Idag är det natt

Efter en dag med fina upplevelser i Krösa-Majas land så fick nattklubben La Scala (aphuset i folkmun) fick tjänstgöra som sista jaktområde under gårdagen. Jaktlyckan var lyckad när klockan närmade sig nio och så använde jag Ihses SAAB som omklädningsrum. Bästa gåpåkalasskjortan och slimfit jeansen byttes mot fleecetröja och m90byxor.

Nu är klockan mycket och jag tänkte sova. Imorgon kommer en uppdatering om dagen som precis gått och dött. Dagen då min rådjursoskuld flög sin kos. Aldrig kommer den åter.
Snart skall jag stiga upp och köra bil. Tack vare, eller på grund av, min frikyrkliga uppväxt har ja varit sparsam med alkohol. Därför faller det på min lott att framfärda bilen imorgon. Den inte lika frikyrkligt uppväxta Ihse ska inte köra. Han satt precis på sängen bredvid och predikade den gode jakthunden Unos testamente.

Alla vet vi vad kvinnor gör på sina tjejmiddagar. När inga män ser på. Kuddkrig i underkläderna är ju ett välkänt begrepp.
Men vad gör en samling män i en stuga vid den småländska kusten när kvinnfolket lyser med sin frånvaro?
Jo man behåller strumporna och värmer sig vid brasan.





Läs även andra bloggares åsikter om Jakt, foto,

I de smäländska skogarnas djup

Anlände till den småländska kusten igår. Ihse satt standarden första kvällen och stod innan sängdags vid husknuten och lät middagen återse dagens eller snarare nattens ljus...

Jakt är ungefär som meditation. Efter en dag i skogen så är både jag och mitt sällskap ganska möra men ändå harmoniska. Orkar därför inte vara fyndig... Bilder istället. Tillbaka i högkvarteret på Rönnbärsvägen. Ikväll ska vi ta över Oskarshamn. Får se hur det går. Tre rådjur gick idag till vilthimlen. Dock fick ingen respass av mig. Kanske bättre lycka imorgon.


Läs även andra bloggares åsikter om jakt, rådjur, foto

Ihse

Jag har fått en annorulunda egokick. En stalker. Möjligtvis en stalker light. Men en stalker lika fullt. Min stalker har både letat upp mig på ansiktsboken samt hängt upp en bild på mig på en garderob. Stort. När jag i förrgår lite lagom påsodad av vin satt i en bil på väg till Luleå (jag körde inte) fick jag för mig att stalka tillbaka. Jag ringde därför till nummerupplysningen och frågade om tjejen i andra änden hade något bra boktips. Hon sa Flyga drake och jag meddelade att jag redan läst den. Sen gav jag henne ett namn och en möjlig adress. Jag fick ett sms till svar. Så nu har jag alltsås stalkat tillbaka. Fast bara lite. Jag har numret. Det är det enda. Jag har inte ringt. Jag har inte skickat nåt sms. Jag bara har det. Det ligger i min telefon. Som ett sparat sms.



Läs även andra bloggares åsikter om stalker

Krönika 3

Lördagen som kom och gick den helg som var publicerade Sundsvalls Tidning min tredje krönika. Det är från början ett inlägg från denna bloggen. I paniken över att inte komma på något bra så tog jag helt enkelt en gammal text och redigerade en aning.

Här är den.

Jag lider av en viss form av fetmaskräck. När mitt flyttlass och jag slog oss ner i Göteborg kändes möjligheten att pendla hem till Sundsvall enbart för spel i Kovlands IF som en utopi. Men i en lokal som har vikter, roddmaskiner och drycker som personalen tillblandar med en stavmixer fann jag boten för min skräck. För ett tag sedan utspelade sig dock en händelse som fick mig att tvivla på det smarta med gymträning.

Jag är av den uppfattningen att det gärna blir väldigt insnöat när nyvunna, allra helst manlig, gymentusiaster diskuterar sin träning. Så därför skiter jag i att delge följande information: Vilka muskelgrupper som tränades. Hur jobbigt det var. Hur många rep som kördes i varje set. Hur vikten stegrades och sedan sänktes från set 1 till set 8. Vilka skor jag hade. Vilka handskar med ett perfekt grip (grepp) som bars. Hur musklerna stretchades. Hur svetten lackade. Hur andningen drogs in genom munnen och ut genom näsan eller vilken proteindryck som var den mest ultimata att dricka efteråt. Allt sådant skiter jag i. Förmodligen alla andra också.

Vi hoppar istället till desserten (läs duschen).
Många personer passar på att raka sig efter musklerna har fått sig en rejäl omgång. Det kan man ju förstå. Man stegar ut från gymlokalen. Nyduschad, med lagom ömma armar och en len haka. Förmodligen en ganska skön känsla. Inget fel i det. Det lyfts därför knappast på några ögonbryn om någon tar med sig rakutrustning till duschen. Visst kan det verka aningen omständligt att raka sig i strilande vatten, men jag är inte den som är den att springa runt och förbjuda människor att raka sig precis var och när dom vill. Det är fritt fram. Vi är ju trots allt en demokrati och folk får ju göra lite som de vill så länge de inte ger någon annan eksem eller annat obehag så är det, som man säger, fetokej med mig.
Men denna gång tycker jag nog att frihetens rakningsvingar flög fel. Eller åtminstone lite vilse. För när jag i min goda ro låter varmt vatten skölja bort svett och hudavlagringar så tittar jag rent spontant på mannen mittemot. Han rakar sig. I duschen. Han rakar inte benen. Han rakar inte armhålorna. Han rakar inte bröstet. Och han rakar fan inte ansiktet. Hur många rakningsbara områden som nu finns kvar kan säkert diskuteras men i detta aktuella fallet så är det är pungen och områden där omkring som får sig en omgång av den senaste Gillette mach 3. Mannen i fråga har tagit det rediga snabelgreppet. Någon beskrivning eller skiss över hur det går till behövs knappast. Han står där och låter hyveln jobba. Frenesi. Korta snabba drag. Inte ett dugg skylande, han står inte ens vänd mot väggen. Jag tar rikligt av den tvål som gymmet bistår med och gnider in mig. Jag får tvål i ögonen, det är ingen tillfällighet. Jag gör det med flit. Det svider och gör ont men jag är fast besluten att inte se mer. När jag några minuter senare är sköljd och klar och den dimmiga blicken som resultatet av ekvationen iris och tvål har lagt sig så är även min duschgranne klar. Eller klar och klar. Han är klar med zon ett. Det området är lent och fint som ett moget äpple men nu är det armhålorna att få sig en omgång för att i slutändan bli djupa lena dalar utan tillstymmelse till behåring.
Med aningen rinnande ögon och nyfunnen rädsla för att duscha går jag och byter om. De kommande dagarna ignorerade jag min rädsla för att bli otränad.


