Betraktelser när triceps är likt betong

För att fylla det tomrum som uppstod när min adoptivson flyttade hemifrån så köpte jag idag en fikus. Och blodapelsiner.

Gert må arbeta på en skit(k)anal men han har ändå ganska sunda åsikter i vissa frågor.

Imorgon får jag nog mitt paket med senaste skivinköpen. När jag beställt klart insåg jag att det knappast var uppåttjack som införskaffats. Snarare norrländskt vemod förpackad och levererad. Bara svensk musik. Men det är väl så. Ibland vill man bara sitta och lyssna på Perssons Pack och vara lite svår, vara svag i köttet men stark i tron.

Sanna Kallur sexpack imponerade idag på mig ännu mer. Jag märkte nog hur hon genom linsen liksom bara vill äta mig. Med smör. Eller hur de nu var.

Först så såg jag Norge som ett alldeles oerhört trevligt. Men efter att ha varit där i två veckor så märks det att det är som på de flesta ställen. Idioter är inget land förskonade från.

Ibland känns man som luft. Eller rent av som koldioxid.

Glädjen då. Jo då. Beijing. 080808 08pm. Det känns förbannat bra.

Kollegor

Med lite tid över i ett presscenter i Trondheim startade jag ett fotoprojekt.

Ett enkelt tema.

Norrtyskar är de allihopa!

_________________________________________

Anders Skånska Dagbladet

_________________________________________


Gummen Ystads Allehanda

_________________________________________

Jan Sydsvenskan

_________________________________________


Flinck Aftonbladet (bördig från Schkååne)

Die Schlange

Jo jo. Hade jag varit lite mer hanbollsbiten hade det nog varit större. Även om mr Slang nu innan matchen klagade lite på min så kallade pygmélängd. "Va fan! Är det b-pojklängd på varenda jävel här eller?"
Men men. Snigelätarna förstärkta med några norrbaggar fick redigt med pisk med 20-18. Som största merit får jag väl säga att jag spräckte nollan och att Andreas Larsson (den fd. landslagsspelaren och för nuvarande expertkommentator) sa att jag sprang bra en gång. Dock trampade jag i det läget över så att min ganska väl avvägda lobb blev lika bortdömd som som Martin Örnroth är bortglömd.

Funderade ett tag på att betygsätta laget men bestämde mig nog för att låta bli. Eller jag ork int.

Precis innan lagbilden togs sa jag åt laget att vi långa skulle stå upp. Det blir snyggst så.

Isterklister

Mästerskapet i Trondheim går vidare. Handbollslaget är ett trevligt gäng. Jag har till och med fått lite hejkompisar som har som levebröd att kasta gris mellan varandra.

Idag tränade laget gym. Jag och Jernemyr pratade gammal svensk filmhistoria efter att jag avslöjat att jag hade släkt i hans närområde i Dalarna. Lite coolt med gemensam filmkunskap. Som säkert nån sagt före mig. Korvscenen kan öppna dörrar.

Ikväll ska journalistlandslaget spela landskamp. Vi ska ta revansch för den tunga nederlaget som det riktiga landslaget led för några dagar sedan. I den riktiga matchen höll jag nästan på att starta en kontring. Fotografernas och således min plats under en handbollsmatch är snett bakom endera mål. Just i början av Sverige-Frankrike satt jag bakom Sveriges mål som denna dag mestadels vaktades av Tomas Svensson. Frankrike gör tidigt ett litet ryck och leder ett tag med sex bollar. Sverige tar dock nya tag och plockar upp till fyra upp. Här händer det. Nån snigelätare skjuter i stolpen och bollen studsar snett ut rakt emot mig. Jag hinner precis ducka och bakom mig fastnar bollen på tvkameramannens plattform. Samtidigt springer Johan Petersson likt en gasell lite längre upp i banan. Tomas Svensson vet mer än ser det när han kommer springande åt det håll där jag sitter. Hans ambition är ju såklart att snabbt sätta igång en kontring på gasellJohan. Här tänker jag att jag kan dra ett strå till stacken. Snabbt som blixten greppar jag den rikligt klisterförsedda handbollsbollen för att kanske inom några sekunder kunna skriva in andraassist i handbolls EM i CV:et. Men. Klister. Som sagt klister. Jag är ingen van handbollsspelare. Det kan jag villigt erkänna. Jag har visserligen gjort ett par mål på gympan under Pelle Ljungströms vägledning men jag har aldrig spelat en organiserad match och heller aldrig spelat med klister. Kanske är det just detta faktum som gör att det minsann inte blir nån andraassist för mig…. Scenario. Tillbaks till att jag greppat handbollsbollen. Tomas kommer springande åt mitt håll. Hans ögon säger ”Boll! Boll! Boll! Kontring! GasellJohan!”. Jag tänker först nöja mig med att sträcka över bollen till Tomas. Det skulle hur som helst gå fortare än att han själv skulle behöva sträcka sig in bakom reklamskyltar och skit. Men Tomas visar tydligt med ansikts och kroppspråk att han vill att jag ska kasta bollen för att på så sätt kunna passa gasellJohan ännu snabbare. Jag kastar. Men inte till Tomas. Eller jo till Tomas men inte till Tomas hand utan istället till Tomas vänstra fot. Jag har inte kastat hårt men tydligen träffat Tomas fot ganska bra. Resultatet gör att bollen vid kontakten med foten genast beger sig mot Sveriges avbytarbänk. Tomas himlar med ögonen. Johangasell står vid Frankrikes mål och ser förvirrad ut. Jag skäms och försöker gömma mig bakom min kamera. Det gick sådär.

