanada. I Peking lös deras ögon av vilja att vara till lags. Här i Whistler, och i Vancouver också för den delen, så lyser kanske inte samma glöd men jag har i alla fall slagits av den otroliga trevligheten som möter mig. Busschaufförerna, städarna och säkerhetsvakterna har nog alla fått inpräntat i sig att trevlig det måste du vara vad som än händer. Eller så är de kanske bara födda så helt enkelt. Men som Carl-Oscar sa i Utvandrarna.
"En å annan skitstövel finns det väl här med"
Jag inväntar fortfarande på mitt första möte.

De enda som hittills varit assholes har varit antingen ryska, tyska eller vitryska. Förstaplatsen tas av en vitrysk fotograf som under OS-invigningen började skrika "SITHSCE DOWJN" åt delar av publiken när dessa ställde sig upp under den kanadensiska nationalsången. Samme fotograf sågs idag på en buss tiggandes sig till en amerikansk flagga av en något förbryllad kvinna. Jag hade lite lust att skrika "SITHSCE DOWJN" åt honom men avstod. Jag är för feg.

Dagen idag har jag ägnat åt att först läsa fel på ett papper som beskrev när skidskyttet började. Efter lite puls och småspring hann jag ändå dit i tid. Först sken solen men sen tröck Gubben Gud på sin snöknapp och snöflingor stora som cornflakes började bombardera skidskytestadion. Jag svor för sjunde gången åt mig själv för att jag är så förbannat lat att jag inte orkar ta med mig, det av Nikon skänkta, regnskyddet. Ferry och Bergman hade det tungt i de nysnöade spåren och fick därför inte klättra upp på någon prispall.




Sen blev det rodel för andra dagen i rad. Målet denna gång var att fånga den svenska rodelåkaren Magnus. Magnus har för ett par år sedan börjat ligga med en amerikanske och eftersom det svenska rodelinfrastruktren är tämligen undermålig så bestämde sig Magnus för att konvertera till USA och tävla i en dräkt med flammor på. Kroppstrumpa med flammor. Bara en sån sak kan ju få en att byta nationalitet. Jag lyckades hur som helst få Magnus på bild. Fast det är svårt det där mer rodel. Det går fort... Jag tänkte här lägga upp en liten filmsnutt som jag kanske har filmat med min lilla pocketkamera... Men om jag nu hade haft en sån film så hade jag nog inte vågat lägga upp den. Filmrättigheter hit och dit.




Om det nu är så att jag har en liten cool film som visar hur sjukt fort rodel är så kanske jag visar den nån gång i framtiden.

God morgon. Skulle skriva något igårkväll när vi kom hem ifrån rodeln. Men. Jag var i tur och ordninng. Blöt som en hund, trött som en gris och hungrig som en varg. Varenda klädesplagg fick hängas upp på alla tänkbara torkställningar i lägenheten. Kamerorna fick torka och värma sig framför vår brasa.


Skidskyttet gick väl inte direkt som det var tänkt. Jag, som egentligen skulle ha bevakat störtlopp som blev inställt, tog på mig rollen som arbetsmyra. Det betyder ungefär att man strå vid målgången och tar bild 1a. Den enkla varianten när åkaren i detta fallet går i mål. Ett litet hopp spirar inom mig. När jag lite senare ser att Anna-Carin Olofsson bommar ett och Helena Jonsson skjuter fullt börjar hoppet slå rot. Tyvärr rycks hoppet upp med rötterna lite senare. Ingen av svenskorna har gått bra nog i spåret. Någon lite okänd åkare har slagit till. Snacket i mediasvängen tenderar att vidröra ämnet doping. Hon ska väl pissa först så får vi se sen.

Idag skall Daniel till Vancouver för att understödja den av ensamhet apatiska Joel. Han kan behöva lite social träning där han bor i det som han själv beskriver som en katakomb av plast och betong.

Som snabbt nämnt ovan gick jag och Daniel på rodel igårkväll. En fartfylld och lite annorlunda sport.



Nu ska här ätas frukost. Sen är det för min del dags för skidskytte. Herrarna ska sprinta och skjuta. Vi får se om det går bättre för dem än damerna igår. Vi hoppas. Som fotolegendaren på SVD skulle sagt. "Jag vill inte fota nån jävla tävling. Jag vill göra saker med rubriken Guldfnatt inatt."
Vi hoppas på det.