Läs även andra bloggares åsikter om krönika, Pung, rakning

Med känsla för snö

När det sticker i tårna. När fingrarna inte riktigt lyder. När kölden har krupit upp längs ryggen och ner längs benen då kan man faktiskt garva sig varm. Eller i alla fall garva sig mindre kall.
Jerka och Jonas och jag gjorde det idag. Mest hela tiden lite för att vi frös men mest för vi hade roligt.
Efter en upptäcktsfärd genom ett av rimfrost och pudersnö beklätt skogslandskap. När vår skogspowerwalk nådde sitt mål stod vi plötsligt i en väldigt snäv kurva. Vi tog position och Jonas pinkade in ett revir. Bokstavligt talat. Kanske lite primärt men jag är inte den som springer runt med pekpinnar. Lika plötsligt som jag blev anställd kom så ett skidåkarkoppel. Dom måste ha haft bra vallat för här gick det tydligen undan. Överraskningen följdes av förvirring hos fotograftrion och den goda Jerka var lustigt nära att ramla in i åkvägen. Dock återfann han balansen och slapp bli spontanpiercada av en skidspets.


Jerka lyssnar efter hjärtljud hos den skendräktige DN-medarbetaren.

Gällivare

Dagens storstilade svenska insats på den Gällivariska snön toppades på ett lite oväntat sätt. Jag, Jerry Williams och Krokodilen hoppade in i bladets hyrda bil. Siktet var inställt på konsum och inom loppet av tre minuter bröt vi, läs Jerry, mot Gällivares samtliga trafik och parkeringsregler på vår jakt efter dryck med ingredienserna malt, humle, jäst och vatten. När Konsum var igenbommat fick Ica istället ett besök. Vi spatserar stolt igenom lokalen och grabbar tag i både köttbullar och potatissallad på vår väg till ölhyllan. Men tydligen finns suget efter denna dryck även hos fler personer. För vid butikshyllan med öl står redan två personer iförda vindjackor och täckbyxor med fula knappar. De studerara sortimentet och diskutterar. Deras spända lårmuskler trycker mot byxtyget. Det råder inga tvivel om att detta är skidåkare. Vid närmare studie av de blivande ölkonsumenternas ansikten ser vi att det är inga mindre än italienaren Pietro Piller Cottrer finskan Virpi Kuitunen. Efter visst dividerande börjar Piller Kotten att nyttja Virpi som packåsna. Minst fem gröna kartonger tas med till kassan. Det två promenerar sen till kassan och den 34-åriga Piller Kotten ser i kassabiträdets ögon tydligen misstänkt ung ut. Leg måste han i alla fall visa.
När det sedan blir våran tur att betala försöker Krokodilen påtala för kassörskan att hon just kollat leg på en av längdskidvärldens största stjärnor. Han får inte ens ett litet leende. Istället tvingas även Krokodilen legitimera sig.

Klicka på play och se hur det ser ut när två skidåkare går lös på en ölkyl.

MATCH

Idag kom fotbollstidningen MATCH. Bilderna som Resume idag skrev om publicerades i den tidningen. Här nedan är resultatet. Ett stort plus till den utfallande bilden på Berg vid trappen. Det är lite coolt. Jag tycker dock att den kan kännas lite rörig. Men det är inte alltid jag som bestämmer. Känns helt okej nu i alla fall. Ett till plus för temat över numret som döpts till Dubbelmackan. Jag och Spelbloggarn gjorde Marcus Berg och Marcus Rosenberg på samma resa. Båda reportagen gick i detta nummer. Bra texter båda två också. Om man promenerar förbi en butik av märket Stadium så kan man få sitt eget ex.




Ja ja. Nu sitter jag och väntar på att auktionen på tågbiljetter ska stängas. Sen ska jag hem och packa. Reser till kalla norr på fredags morgon. Gällivare och världscupens premiär i längdskidor. Kan bli kul. Kanske hittar jag mig en fru eller i varje fall förströelse av något slag.
Men innan dess måste mina fingrar knappra ur sig en krönika.

Läs även andra bloggares åsikter om Foto, fotboll, Marcus Berg

Adidas

Min kollega Marcus mailade och tipsade om en länka han sett på Resume. Detta är ju en egokick. Kul. Synd att våra namn sällan, nästan aldrig skrivs ut. Jag hade ju såklart önskat att det stod Nils Jakobsson/Bildbyrån. Men men. Så är livet. Jag fick ju se Turin och Groningen i alla fall.

Läs även andra bloggares åsikter om Adidas, Resume, Fotboll, foto

Lekte regnbåge

Tränskåt. Grå.
Halsduk. Grå, svart.
Skor. Svart.
Jeans. Blå.
Linne. Vit.
Cardigan. Grå.
Mössa. Vit.

Dagen började egentligen med att den tidigare natten slutade. Efter en tjugas promenad så släntrade jag in i hemmet ungefär i samma tid som far min går till lagårn. Efter att ha vilat hjärnan i nästan fem timmar var det bara till att pallra sig upp. Efter en kortare bilfärd så tillbringades eftermiddagen i Ljungskile. Där frös jag som en renrakad hundstackare på en sibiriska tundra. Det enda som värmde var det faktum att jag slipper åka upp dit med samma frekvens nästa år. Och det kryss som matchen renderade i gav mig nästan tre hundralappar. Dessa tre hundralappar satsade jag senare på en fransk och en spansk match. Jag vann igen. Nu har mitt spelkonto svällt från en lite mager hundring till en relativt välgödd tusenlapp med en lite femhunka liggandes bredvid.
För dom pengarna ska jag köpa:

Vänner
Spenat
En fru
Ett köksbord
Medel som man dödar kackerlackor med
Fler önskningar



Nu smackar jag på Lång dag med L.W.
Tack Gud för Spotify. Tack för Lars.

