The Swedish guy

Här har ni Dave. Majoriteten av alla män med engelska som modersmål heter Dave. Det speciella med denna Dave är att han går klädd som om han vore anställd av svenska turistföreningen. Jag och Jack sprang på honom när vi klev av en buss som vi åkt. Vi frågade om Dave jobbade på IKEA eller hade svenskt släktskap. Men nej nej. Dave är bara en motionär i en av Londons äldsta cykelklubbar. Klubbfärgerna har tydligen hängt med sedan 1894. Tyvärr kommer jag inte ihåg vad klubben hette men  mannen på bilden heter alltså Dave och tycker att blågult är vägen till lycka och framgång.

1a, 1b och så något annat

Jag blev kvar i Weymouth. Läget i London var under kontroll och Sverige och Rasmus Myrgren hade chans på ett brons. Så jag stannade och fick saltvatten på kameran, blev bortkörd för att inte störa de blåblodiga (agget växer) samt levererat 1a, 1b och något annat. Det är så att jag har vissa krav på mig. Jag, och vi på Bildbyrån, måste först leverera standard bilder. Snygga, bra bilder som förmedlar just det som hänt. En trevlig kille med supersmajl har kastat sig under bommar och dragit i tampar och tillslut vunnit ett brons. Det ska jag visa i bild. När jag har gjort det så kan jag göra "något annat". Något oväntat eller chansa lite. Nu säger jag inte att den nedersta bilden är något storverk på något sätt men den är i alla fall utanför mallen. 

Jag återvände till London sent denna kväll. OS börjar trappa ner i intensitet. Jag ska på brottning i morgon. Kan bli kul. Den blåa mattan och de många japanerna både tilltalar och skrämmer mig.

Kommentera gärna något snällt. När man befinner sig så här många mil hemifrån kan internettlig närhet åtminstone fylla en liten del av de hål som vi olika fotoslavar bär i våra ännu inte helt förtappade själar.

Jag anade intet och rundar nu av

Jag sitter i en hotellobby och armarna känns tunga. Klockan är mycket, dagen har varit välfylld och ja hade gett ganska mycket för ett kokt ägg. Jag har stått ute i ett strilande regn och efter  regnvåt suttit på en brits av blå galon och räknat minuterna efter att ha gett bort den taxi jag tillslut lyckats få fram. Jag är utan ombyte och ska spendera ännu ett dygn i denna pittoreska kuststad. Jag är just nu just så mycket mediamisär som jorden kan uppbringa Jag är ändå glad. Jag har upplevt OS-guld vintertid men nu fick jag vara med när det hände utan snö. Utan att sväva i väg i några luddiga detaljer så kan jag bara konstatera att det var nära ögat att jag i detta nu inte alls hade upplevt detta tillstånd av njutånger utan istället  legat i en säng i London och snurrat trehundraförti varv med ångestfjärilar flygandes i hela magen och delar av torson. Nu åkte jag ändå till Weymouth trots att jag inte tyckte det var värt att resa hit för ett brons eller kanske ett silver. Nu blev det ädlaste valör och jag har förvisso noll seglingsbilder men väl en hel uppsjö annat.

Glada snubbar minuten efter landstigning.

Mark och Max kramas och känner lycka medan Fredrik lättar och känner lättnad.

Två generationer Lööf känner på metallen.

Klart man som nykrönta seglingskungar skall åka respektabelt.

I London höll Joel och Niklas stången. Det var ingen dålig bildleverans de mäktade med. Jag är full av tacksamhet över att få arbeta med dessa två kreativa urkrafter. Niklas bilder på Usain är så grymma så att jag inte hittar superlativ som räcker till. Bilderna är lika bra som Usain är snabb och det är ingen vänskaplig ryggdunk. Det är sanningen i sin renaste form. Klicka på hans namn här ovan så förstår ni vad jag menar.

Joel satt vid målgången och ”säkrade”. Om man gör en sådan leverans när man ”säkrar” ja då kan ni ju tänka er hur det blir på en chansning som går hem...