Som om inte det var nog hade någon dekorerat pressbussen på vägen hem.
Hoppas det går bättre idag.

Inte i Danmark, inte i Finland.

Jag är Inte i Danmark, inte i Finland. Jag är i det tredje riket... Eller den sista Sovjetstaten som nån sa.

Handbolls EM. Tredje dan börjar så sakteliga gå mot kväll. Har kul. Bra jobb. Lallar runt på arenor och diverse barer. Jag hänger mestadels med Gummen från Allehanda delar av Ystad. Igår lämnade vi vid tolv den del av den närvarande presskåren som var över 50. Alltså rullade jag och Gummen ut på äventyr. ExpressenM var inte i närheten så henne kunde vi inte erbjuda medfölje. Vi hittade till slut en bar som stängde tre. En sydafrikans bartender med en lång historia som han inte berättade serverades oss och så sakteliga började vi ta kontakt med infödingar av alla de slag. Men främst en dam som var blond men lite konstig. Både jag och Gummen började nog så sakteliga smida våra planer samtidigt som vi diskuterade om maskar kunde fixa jungfrufödslar. Men detta fick ett abrupt slut när hon råkade avslöja att hon bar på övertygelsen om att alla Packisar (hon menade folk från Pakistan) sysslade med incest och att hon just därför hatade dem. Hatade dem mycket. Både jag och Gummen tog så sakteliga ett steg bort från kvinnan som vi för ett ögonblick sen hade räknat in under kolumnen doable. Sen kom vi med några invändningar på denna övertygelse. Visst kan säkerligen några Pakistanier syssla med incest likaväl som det pysslas med liknande styggelser i både Norge och Litauen men att säga att ALLA idkar denna något snedvridna sexuella verksamhet kan ju ingalunda sällas in under det forskare och vanligt folk kallar sanning. Ganska snart efter detta så måste hon kommit underfund med att vi tyckte att hon var sjuk i huvudet, för hon gick.



Ikväll ska vi nog ut och försöka träffa tjejer med lite mer politisk korrekthet. Vi får se hur det går. Ska nog även försöka befria ExpressenM från 60+arna.

hej

Rykte tå

Jag har fått nya kameror. I med mitt materialistiska sinnelag så kändes det kul. Nu är även huset mitt. Så nu äger jag både bil och hus. Tur att Slemmet påminde mig om min ålder igårkväll.
Men vad är ålder. Man kan vara pigg fast man är 91. Hoppas jag har fått fler genar av honom än bara tunnhårighet.

Bloggfrenesi

Nu du så har bälgen gjort sitt på bloggglöden.
Kolla in detta som min kollega herr Ihse lagt upp på sin blogg. Alla överlevde och ingen skadades.
Kolla in

jag? nä nä nä. Vi pratar ju bara

Gav mig in i en diskussion. I mitt föregående inläggs kommentarsfält. Konstigt att man lägger in en massa argument och sen skriver under som "hemlige". Känns ju liksom som om man diskuterar ut i luften. Så jag hoppas Hemlige återkommer och kommenterar igen. VI får se.

Mycket händer. Det har varit jul och nyår och allt sånt där annat som händer i slutet av december varje år. Nu är väl det vanliga livet tillbaka och i Göteborg regnar det med andra ord.

Har idag plåtat ett dagis matvanor där en kvinna vid namn Lisbeth var aningen mobbad eller hon skulle i alla fall inte vara med. Eller hon fick vara med men man skulle inte ta med henne i det stora hela. Moget.

Somnade nästan på dotSE så jag blev beordrad träning för att piggna till. På gymmet fanns en bodybuildartjej som stönade både högt i decibel och i tonskalan. Det lät... Ovanligt. Manliga grymtanden och kraftuttryckningar vande jag mig ganska snabbt vid. Men när denna muskelkvinna började uttjuta ljud så blev jag för ett ögonblick glad att jag ibland faktiskt kan koppla bort ljud runt om mig. Annars hade nog ett dopp i isvak varit lägligt. Men som sagt. Jag kan koppla bort. Eller i alla fall till stora dela.