Läs även andra bloggares åsikter om spel, mode, Ljungskile

Det finns något som kallas regn

Idag regnade det. Det regnade katter och hundar som britterna säger. Jag och mina kameror fick njuta av det av himlen skänkta vattenet i Kungälv. Det plaskade och stänkte. Jag snusade fast jag inte gör det och mådde dåligt av det gift som min kropp inte är van vid. Det var nästan så att jag höll på att kräkas i min medpassagerares knä.


Som sagt regn nu. Men jag minns en tid. Då solen lyste och livets byggsten var varmt och det var jag som attackereade vattnet från ovan. Idag var allt tvärtom.

En arbetsdag

Det har jobbats hela dagen. Tyvärr innebär en jobbdag för mig ingen fysisk ansträgning. Jag får inga förhårdnader i händerna. Inga muskler blir trötta. Jag kan inte peka på något hårt och säga att jag skapat det. Oftast är det ettor och nollor som blinkar på en skärm eller i bästa fall en återspegling av ett skeende tryckt på en rosa bakgrund. Visst händer det att jag i hårda böcker kan se mina verk. Men det kvalar ändå inte riktigt in under den hårdheten som jag menar.
Det skulle kännas fint att svettig och och muskeltrött kunna klappa på en erjäl vägg och säga: "Joråsåatte. Här ha ja bygge me en vägg serrö. Springe ru in i´n hännan vägga göre ont serdö. Ingen litten klenen gipsvägg de hännan int. Massivfuru serdö. He klatre minsann nä ja skulle te å regla na. Men he va fort gjort väl reglan kom på plats. Jordö. Nu ta vi å drick kaffe."
Sen skulle jag lägga mig på min nyinförskaffade träkökssoffa och vila.


Istället får jag jag gå hem med pannknack och kaffemage. Men min kökssoffa är av trä i alla fall. Alltid något.

Idag fick mina nya husdjur smaka på giftdöden. Klockan åtta var det sagt att dräpandet skulle börja. Två och en halv timme och tre samtal senare kom det en man med en spruta och en konstig mask. Han skyllde på en råttinvasion i en av förorterna. Jag övervägde för ett ögonblick att anmäla mig som frivillig och åtreigen gå i barndom. Två kronor per råtta fick jag en gång i tiden. Råttpriset måtte ha gått upp sedan dess.

Det blev guld

Kalmar gjorde det som alla redan visste. Jag fick återse n`Jenny. Det var roligt. Båda sakerna. Dagens skönaste snubbe hade matchat sin jacka med mustaschen. Det är respekt! I övrigt var det ungefär som vanligt när något lag vinner SM-guld. Det regnar. Fansen stormar den leriga planen. Nån idiot har fått till uppgift att styra upp ceremonin men har missförstått och tror i stället att arbetet består av att försöka få alla fotografer att stå bakom ett blått snöre. Det sprutas med champagne, pussas pokal och det sjungs sm-guld i en upprepande slinga. Denna dag så blev det dock ganska dåligt med champagne. Kalmar hade tydligen bara fem flaskor med sig. Efter att de fem flaskorna pangats upp fick spelarna nöja sig med öl. Visserligen ganska fin öl i fin flaska. Men ändå. Öl känns lite superettan. Lite B.
Nanne som har som jobb att träna Kalmar stod för det myndiga i firandet. Han pekade på den hög med tomflaskor som tämligen kvickt förskansat sig på det lilla bordet i omklädningsrummets mitt.
"Tänk på att vi firar med stil. Vi ska till Kalmar också"
Sen blev han duschad.

Läs även andra bloggares åsikter om Kalmar FF, SM-Guld, Fotboll

Att vara kompetent i det sociala

Det kan vara svårt att vara kompetent. I det sociala sammanhanget är det knappt utbildningsbart. Vissa föds med ett rejält försprång. Orättvist ja. Men så är det ibland. Jag har elva tår. Det är alltid något. Nu ska jag inte gå runt här och gråta över att jag inte kan föra mig bland folk. För det kan jag oftast utan större problem. Det är mest när jag träffar folk som jag kan tänka mig att ligga med som det ibland kan knyta sig.
Ibland så har jag förmånen att jobba med personer som har väldigt bra pejl. Koll på vad man skall göra och inte. Om man ska prata eller vara tyst. Om det är läge för skämt eller allvar. När jag senast slogs av en sådan situation var för drygt en vecka sedan. Förvisso var den socialkompetent knappast tyst. Han brukade ytterst sällan allvar. Men allt gick hem. Att efter knappa fem minuter med en fotbollstjärna helt naturligt börja prata och skämta om Svennis snopp tycker jag är styrka. Och det blev varken plumt eller pinsamt. Bara roligt.

Idag har jag idkat byteshandel med herr Kamprad. Han fick pengar och jag fick bland annat en toaborste med rostfritt bo och en svart bokhylla. Sen har jag även paxat en säng som skall överföras till min ägo imorgon. Då kommer nämligen de som en gång tillverkade mig på besök. Med bil, släp och lite bohag. Min mor har även lovat att medbringa lokalt framodlad proviant. Älgkött, torkade kantareller, morötter, ägg och tunnbröd bland annat. Så en norrländska plockbuffé kan vara inom räckhåll för folk som bor i Sveriges framstjärt.

En stockholmare leker lek på den norrländska landsbygden.

Läs även andra bloggares åsikter om Socialkompetens, Tunnbröd, Svennis

Natten skyddar de älskande

Nu har jag flyttat. I mitt nya hem finns inte så mycket än. Dock finns det små gynnare med känselspröt som likt vindrutetorkare i hällregn viftas fram och tillbaka. Små är de men ohyra lika fullt. Storleken har i detta fall inte betydelese. En vit lapp som hänger i trappuppgången meddelar att det ska saneras. Jag är tydligen inte den enda som fått besök. Med det finns en lösning. En slutgiltig sådan. Kackerlackorna ska dö. Vi får hoppas på effektivitet.

På nätterna har jag hittills sovit på en säng vars främsta ingrediens är luft. Den är ganska bekväm men jag känner mig ändå som en flykting när jag ligger där och väntar på på de ljuva drömmarna.