Tunga steg och segelduk

Det var inte med några fjäderlätta steg som jag promenerade den sista biten på min fyra timmar långa morgonresa. Men när väl racet var klart och placeringarna bestämda så kändes det ändå mödan värt. Om en timme är det medaljutdelning. Fotocheferna verkar inte ha full koll på priolistan för att komma in på priscermonin. Verkar som om jag måste plocka fram min bestämda sida.

Orka

Nej det gör jag inte. Presskonferenser och simning i dag. Musten är slut. I morgon ska jag på segling. Men i morgon utlovar jag en recension av en världsunikt objektiv. Nikons nya supertele 800 mm. Så fotonördarna kan återkomma i morgon.

Jag mötte Lassi

Mina två hetaste bloggämnen detta mästerskap har varit bussar och ägg. På Radiosportens videodagbok så avslutar jag en filmblogg genom att medverka med mina två favoritinslag i OS-vardagen. Titta här. Tyvärr så hade de glömt att micka upp mig. Jag kan avslöja att jag pratar om ägget som ett fenomen. Livsmedlens livsmedel. Självklart är allt inspelat och upplevt i en buss. Så klart. Bussen tog oss förbi både Big Ben och Buckingham Palace innan busschauffören efter 88 minuter släppte av oss vid roddarenan. Där försökte jag ro hem så många bra deppbilder på Lassi Karonen som jag bara kunde. Han fick i alla fall en kyss till slut. Trots att han kom på en snöplig fjärdeplats. Men för Lassis fru (?) är nog Lassi nummer ett (fin tanke). 

I detta nu sitter jag på friidrottsarenan. Första dagen i dag och Michel Tornéus ska hoppa längdhoppskval. På bilden här under är det möte mellan Bob Martin och Raquel. De är två av tre fotochefer här på friidrotten och satt och beslutade om vilka som skulle få de 12 platserna för remotekamera vid längdhoppsgropen. Bildbyrån fick inte någon plats fick jag berättat för mig sekunderna efter denna bild togs. Men jag ska få komma in på innerplan under ett hopp i varje fall. Man får nöja sig med det ibland även om det känns surt. Han till höger i bild hade inget med besluten att göra utan sov mest.

Lite skönt att jag har återfunnit funktionen där man gör bilderna större. Den har jag saknat men inte letat. Nu fanns den bara där plötsligt. Skönt. Ju större desto bättre.

Det känns inte som det brukar

Jag vaknade 09:26 denna morgon. Jajjemen. Kunde konstatera att mitt första jobb vara hänga en maskin tvätt. Efter det så tog jag det lite lugnt och rensade i mina råfilsmappar. Sen åkte jag på fotomöte med alla fotocheferna som berättade hur det ska gå till på Olympiastadion under friidrotten. Efter en snabb bussfärd så plåtade jag sen hästar och ryttare och avslutade kvällen med en handbollsmatch. Det känns liksom konstigt och ovant att bara göra tre jobb och att få sova till halv tio känns väldigt lite OS.

Väldigt mycket OS var det dock i går. För lite sömn och oregelbundna mattider gör att man inte riktigt är i balans utan saker gör sig självt av bara farten. När cyklisterna hade cyklat klart tänkte jag åka buss tillbaka till London. När klockan slog hel och halv skulle bussarna gå hade det sagts. Så med tio minuters marginal börjar jag min strapats mot busshållplatsen. Men efter femtio meter blir jag törstig. En brinnande, skavande törst. Jag överlägger och beslutar. Lämnar väska, telefotofodral och springer tillbaka in i presscentret där jag köper en cola light för två pund. När jag sedan med återhämyade väskor skymtar bussen där hundra meter längre fram ser jag att den har motorn i gång. Jag vinkar ivrigt mot den runda tanten som är volontär med busshållplats som huvudområde. Hon vinkar tillbaka. Sen åker bussen. Jag är trettio meter ifrån och väl framme frågar jag andfått om det där var bussen till MPC.
"Yes darling, it sure was."
Blixten slår ner i mig. Uppgivenhet. Katastrof. Jag släpper min väska, låter telefodralet dunsa i backen och kröner min uppgivenhetsyttring med att släppa även min inhandlade förfriskning i ,arken. Blickar på klockan. På lite stapplig engelska.
"But... You saw me. But. You. And.. Its not even half past. It´s one minute left."
Bedrövad över att en halvtimme av mitt OS nu precis har berövats mig så lägger sig uppgivenheten över mig som en sandsäck. Med en uppsyn som ett sviket barnhemsbarn sätter jag mig på min väska. Den runda tanten blir förvånad. Kanske är det första gången en mediarepresentant kastar sina saker i en hög.
"Well. There is another bus leaving in four minutes." säger damen.
Oj. Det var snabbt tänker jag och öppnar min kolsyrade dryck och belönas med en redig läskefacial. Jag låstas som om det var meningen och inväntar nästa röda buss. På bussen sitter en ryss bakom mig och pratar högljutt hela de 92 minuterna till London. Men jag hör inte men den talande ryssen vävs in i mina drömmar. Jag sover. Jag tror jag behövde det.