Sen stötte jag på (inte raggade, som jag förövrigt blir beskylld för att göra i både tid och otid, fast DE säger att DE bara försöker uppmuntra mig att typ Carpe(a) Diem eller nåt) rakningsmannen i omklädningsrummet. Men han höll sig lugn.

Nu ska jag försöka hitta en dvdkompis. Men det går trögt.


William och Idas pulkdragning får lysa upp all text.
tjoflöjt

läs före 23 dec 2007 + en dag

Köttfärsa mig hit och köttfärsa mig dit. Okej. En butik som rimmar på fika har stämplat om etiketterna som visar vilket dygn det är när maten endast kan användas som djurföda. Diskussionen har gått. Hemskt, oetiskt, snuskigt, bla bla bla bla bla. Jag blir less. Hur många har dött? Hur många har ens blivit matförgiftade. Det finns inga direkta fakta på de. De som nu köpt mald ko från någon av de aktuella butikerna borde ju rimligtvis ha funderat både en och annan gång de senaste dagarna... Gått igenom de senaste månadernas/årens sjukdomsförlopp strax efter inmundigandet av lasange, tacos eller hemgjorda kryddjärpar bara för att konstatera att man inte blev sjuk. Inget kräks och inget lättflytande bajs.
Butikerna har ju gjort fel. Man ska följa regler. Jag lämnar det vid det. Regler ska följas. Enkelt.
Men, det var inte dit jag skulle denna gång.

Om vi nu ponerar att fusket var ganska utbrett. Ingen tror ju på allvar att fyra slumputvalda butiker skulle var fyra av hundra rötägg. Hörde på radion nyss och både Coop och Willys hade nu även de blivit påkommna med liknande fusk.
Men om fusket nu var ganska utbrett. Borde då inte lägenheter och villor runt om i detta rike badat i vomerad mat? Hade det varit jättefarligt att äta köttfärs som var lite gammal hade då inte folk blivit dåliga? Kräkts runt som i den där filmen Häxorna från Eastwick?
Bästföredatum är ganska väl tilltagna. Ganska många ton ätlig mat slängs varje dag. Har inga siffror på det men jag vet att det är ett hiskeligt slöseri. I denna tid av miljötänk och energi och resursbesparningar tyr sig detta ganska märligt.
Tänk om man skulle utöka datumet med en dag. En enda liten dag. Jag tycker å min sida att man skulle kunna utöka den med tre men vi nöjer oss nu med en. Ingen skulle bli sjuk. Eller ingen var kanske att ta i, nån kanske har väldigt känslig mage men då får vi väl hoppas att den som nu trillar av pinnen var en riktigt störig typ. En sån där som tar sjukt lång tid på sig i bankautomatkön. Nåväl, miljontals ton mat skulle sparas. En jädra massa ris, ärtor, kassler och russin skulle inte behövas slängas. Och nej. Jag tycker inte att butikerna gjort rätt. Dem hade ju knappast för avsikt att minska belastningen på den något febrige Tellus utan var väl mest ute efter att få kränga en massa köttfärs. Men ändå. Vi kan nog spara in lite resurs här. Eller?

Rasism, diskriminering, förtryck och aids skulle nog också försvinna. Bra va.

Jo. Så här satt jag. Med aningen till huvudvärk och lätt ångest över att inte ha tränat på hela dagen. Snart flyttar Jugge ut. Alldeles nyss satt vi och saknade varandra. Fast vi ännu inte skiljts åt. Helt oplanerat och lite i förebyggande syfte.

Idag red riddare genom Göteborg. Jag, som är dubbad in i fotoordern, hade till uppdrag att dokumentera detta. Hästarna kom skrittande. Klapprande hovar mot kullersten. Medeltida ryttare med Lindex i bakgrunden. Föräldrar med sina barn i allehanda vagnar.
I mitt huvud rullade scenarion. Scenarion där nåt går fel. Scenarion med hästar som får spel och sparkar bakut. Hästhovar prydligt planterade i barns ansikten. Vilka bilder det kunde bli. "Riddare i kaos" "Barn allvarligt skadade vi Arn-möte" "Arn skadar barn" "Mongolid på glid" (Mongolid på glid passar ju kanske inte in men det skulle vara en kioskvältare). Löpsedlar fladdrade i den vind som för tillfället ven i mitt huvud. Tänk om... Skulle jag kanske kunna ordna lite nyheter? Kanske skrämma hästarna lite? Stampa i marken eller flasha hårt med min medhavda blixt? Hästar är djur och djur kan lätt bli skrämda...
Sen kom jag till insikt vilken äretörstande äckel till cyniker jag blivit. Tog istället bilder på gulliga barn som klappade söta hästar allt medans ståtliga män iklädd stålbrynja spanade ut över nejderna invid domkyrkans rot. Inte årets bild direkt. Men heller inga hästhovar som förvandlar barns underkäkar till diadem. Tur de. Det goda i mig segrade. Tack för det.