De senaste två dagarna har jag tillsammans med mina kollegor varit i Skåne på jobbträff. Det var kul. Vi snackade teknik, villkor och jag sprang runt ochtog tempen på mina kollegor. Då och då förvandalades jag även till Norrlandshulken. Vårt hotell för natten hade inga sängar av luft, inga kackerlackor och ingen el. Strömmen hade tydligen kilat till Danmark så de centrala delarna av småstaden badade i mörker. Jag fick återigen dela rum med Joel. Eller Pistvaktarn som han egentligen heter. I skydd av mörkret fick våra långa period utan varandra äntligen ett slut. Jag ville leka Peking men Joel vägrade bestämt att sova på golvet. Han ville väl helt enkelt inte att leken skulle bli verklig. Lekförstörare.

Handboll på schemat och om man skulle slå upp mig i en ordbok idag skulle det stå opepp.

En kväll på jobbet i Borås

I andan av Joel så skickar jag upp lite bilder från jobbet. En vanlig dag. Inga bilder som ligger hem åretsbild. Leverans mest.









Läs även andra bloggares åsikter om Elfsborg, Halmstad BK, fotboll, foto

Borderbangers

Jag har varit i Tyskland och Holland. På båda ställena blev svenska fotbollspelare som påtvingade shorts och t-shirt. Inte nog med det. De tvingades sedan att posera i gatumiljö medan luften som omringade motiven snurrade runt fem grader celcius. Om de nu blir förkylda så är det faktiskt mitt fel.

Till min resekamrats spelbloggarns stora glädje kan jag härma vissa ljud som uppstår när man ägnar sig åt viss aktivitet. I en Megane Cab har vi skrattat åt det.
I samma bil så blev vi stoppade. Av tyska gränsvakter eller Borderbangers som de också kan kallas. Men vi fick snällt visa både pass och bagagelucka. Deras hänvisning till att vi blivit stoppade för att vi körde hyrbil kändes inte helt vattentät. Dom följde väl bara order som man enligt tradition faktiskt gör i Tysklan...

Nu ska här packas och kollektiva planer smidas. Sen ska jag hem till 66 kvadrat omöblemang och sova på en madrass vars största ingrediens är luft.

Vart har jag komme

Om nu Barack Obama vinner presidentvalet i landet med de många tjocka. Vad ska kortspelet Neger och president heta då?

Jo jag vet. Det ska inte heta det egentligen. Men likväl. På cafeer, fritidsgårdar och i skolor vet jag att det fortfarande heter just det rasistiskt laddade namnet som ovan nämns. Men men. Redan i veckan kanske spelat byter namn.





Läs även andra bloggares åsikter om kortspel, neger och president, Barack Obama

Nån har slagit upp ett hål

Precis alldeles nyss så omslöt mina händer ett papper. På det står det att jag minsann äger rätt att bo på 66 kvadratmeter i ett hus som är målat gult. Det känns bra. Som om att hoppa upp och hajjfajva med en man som är 230 cm lång. Skön känsla alltså. Har precis med hjälp av min svarta dosa med tolv knappar petat iväg min första hyra. Det var inte lika kul men ser man till helheten så är det ändå okej.

Igår styrde jag och den numera skadeskjutna herr Ihse vår kos mot Ljungskile. Jag körde den blåa fransosen. Ihse satt bredvid och talade som han gör nästan jämt. Alltså konstant.

För någon vecka sedan så fick den kära Ihse dock utgjuta blod. Om det nu var just detta faktum att han pratar mycket som fick en liten svart puck att starta ett eget jihad mot scanpixs utsände låter jag vara osagt. Men helt utan betydelse var det nog inte. Puckjäveln hade väl helt enkelt fått höra en jakthistoria för mycket och gick med fladdrigt rörelseschema till attack och med hjälp av en quisling till enbensstativ så lyckades de tillsammans att i alla fall åsamka den stackars fotografen stark smärta. Jägare som han är så bet han dock i hop. Tog den lilla svarta trissan som gisslan och åkte på akuten och fick ett gips som tejpades med grön tejp.

Som ni ser regnade det i Ljungskile. Fem minuter efter tänkt avsparkstid rullade en blöt trio mot Göteborg igen. Vi hann inte många meter innan Gud började kasta hagelkorn stora som
öronproppar mot oss. Vi tackade SVFF att de hade vett att ställa in matchen.



Läs även andra bloggares åsikter om regn, hagel, fotboll

Flashback

Nu har det gått ett tag. Närmare två månader sedan jag vandrade Pekings gator upp och ner. Det har smälts nu. Jag kan sitta och le åt minnen. Det är kul.

Imorse log jag inte. Däremot igårkväll. Fast det regnade så att alla utomhus vistandes personer och djur blev blöta som en väldigt blöt kofta. Hemma först vid fyra. Efter disk och allmän marktjänst så somna jag nog runt fem. Klockan 08:55 vaknar jag av ett ljud. Det låter som om det är duschen som droppar. Jag kliver upp för att dra åt den kran som så ohövligt jagat upp mig tidigt en söndagmorgon. Det är inte duschen. Det är genom en springa i takets hall som det kommer vatten från. En ganska stor rännil letar sig dels ner för tapeten men även rakt ner i golvet. Det plaskar härligt när denna livets grundsten slår mot golvet. Min plastsambo har även hon vaknat. Vi ställer en plastbunke under vattenfallet. Sen informerar vi vår hyresvärd om situationen. Hon blir inte glad men tycker inte det är vårt fel. Tur de.

Nu ska jag "jobba".Ett minne från Peking. En insnikad översovande norrlänning i exil. Leve demokratin förresten.



Läs även andra bloggares åsikter om regna in, OS, Kina, Sova

Befrielse genom snortning + bonusmaterial

En gång är ingen gång. Två gånger är fler än en. Eller hur man nu säger. Ja ja. Krönika nummer 2. Hej på er!





Det kändes befriande. Att genom en snortning fly verkligheten. Just då och så här efteråt känns det bra att helt ha kopplat bort de mer eller mindre jobbiga saker som ingår i en vardag. För ett par minuter som kändes långa tog något annat min fulla koncentration. Att mitt aktiekonto leker lågvattenmärke, att regnskogen våldtas och att polarisarna smälter kändes för ett ögonblick sekundärt.
Allt jag kunde tänka var där och då. Och att bli kvitt smärtan. Kanske lite egoistiskt men ändå på ett sätt skönt.
Jag ska förklara.

