Söndagsskolesång och snöfall

Som en lavin från himlen faller snön ned. Jag skulle åkt på alpint idag men på grund av snöfallet så blev det uppskjutet. Igen. Skidskyttejaktstart istället. Här uppe i bergen faller snön ännu ymnigare än nere i Whistler. Jag sprang förbi Nikons serviceställe på morgonen i jakt på regnskydd till kameran. Slut för längesen blev beskedet. Så jag har designat ett eget med hjälp av plastpåsar, tejp, konstnärligt handlag och god vilja. Ungefär som en midjeväska. Både snyggt och praktiskt!



I bussen upp hit satt jag och Bardell. Andreas såg lite trött och sliten ut så jag beslöt mig för att göra en medmänniska en tjänst och började därför att sjunga lite för att muntra upp honom. Min största lärdom från söndagsskolan, förutom kunskapen om hur man gör gipsfigurer, kom väl till pass. Vackra sånger med bibliska undertoner blev mitt vapen i kampen mot Bardells humör. Jag öppnade hårt med "Glöm inte bort att änglarna finns".

Något chockad och smått apatisk av min skönsång sade Bardello att jag var sjuk i huvudet. Men jag lät mig inte nedslås. Vad kan vara bättre än en liten sång på morgonkvisten? Jo! En sång med rörelser. Så nu plockade jag fram mitt ess i form av "Släpp nu lite solsken in". En ganska trevlig sång med fångande melodi, adekvat text och som verkligen lever upp i med sina träffsäkra rörelser.

Texten går.
Släpp nu lite solsken iiiiiiiiiiiiiin
Släpp nu lite solsken iiiiiiiiiiiiiin
Om du har besvärligt
Kan det vara härligt
Att släppa lite iiiiiiiiiiiiiin

Rörelseschemat börjar med att man håller händerna för ögonen, som i en tittutlek, och man öppnar händerna på iiiiiiiiiiiiiin.

Bardell lyste upp vid andra versen. Tyskarna i sätet framför började skratta redan vid visa ett, den om änglarna.

Nu är det bråttom. Skidskyttet börjar om tjugo.