Kahkifärgad väst nummer 2265 strl M

Min kära höbuntarsyster Anna-Karin bad om bild på fotovästen. Här är den. Gräslig i sitt utseende och i sin passform. Fula resårfickor som ser ut som kraftiga åderbrock, konstiga spännen, kardborrar och en plastficka på bröstet som är dömd till att bli solkig, dammig och i största allmänhet ofräsch. Västens rygg består till stora delar av det välventilerade materialet nätbrynja. Svettig, ibland håriga, fotografryggar kan här få sig lite svalka.
Men det är inte för att vinna modepris som denna väst har tagits fram. Att sy till 13 fickor brukar inte vara framgånsreceptet om man ska få en gyllene svan i Milano. Designern bakom denna produkt har satt andra saker främst. Den ska vara oiögonfallande. Därav den platta och kamouflagbringande färgen beige. Den ska vara praktisk. Därav de dussinet plus en fickorna. Den ena är inte den andra lik. Det finns småfickor för minneskort och mynt. Stora fickor för objektiv och blixtar. Avlånga fickor för telefon och 3g-router. Snabböppnade fickor med kardborre, säkra fickor med blixt lås. En liten hölsterliknande ficka på höger sida som perfekt rymmer och håller kvar en Ruger 9 mm. Bra att ha om det blir tjafs.
Kort sagt. Gillar du fickor så är detta en helgedom, perfektion.

Eftersom jag har en lugn förmiddag så roade jag mig med att rensa västen på skit samt fylla på dess reserver. I västen fanns en hel del sådant som bara råkar komma med. Nackdelen med många fickor är att man inte behöver vara så jättenoga med vad som råkar trilla ner i fickorna.
Saker som hittades och som fick åka i soptunnan var.

 27 cm använd tandtråd. Min tandläkare har krävt av mig att jag måste nyttja detta dentala hjälpmedel och på ett OS gör man saker man måste när man kan. Detta medförde att jag satt och flossade loss på en av shuttlebussarna. När jag sen skulle hoppa av så kunde jag inte bara slänga den lilla tråden på sätet. Så den fick snällt lägga sig i ena innerfickan.

En mindre bibel med papper. Bland annat minnesanteckningar, startlistor och ett erbjudande från en tvättfirma. Fyra energikexförpackningar. Alla i den vackra färgen grön.

Nu är västen städad. Men jag har återpackat den som ni ser ovan.

I västen finns nu.
Ätbara saker i form av en liten påse russin, tre energikex, två kokta ägg, tuggummi.

Teknik i form av, iPhone, strömadapter, lensbaby, minneskortsläsare, litet tripod, pocketwizard x 2 med kabel, handsfree, putsduk, minneskort, WT-5.
Allmänna saker som plånkok, lite mynt, linsvätska, batterier, visitkort, biljett till kvällens simpass och som grand final ackrediteringsbrickan runt halsen. Ibland trillar det ner något ytterligare objektiv eller en blixt. Detta är standarduppsättningen.

 Andreas Lidén på min före detta arbetsplats Sundsvalls Tidning är här på OS. Han revolutionerar STs bevakning genom att blogga, twittra, instagramma och krönikera. Roligt att en mindre tidning som ST finns med här på OS-skutan. Så följ Andreas blogg. Han ska bland annat äta sig igenom alla engelska specialiteter. I dag ska jag på fotomöte, presskonferens och handboll. Kanske hinner förbi något lite roligt också.