Det var igår. Någon gång per månvarv äter jag mat som härstammar från kungariket som föut hette Siam. Wookade nudlar med kyckling är gott och kan nog instickas i facket märkt med skylten nyttigt. Hur som helst fick jag beställd mat tämligen kvickt. Bredvid min tallrik stod en liten bonus i form av en pittoreskt vit skål med torkad chili. Med mina fingertoppar som finkänslig mortel ströddes det en försvarlig mängd över den tillagade födan. Dock har hösten, som de flesta märkt, gjort sitt intåg. I Göteborg betyder det regn. Regn i massor.

För mig betyder det kalla och blöta arbetsförhållanden som i sin tur ger snorig näsa och i samband med kryddstark mat så eskalerar detta nasala flöde. Med en diskret korrigering av handen störs inte vardagen allt för mycket. Men i samma sekund som handen denna gång hjälper lite snor på villovägar så infinner sig en konstigt stickande känsla. Som om en humla precis bränt mina näsvingar. Den högst naturliga reflexen, i alla fall för mig, vid sveda och värk är att vidröra den aktuella delen av kroppen. Det gör jag. Jag gnuggar näsregionerna med de fingrar som tidigare tjänat som chilimortel. När den stickande känslan eskalerar så dras med näsans hjälp ett reflexmässigt och kort andetag. Ett sådant där som bäst beskrivs som snörvel.

Matematiken av det hela är inte svår att räkna ut. Jag börjar misstänka var källan till det onda har sitt ursprung och när jag optiskt undersöker mina händer vittnar ett tunt täcke av torkade chiliflagor om att mina misstankar stämmer. En av de små flagorna, vi kan kalla honom Leif, har vid min senaste inandning åkt luftburen kollektivtrafik in till andningsorganets inre slemhinnor. Där sätter sig Leif i godan ro och genom sin blanka närvaro skapar han kraftig irritation.
Underläppen känns som en rykande kolbit. Näsborrarna känns som glödande kol och de inre nasala rummen verkar ha fått meterhöga eldslågor som hyresgäst.

Leif mår säkert gott där han ligger och tar igen sig men hos mig rinner samtliga ansiktets kroppsöppningar kraftigt. Dagens lunchsällskap påkopplar minen chockad men samlar sig sen så pass att hon kan börja fota av händelsen med hjälp av sin mobil samt ge några tröstande ord om att det nog snart går över. Kökspersonalen ger ett tips om att badda med vispat ägg. Men jag tror inte att chiliflagan Leif skulle kunna vräkas endast med hjälp av lite aborterat hönsfoster, hur välvispat det än må vara. Tanken på hur detta skulle gå till samt faktumet att göra det i en tämligen välfylld lunchrestaurang får mig istället att ljuga och mena att det blivit bättre och att det nästan gått över. Jag går på toa och snyter mig. Känslan av att vara en eldsprutande drake har aldrig varit mer påtaglig än nu. Det tar säkert femtontalet minuter innan balansen i slemvävnader och andra kroppsliga tillhörigheter är, om inte återställda så åtminstone i en mer uthärdlig balans.
Att genom snortande av chili fly verkligheten kan synas lika passande som att slentrianheila i en synagoga, jaga på skansen eller sjunga med på operan. Visst gjorde det ganska ont men var på samma gång ändå rätt skönt. Dock mest efteråt.



I sann blogganda får ni även här en bildbonus.

Till dess din vrede upphör

Så händer det igen. Jag blir kär. Denna gång är hon författare. Hon är tidigare omnämd. Jag har aldrig träffat henne. Inte sett henne på tv. Bara en bild i den nya boken. En bok som jag köpt och nu slukar i ett tempo som bara kan beskrivas som högt.
Åsa Larsson. Mitt hjärta tog du och jag vet att du känner likadant. Du har bara inte insett det än. Men lugn. Det kommer. Du behöver bara lite tid.

Ett sådant språk som man vill hälla upp i ett glas och dricka (snodd formulering) eller baka till en kaka som man äter upp och på så sätt har kvar. Djupt invaggad i magen att bära med sig och tänka på när man får parkeringsböter eller fastnar i en hiss med en man som luktar piss. Då ska jag, för att lätta upp stämningen, tänka på den språkbakade kakan som ligger som en varm välbehgalig klump i magen.




Läs även andra bloggares åsikter om boktips, Åsa Larsson, kakor

Annonsera mera

Sökes: Tvåa Göteborg. Ej nedre botten.

Finnes: Tremånaders bebis. Välskött.

Vi spände oss en sommar

Läs även andra bloggares åsikter om bad, sommar, vatten

Världen. Den förändrar sig.

Jag minns när jag var liten. När backar som idag är över på en minut tycktes lika långa som ett Marathon. När en månad var väldigt lång tid. När tusen var en ofattbar stor siffra, när mormor var den äldsta man visste och när världen inte sträckte sig så mycket längre än bort än till affärn. Idag susar månader lika fort som flyende gråsparvar. En miljard är en stor summa för mig men är i finanskrisens tid egentligen bara ett litet grässtrå på en börsens fotbollsplan. Världen har krympt. Jag har varit på många platser och bokade just ett flyg till Prag.
Mormor är dock fortfarande den äldsta.


Albin Ekdal behandlar bollen som sin leksak. Var missnöjd som stryk efter plåtningen. Men har efteråt fått mer cred än på länge.

Hungrig, törstig men inte längre hemlös

När en av de människor som går in under kategorin "mina bröder" konfirmerades så tvingade prästen alla åhörare att upprepa mantrat.
Jag är hungrig. Jag är törstig. Jag är hemlös. Detta för att vi skulle känna hur det kändes...
Jag kände hur det kändes för några veckor sedan.
Nu har jag boende jag är dock just nu ganska hungrig och om jag verkligen känner efter så skulle ja nog kunna peta in mig själv i facket "begynnande törstighet".
Idag fick jag ett nytt boende. Eller snarare ett erbjudande. Om jag nu vill så får jag ett kontrakt som inte går och vänslas med nån annan än mig. Det står så att säga mitt namn på pappret. Nu får vi se hur det går och hur det blir.
Sambo på försök livet har annars behandlat mig väldigt bra. Det är en fin trädgård och ett trevligt hus med en vacker flicka i som jag får prata med när jag så önskar. Som extra bonus så finns det bland annat i trädgården en massa äpplen som är goda.