Invigda skidor

Klockan är nästan tre. Jag klev upp sex imorse. Det är igång nu. Jag älskart.

Började dagen ganska soft. Var iväg på längdskidsträning och gick med en av fotocheferna runt spåret för att kolla på fotoplatserna. Han hade en riktigt skön inställning till hur fotografer ska få jobba.
"Hey man! Take the best picture you can and do whatever you want as long as you dont piss anybody off!"
Helt rätt inställning. Gör vad du vill men se för fan till att inte vara ivägen för åkare eller tv-kameror.

Hittade en bra spot en bit upp i spåret. Problemet är att det tar fem till sju minuter att ta sig till målgången. Och då måste man springa. Får se hur jag gör. Femmilen kan man nog ta därifrån. Lyckligtvis idag så tittade solen och blå himmel fram precis när jag var på plats på fotopositionen. Att Charlotte Kalla körde högintensiv intervall precis där var ju också ganska lyckat. Ibland flyter det på. Plåtade ungefär en timme innan jag satte mig i buss tillbaka till Whistler. Jobb en halvtimme och sen buss till Vancouver för invigning.

Har man varit på OS-invigning i en diktatur med i stort sett outtömlig kassa och människoantal så har man svårt att imponeras sen. Har man sett fyrverkeriet, dansarna och dräkterna i fågelboet så har man liksom sett allt. Vancouvers invigning var ganska seg och tråkig. Två ögonblick kommer jag bära med mig från denna kvällen. Den tysta minuten som hölls för avlidne rodelåkaren Nodar Kumaritashvili. När ett männsikohav väljer tystnad framför vrål så blir effekten underbart, hedersfull och storslaget vacker.

Det andra ögonblicket är när Wayne Gretzky presenteras och han får elden överförd till sin fackla. Han är stor här. Större än störst.





När jag trött och sliten efter tre timmar bussfärd vandrar genom ett Whistler i fredagsfirande blir allt plötsligt väldigt tyst. Vid de upplyst OS-ringarna som finns på torget bredvid vår boende har folk tänt ljus, lagt blommor och skrivit hälsningar. Georgiska rodelåkaren Nodar hedras igen. Det är vackert och påminner hur bräckligt livet verkligen är.

Med den insikten bjuder jag godnatt.

Annars då?

Regnet och plåttaket här utanför håller konsert. Då och då ackompanjerar en backande lastbil med sitt tutande. Jag och Hövdingen sitter i vår lägenhet. Brasan sprakar och vissa kroppsöppningar likaså. Vi försöker planera kommande dagarna men båda är så trötta att det mest blir dravvel och att vi upprepar det vi precis kommit fram till.

Dagen har gått lite i fiaskots tecken. Dimma, blötsnö och inställda evenemang bygger inte direkt på OS-känslan. När man har knatat 300 meter upp för en störtloppsbacke och tycker att man är både sund och ambitiös då känns det tämligen ruttet när dimman dansar tillsammans med det snöblandade regnet. Två åkare lyckades få starta. Den ena klarade sig ok den andra slutade som hängd tvätt i ena skyddsnätet.

Sen var det dags för presskonferens. Alltid lite klurigt att hitta något nytt och snyggt. Tyckte ändå att jag lyckades hyffsat med denna bild på skidskyttesällskapets absolut roligaste figur Björn Ferry.


Imorgon ska spelen invigas. Hoppas regnet och taket inte spelar sin konsert då.

Sammanfattning av en början

Lite sent blir det. Men det är som så att min dator gick och dog. Då är det inte så lätt att blogga upp bilder. Här kommer mitt och Joels första tid i Vancouver.

Det började med att spåra ur. Som sig bör. Tänk så roligt man kan ha med en bagagevagn och rätt inställning.



Joel blev i det närmaste religös när vi entrade bussparkeringen utanför Vancouvers flygplats.
"This it the place!" Utbrast herr Marklund och kysst marken där bagagevagnar, hundkiss och plastförpackningar trängdes.



Här upptäcker Joel att min dator gått och dött.



Joel har efter sina lätt religösa utövningar på parkeringen fått en aning överskottsenergi. Jag själv kan bara kort konstatera att mr Marklund var sjukt nära att få både fot och nederben i gipspaket.



Vi firade vår ankomst med sake och sushi.


Joel var tvungen att göra nr 1.


Och sist skrev jag in mitt namn och den lokalpatriotiska delen av min själ fick lite utrymme på en karta vid busstationen.