Simning och ekrar

Jag sitter i Aquatic Center. Här avgörs simning och simhopp. I hallen är det kvavt och väldigt varmt och i pressrummet blåser en kall, brittisk förkylningsvind. Jag har slagit rekord i busstid i dag. Åkte till nån liten ort lite utanför stan. 98 minuter skulle det ta stod den lilla bok med respektingivande tjocklek som heter Transport Guide. Det stämde. 93 av 98 minuter ägnade jag till att sova utsträckt längst bak i bussen. Man kan ta sig lite friheter när man har en hel buss för sig själv så när som på chauffören. Mr Chaufför hade dock ett litet ryckigt körsätt som innehöll både panikbroms och pumpgas. Två gånger nitade bussen så pass att jag rullade ner från mina belägrade säten. Men vig som en katt kröpt jag enkelt upp igen och fortsatte sovandet inom tre sekunder. En liten talang jag har det där med att somna om. Cyklingen gav mig i princip förutom en liverapport via sms från min bror Karl. De svenska damerna åkte mediokert och deras lopp vanns av en amerikanska och för svenskhoppet Gustav Larsson gick det inte bätter. Han startade friskt men en vurpa och ett par skrubbsår senare så vann en britt med polisonger, ful hjälm och smala armar. Så kan det gå.

Dagens bevakning går mot sitt slut. Nu ska jag åka, i tur och ordning, buss, snabbtåg, tunnelbana och buss. Sen ska jag promenera 100 meter och sen ringa till Joel som antingen släpper ner sitt långa blonda hår så att jag kan klättra upp eller så säger han åt Niklas att slänga ut nyckeln. Sen vill jag lägga till en sak som jag glömde i går. Bildbyråns konkurrent Scanpix har ett helt gäng fotografer här som jag nämnt förut. Deras blogg, om du missat, läser du här. Glömde lägga till den i går när jag tipsad om lite bloggläsning.

Spottar inlägg

Dagen började med pricksäkra pojkar i skeetskyttet, fortsatte med spänstiga killar i handboll, mellanlandade på en presskonferens med en simkunnig och lite frisk tjej för att avslutas med ett gäng muskelberg som försökte dränka varandra. Emellan och på bussar har jag arkiverat och rensat mappar. En gedigen dag. Känner mig pigg och glad. Lite seghet smyger sig in ibland men då hittar jag snabbt något fjantigt att skratta åt. Att välja flams och skrattdörren under ett långt mästerskap tror jag i det långa loppet lönar sig. Går man runt och ältar hur trött man så blir man i varje fall inte piggare. Det är min fasta övertygelse och rättesnöre. Ni har väl inte missat anekdoter och roliga historier från OS på dessa bloggar? Joel Marklund Niklas Larsson Lars Dareberg Jens Dresling En lite sammanfattning av dagens arbete.

"Don't move!"

Sverige hade fått pisk av Danmark i damernas handboll. Jag hade en invigning och en fullspäckad dag i bagaget. Ögonlocken kändes tunga. Men bilder måste hem så jag satt kvar vid i arenan. Hade säkert suttit en halvtimme själv när jag beslutar att jag nog är färdig. Ska precis släppa ner handen som jag stött hakan mot när en myndig stämma utbrister inte speciellt högt men bestämt. "Don´t move" Jag ser direkt vem det är. Han har sprungit runt på matchen och fotat med ett redigt åbäke till kamera. Han är kommer från Amerikatt och har vunnit fler priser än vad pappa har kor. Sportbilder är ett av hans huvudspår och otaliga är de gånger jag surfat runt på hans hemsida för att inspirerars. Han heter David Burnett och nu är han precis på väg att fotografera. I fotografiet ingår jag. Om David Burnett säger Don´t move då movar man sig inte. Så jag sitter så säkert någon minut. David byter kamera några gånger och avslutar med att plåta med mobilen. "You know, they demand me to do some instagrams as well." Vi snackar lite kameror och internet och det visar sig, föga förvånande, att den där David är en skön snubbe.

Nils Jakobsson. Foto: David Burnett

David Burnett. Foto: Nils Jakobsson Så kan det gå när man trött och hungrig arkiverar enpersbilder lite längre än vanligt.