Vad har jag egentligen gjort och vem ska dunkas

Om vi leker med tanken att kunskap och intellekt skulle vara smittosamt genom könsligt umgänge. Fast bara en gång i livet. Ett litet ligg skulle rendera i att man tog över den tillfälliga förbindelesens alla kunskap och tankesätt. Ens eget skulle inte konkurrears ut utan den nya kunskapen och tankebanorna skulle liksom bara fylla på de redan befintliga.
Vem skulle du välja?
Jag väljer nog att betäcka Erlend Loe. Säkert inte det bästa ligget i stan men det skulle nog ändå, så att säga, göra susen.

Erlend skriver i en av sina utmärkta böcker att han inte gjort nåt. Inte byggt nåt av värde förutom en vägg.
Idag har jag gjort en massa saker.

Försökt tvinga upp TeddyLucic i ett träd.

Tvingat en kamerarädd studierektor att le.

Stött i ett taggit staket och rivit upp en reva i mina nya, jädrigt dyra och mycket snygga jeans. Men den kan nog komma undan som trendig.

Plåtat i motljus.

Börjat le utan synbar anledning.

Erlend kom och ta mig!
(man måste se ut så här om man ska smälta in i vissa delar av Dalarna)

Läs även andra bloggares åsikter om smittbara sjukdomar, Erlend Loe, sex,

En röra i färgen gul och röd

Jag vet inte varför. Men det kan vara kombinationen lite sömn, mycket jobb och dålig bostadssituation som har gjort att mina tankar ibland tycks ha konsistensen av bomull. Trögflytande och felkopplade. Igår vid arenan i Borås så kände jag inte igen en fotokollega som jag träffat säkerligen tio gånger. Dock har jag ett väl utarbetat kamouflage till sådana situationer. Jag ler lite och kopplar på minen som skall föreställa full koll badboll. Igår kväll gick det bra. I en TV-studio lite tidigare gick det inte lika smidigt. Ett program skulle spelas in med en före detta polisongbärande fotbollsspelare och numera radiokommentator med påstått trädgårdsintresse. Hans namn är Ralf och han är från Värmland och han kommer ihåg mig trots att det var två år sedan jag sist gjorde ett jobb på honom. Detta kan dock bero på att jag den gången var dagsfärsk i en stad där alla vägar tycktes bära antingen till Mölndal eller Hisingen. Efter tiotalet samtal kunde Ralf tillslut vägleda mig in på Frölunda torg där han tålmodigt och snällt stod och väntade. Denna gång gick det bättre. Till en början. Jag och Ralf började diskutera det kära ämnet fotboll. Kalmar skulle ju upp i Uefacupens ljus senare på kvällen. Dock hade Kalmar fått finna sig i att spela matchen i exil på Borås Arena. Det är här det blir lite för mycket för mitt huvud. På Borås Arena spelare i vanliga fall Elfsborg. Denna kväll gästar alltså både Kalmar och Feyenoord. Vi pratar först om det holländska laget. Sen om det svenska. Jag inflikar att holländarna lider av skadebekymmer och går sedan över till skadesituationen i det svenska laget. Här sker det. Hjärnan kopplar ihop Elfsborg och Borås Arena. Det skulle i vanliga fall vara alldeles rätt. Men nu blir det, som vi ungdomar säger, fett med fel. I mitt huvud börjar en röd och gul röra bildas. Städer och lag flyter ihop. Jag påbörjar en utläggning om att det förmodligen kommer att bli svårt ikväll för de svenska krigarna eftersom både Ishizaki och Anders Svensson saknas på mittfältet. Ralf släpper pennan ner i korsordet. Tittar lite förvånat på mig men säger inget speciellt. Jag däremot har insett mitt misstag. Försöker förgäves att rätta till. Erkänner halvt att jag blandat ihop lag. Börjar sedan svamla om avstängningar och avslutar med ett misslyckat försök att dricka kaffe. Med kaffe spillt på tröjan går jag och tar ett äpple och hälsar sen till Ralf från min chef.

Sverige, det riktiga

Ibland blir jag arg. När någon tar för givet att folk i en småstad är offer. Stackare som aldrig tog chansen att flytta. Som inte satsade på karriären. Mindre intelligenta bonnläppar som inte förstår sitt eget bästa. Som blev kvar. Då blir jag ilsk. Vill nästan slåss.
Gislaved är så klart inte världens mitt. Men mitten är inte allt.

Missförstånd

Eftersom min före detta arbetsgivare inte lägger ut min krönika på deras webb så har jag fått lov till att putta upp den här.
Så nu är jag publicerad. Lite tvättad, lite skötsammare, lite mindre könsord.

Missförstånd

Lika återkommande som giffarnas kamp i allsvenskans källare, lika
vanligt som taxibilar i London eller barr i skogen: Någon menar en sak och
en annan uppfattar den på ett annat sätt. Missförstånd. Ibland ställer det
till skada. Ibland lockar det till skratt. Jag skrattade här om dagen.

Jag har en blå bil. Utan några större krångel och tämligen komfortabelt, snabbt och ganska enkelt färdas jag dit jag behöver komma.
Stereon är inte av högsta klass men duger gott åt att spela min inte enbart laglitg nedladdade musik.
Bilar, datorer och chefer går in under ungefär samma kategori. De ska finnas
till hands när det behövs, inte ta för stort utrymme och alltid fungera.
Verkligheten är oftast en annan. Dator har en djup rotad
fetish för att krångla, chefer finns i många tappningar men jag tror inte
någon alltid finns till hands utan att ta för mycket plats eller
krångla.

Bilar då? Sannerligen ett kapitel för sig. Min bil bröt i början av veckan
mot alla regler på samma gång. En längre tid har ett surrande ljud
kommit från bilens bakre regioner. Eftersom den blåa trotjänaren precis är
på väg att passera 6 000 mil på de svenska vägarna så är det service på g.
Efter att ha konsulterat min verkstad fick jag tid för sådan och de lovade
att efterforska surrandets källa. Men nu hade
min Renault Megane lite mer bråttom till bilsjukhuset än så. På
väg in till en av säsongens första ishockeymatcher låter det plötsligt som
en metallsvarv hyrt in sig i andra hand i bilens hjulhus. Sekunder senare svänger jag in på en ledig parkeringsruta och hinner inte mer än att stanna
innan något av metall studsar mot den svarta asfalten. Alldeles ensam under
min bil ligger en illa tilltufsad metallplatta. Min suck hörs till Hjo
och jag försöker glömma allt som har med bil att göra och går på hockey.

