Nu gör jag en Anja. Kraschar.

Solen sken verkligen. Det var så där fint väder att det nästan gjorde ont. Jag grämde mig. Dels hade jag nog hellre bevakat svenska guldhoppen i sprintlängdåkningen och dels tyckte jag att den plats jag ställt mig på kanske inte var världens bästa. Sen går tiden. När åkare tre får problem med gravitationen och kraschar rätt rejält märker jag att min position kanske inte är så dum. Sen går det fort. Anja Pärson startar. Jag hör på speakern att hon är med i medaljstriden. När så jag skymtar en svart skepnad på skidor som susar över ett krön så märker jag att hon kommer lite fel. Alldeles för långt ut. Slutaren smattrar och Anja kraschar. En smått overklig känsla kommer till mig när Anja kanandes på mage åker rätt åt det håll jag står.











Efter att ha skickat bilder på Anja samt konstaterat att inga medaljer skördats i sprinten så finns så två alternativ. Åka hem. Käka riktig middag för första gången på fem dar, slappna av och se på Sverige-Tyskland på tv. Eller. Äta en mandarin, pistagenötter och två äpplen till middag. Åka buss i sammanlagt fyra timmar och jobba ännu mer.

Det var ett lätt val. Jag grämde mig lite på plats över att jag glömt min konverter. Blev lite onödigt hissande. Kul att få gå på en ny sport. Testade multiexponering och fick väl någon ok. Men jag tror man måste träna lite på just det för att hitta rätt bilder.








Godnatt. Nu ska jag sova. Imorgon ska jag på skidskytte. Lovar att blogga redan från presscentret.
Hörs