Tidigt dagen efter sitter jag på en av olja bestänkt brits och får ta emot
beskedet att jag inte kan få något besked.
”Det ser väl inte så jättebra ut, kan bli dyrt. Men ring i eftermiddag” är
de enda ord jag får till tröst. Med sorg i hjärtat och ekonomisk beräknande
i huvudet tar jag bussen hem. Det är inte utan lätt anspänning som jag
lyfter luren senare på eftermiddagen.
”Tolv och fem kostar det”
Jag känner hur munnen blir torr och hur skjortkragen på en halv sekund tycks
ha krympt.
”Tolv och fem per sida då. Sen har du ju arbete på det. Ring om någon timme
så ska jag räkna på vad det blir totalt”

Skjortkragen letar sig in i halshuden. Med svett längs ryggen och en klump i
magen lägger jag på. 25 000 ska jag hosta upp. En minst sagt saftig summa.
Men inte mycket att göra åt. Bil behöver jag och nästan gråtfärdig någon
timme senare ringer jag verkstaden på nytt. Efter att herr mekaniker har
svamlat om dyra reservdelar hit och bökiga monteringar hit så säger han till
slut prislappen.
”4 421 kronor”
”Men jag trodde du sa tolv och fem per sida?” frågar jag i förvånat tonfall.
”Ja precis. Tolvhundrafemti per sida”, säger mannen på den mest klämkäcka
göteborgska jag hört. Skjortkragen känns plötsligt rymlig. Klumpen i magen är borta och trots att 4 421 kronor är pengar som skulle räcka till 8 842 tuggummin eller 206 öl känns det som en närmast
himmelsk och högst överkomlig summa. I alla fall jämfört med tidigare tankebanor. Med ett leende tackade jag högre makter att ännu ett missförstånd ägt rum.

En anka klippte till

Hon hade en mun som en anknäbb.
Hon pratade utan att lyssna.
Hon förstod inte mina skämt.
Hon klippte mig kort. Fast jag sa tvärtom. Anknäbbsjävel.

Jag hade lust att slänga en hårborste i golvet och kalla henne lampa med s. För en sekund ville jag mata henne med avklippt hår ingnott med yes.
Men jag är snäll. Hår växer ut igen. Yes är dyrt och hon har fortfarande en mun som en anka. Det är straff nog.


I övrigt är allt färdigt. Förhandlat, skrivet och kortat.












Undrar ibland vad som hände med familjen Abdirashi.

Snart ryker oskulden

Har laddat idag. På lördag ska jag komma ut. Debut kan man kanske kalla det. Det ska bli kul. Imorgon får jag nog ihop det. Hoppas jag. Har ångrat och ändrat mig fem gånger bara idag.

Har även fått ett recept på inlagda champinjoner idag. Snubben, jag tror han är turk, i kiosken vid kontoret blev glad av att få dela med siga av sina kullinariska kunskaper. Han ville först inte avslöja en av ingredienserna med hänvisningen "Di komma inta koma tibaka då"
Efter att dyrt och heligt lovat att jag aldrig skulle sluta besöka hans butik fick jag sista ingrediensen som var citronpeppar. Men salt var bannat. Å det grövsta.
"Slänga du saltat i den då dör di" sa han och fick ögon likt en pryglad cocker spaniel. Jag lovade att inte salta. Sen tog jag horbilen och åkte till Borås. Johnossi dundrade ur högtalarna hela vägen och jag bankade takten i ratten ända tills en snubbe i en grön Audi tutade tillbaka och gav mig både onda ögat och en gest med handen som inte riktigt stod att tolka.
Efter det var det roligast som hände att jag hittade en blogg som var över förväntan.

Slå mig hårt. Rakt mellan ögnonen. Jag vill se stjärnorna. Slå mig. Slå mig

Ringde VandrarOlle igår för att brainstorma. Det gick bra. Helt plötsligt kom det till oss. Det var roligt. Vilka storverk vi skulle kunna skapa.

Från igår då.
Dummast. "Säg att du gillar mig"
Roligste. "Ohh fy fan vilken bringa. Muskler, lagom med hår och lagom med manligt fett"
Frågan är när fettet blir manligt.
Äckligst. Det var kebaben som den väldigt stora kvinnan på Heden dränkte i sås som var gul och inte god.

Det räcker gott åt vanligt folk

Min kära kusin VandrarOlle, som här nedan ägnar sig åt pinuppeklämning, har skrivit. Äntligen. Den som mycket snillrikt dissekeras är den kända artisten som för ett tag sen blev arresterad av lagens långa arm. Påstådd påverkad. Tidigare under sommaren har han även hunnit med att bli smädad av mig. Dock förstod jag först dagen efter vem det var jag hade med hån som hjälp försökt stjäla tjejer ifrån.

Nu går Vandrarn hårt åt kycklingens förmåga att rimma. Inte en dag för tidigt. Han suger. På det dåliga sättet.



Läs även andra bloggares åsikter om Mange Schmidt, Rim

I en soffas närhet

Det som förut var en tillfällighet har nu blivit en vana. Varje kväll plockar jag undan gråa kuddar. Jag lägger dit ett rött lakan. Nu låter det som om ligger jag där och bjuder ut min kropp som köttsligt smörgåsbord. Men nej. Det är inte sant. Jag ligger där och sover. IlseVilse är min adopterande mor och Jugge Skörbjugge min far. I en lagomt stor lägenhet leker vi mamma, pappa, barn.
Gud, eller möjligtvis gudarna, vet att jag inte är lång. Soffan som vid kvällningen förvandlas från grå till röd rymmer precis min kroppslängd. Men det är inte höjden av bekvämhet att ha forsulorna i kontakt med ena armstödet och hjässan med den andra. Så jag får ligga lite på diagonalen. Med tårna uti i det fria vinkandes åt soffbordet.

Igårkväll frågade jag om jag fick sova inne hos mina föräldrar. Trots ivrig argumentation om tv-rummets kyla, ensamhet och mörker så fick jag ett nekande svar. Med tårar i ögonen och med sovrumsdörren på glänt viskade jag frågan om jag var ett misstag. Ingen svarade. Med hasande steg gick jag till min gråröda soffa och kunde med tårar som friktionsdämpande medel glida in mellan de armstöd som om natten omfamnar mig.

Men snart. Snart börjar hockeyn. Detta balsam för en vilsen och soffasovande själ. Gud tröste.



Läs även andra bloggares åsikter om Hockey, Ångest, Soffa

Fin årgång

Italien. Har suttit och filat på texter om Italien. Jag blir lite väl kapande...

Igår så var jag och katten Jansson ute och inspekterade stan. Stan är Turin. Vi hittade ett ställe där det jobbade en söt tjej som vi gissade namn på. Fransechka trodde katten Jansson. Jag gissade på nåt konstigt. Hon hette Greta.

Vid bordet bredvid oss satt en full italiensk man och en kvinna som var väldigt vacker och ganska gammal. När katten Jansson och sällskapet kom i samspråk om låtar från 80-talet så kastade jag in min handduk.
"För ung" sa katten Jansson på engelska och pekade på mig.
Då sken den vackra men ganska gamla damen upp.
"Åååhh.,, När är du född då?"
"Jo du, året var 1984 serru" svarade jag.
"Mmmmm. En mycket fin årgång. Verkligen. En mycket fin årgång" stönade Guccidamen och verkade bli bländad av något för hennes ögon smalnade av lite mer än vad som skulle kallas normalt.
När himlen sen lystes upp av blixtar och regnet började hamra mot Turins gator satt jag på en röd stol och kände mig som en flaska vin. Dock en fin sådan.

Nu ska vi ut och äta. Det blir blunda och peka varianten tror jag.

Google

Jag söker roliga saker i vardagen.

Kort inlägg. Mot första stolpen.

Nu har en mindre kvittobibel avhandlats. Grejen med min arbetsplats är att jag måste spara alla kvitton. Det är tråkigt och jobbigt men för att se lite ljus i mitt handlande så kan man ju med kvittonas hjälp forska lite i levnadssättet på resande fot.
Slutsats: Ungefär 200 spänn per dag har jag gjort av med i snitt under min tid i Kina. Då har jag ändå krutat på rätt bra vissa dagar.
Arbetsgivarn blåser mig.

Nu ska jag sitta och glömma bort min boendesituation. Traktamentelösheten skall också försökas förträngas.
Börjar bli tjatig.

Men så är livet. Det är här jag står.
Det är en dag imorgon och det var en dag igår.

Shoppa med VandrarOlle

Tillbaka till verkligheten. En massa kartonger leker pissande tornet i Luta på mitt kontor. En soffa hos Jugge. En bil med bromsbesvär.

Börjar ändå skratta när jag går igenom bilder ifrån hemifrån.






Ja. Av en anledning som ni nog förstår så var jag tvungen att använda det bespottade verktyget klonstämpeln för att, så att säga, skydda VandrarOlles personliga integritet.



Läs även andra bloggares åsikter om Foto, bild

Tagas av daga en vacker höstdag

Daniel frågade efter gåsen. Här är den. Ingånshålet såg ut som ett runt kirurgiskt snitt. Utgången var knutnävsstor och blodig. Vapen är farliga saker. Dom sliter och förstör på ett äckligt effektivt sätt.




Gåsen satt med sin lilla flock på en lägda. Cirka tio stycken. De satt där. Bajsade stora avlånga korvar och åt gräs. De såg gässligt dryga ut. Malliga. Nästan borgliga.
När 308:an mullrade över Gårdtjärn var de inte lika kaxiga längre. Med lätt förvirring i fjäderdräkten sprang en av dem omkring och undrade var hålet i bröstet kom ifrån. Sen dog han. 100 meter längre bort satt jag och Albin. Resten av gåsflocken var antingen chockskadade eller bara dumma. Kvar satt de i alla fall och om det inte kommit en bil hade nog fler av dem övergått från att beta i gräset till att bita i gräset.



Läs även andra bloggares åsikter om Jakt, Gås, Vapen

Från högkvarteret

Laddar batterier i barndomens marker. Marker som hyser goda älgstammar. Även om den decimerades i tisdags. Efter en totalt öde måndag så skickades inte mindre än tjugo klövar upp mot den regntunga himmelen under veckans andra dag. Jag satt dock i händelsernas utkanter och fick nöja mig med att lyssna till comradioknaster. När de dova knallarna högg hål i den tysta septembermorgonen så kände jag mig inte alls ledsen att det inte var mitt pekfinger som skickade en fyrfota till älghimmelen. Efter OS och årets och kanske livets hittills mest intensiva månad så satt det ganska bra att med hjälp av tallbarr, gubbar i olika åldrar och kokkaffe åter börja andas med magen. Det känns bra. Trots att det direkta älgdödandet inte infunnit sig.

Kontraster är bra i bilder. Kontraster är nog bra i livet i stort. Kontrasterna mellan att släpa kameraväska från presscentret till det kineserna kallar Fågelboet och att släpa fjoling från Tyras skifte till Kallkällbacken är ganska stora. Men jag trivs med dem.

Det kändes bra att jag utmattad av flyg, älgjakt och en månads konstant arbete kunde slockna på ett golv kramandes en hund. Hjärnan blev piggare efteråt.

Eftersom älgkvoten för vårt lag nästan är fullskjuten så fick det bli mer fredliga skogsäventyr igår. Lavemange och jag satte av i spöregn och efter att ha förbannat vissas förmåga att låta vackra skogsbyggnader förfalla så hittade vi tillslut det vi sökte. Kantareller. Kantareller i massor. Gula och trattar.
”Passa på å njut nö” sa Lavemange medan han lät händerna leka svamppetting i ett fält stort som en lägenhet värd två miljoner. När vi gick den dryga trekvarten tillbaka till bilen var det inte utan att muskelansträngning och en och annan svettpärla. Hemma igen så kunde vi bara skratta när vi efter noggrant konsulterande av badrumsvågen konstaterade att vi bärgat hem ett svamplass i viktklass med en kenyansk långdistansare. 38 kilo. 38 kilo kryptogamerna som i detta nu ligger på tork i mor och fars kök. Svamplukten tonar upp som en vägg så fort man öppnar dörren dit in. Mor min önskar sig lingon nästa gång.

I morgon ska vi kniva och mala upp älgarna. Älgtacos i morgonkväll är redan bokat.






Läs även andra bloggares åsikter om Jakt, Svamp, Älg, OS