Pengarna i Peking

Jo.

Tänkt skriva nåt fyndigt. Nåt kul. Lite klämkäckt. Tänkte på nåt sätt klämma in att mina sparpengar förmodligen gör både ett och annat oetiskt borta i ett land som snart ska ha OS. Men näe. I mitt tillstånd av total vitlöksodör (åt fyra råa klyftor, enligt en ganska tjock och väldigt blind man så är det ett komplement till pencelin.) skiter jag i. Istället ska jag ta en trasa och torka av mina golvlister. Det är damm på dem. Men inte länge till.

Brainstorm mitt natta

Alltså inte bandet från ett baltiskt land utan det ordet av de mordena slaget som vill mena att man tänker fritt för att komma på idéer. Det kan ju tyckas vara en lite väl bra planering om man likt mig och VandrarOlle redan nu börjar planera sitt tomteri som vanligtvis brukar äga rum runt den 24 december. Men det gjorde jag. I min säng låg jag och försökte sova. Helt utan att trycka på ONknappen på brainstormingprogrammet så startade det av sig självt. Kom på ett ganska bra utkast. Lite riktlinjer som kan spinnas vidare på. Förra året var vi både i hembygden och inne i stan. Jag var tomtemor som glömt att raka benen och gärna påtalade detta. När vi bilade tillbaka från stan spontanshoppade vi på Shell i Nacksta. Det var kul. Vi fick också idéen att simulera samlag på en bänk som stod brevid E14. Men vi sket i det. Hade ingen filmkamera och då var det inte lika kul. Revansch i år kan hända. Så har ni vägarna förbi Nacksta på julafton och ser två tomtar som beter sig konstigt så vet ni.

Nu ska det städas och lyssnas på vals om Veronica som jag tydligen skall göra bra. Vi får se. Försök ett startar strax.

Och bara så ni vet. Det som fortfarande gäller är vacker och lycklig.














180 000 tuggummin var det väl värt.

Barnaga? Någon?

Kom hem igår. Eller jag kom från ett hem till ett annat. Innan jag lämnade mitt nuvarande hem hade jag gjort en drive. Fått spisen att blänka. Allmäntplockat upp. Diskat upp och shinat till diskbänken.
Nu kom jag hem. Min adpotivson Jugge (23) hade inte gjort nån drive. Eller i alla fall inte nån drive i vad som i folkmun brukar kallas städning. Ett mindre Kebnekaise stod på den nu fläckvis silverfärgade diskbänken. Funderade på att göra ett ryck. Tog upp en tallrik. Hur kunde jag ana att den så klart var försåtsminerad. Väl kamouflerad under tallriken stod ett vinglas lutat. Detta glas förlorade nu sin enda stöttepelare i detta fjällmassiv av disk. Kras. Glaset dödde. Begravde snabbt liket i soppåsen och plockde sen fram en telefon och smsade ihop ett argt meddelande med kontentan att man minsann inte får stapla disken i diskhon.
För jorden har en kraft som månen aldrig haft.
Och aldrig får och då går de som det går.
Oavsett om man nu haft dambesök i flera dagar, bjudit på middag och i största allmänhet donat och gjort allt annat än just den mest primära marktjänsten.

Gav upp diskprojektet. Vandrade in i mitt andra rum. Där var det inte bättre. En mindre flodvåg av kläder hade svept in över bortre delen av rummet.
Tog fram ett läder skärp och testade svingen. Ett snärtande ljud uppkom när jag testade mitt redskap på parketten. Här räcker det inte med indraget lördagsgodis. Nu ska insikten slås in med bältet. På gammalt vis.
Funderade på att påta ihop ytterligare ett sms. Men tyckte det kund tolkas som lite väl... Så jag sket iet.
Gick sedan och jobbade. När den adoptutövande fadern (jag) kom hem hade en förlåtande vind svept genom svept genom min själ. Mina tidigare tankae på läderbälten och snärtiga ljud var som bortblåst. Min adopterade son sov. Han grymtade nåt som skulle kunna liknas vid ordet hej. Den förlåtande brisen värmde min kind. Gömde undan mig i köket och slösurfade tills läggdags. Tassade försiktigt in i sovrummet. På soffan/sängen låg en 23:årig pojke och sov. Jag log. Så söt när han sover.
Kröp ner i min säng. Vi delar inte sånt. Kände nåt hårt stöta mot min kind. En liten plastflaska som luktade jordgubb. Ni får själva göra matten men flaskans syfte är att minska viss sort av friktion... Jag tände lampan. Slängde flaskan i riktning mot en viss adoptivson men missade. Här hade det idkats icke äktenskapligt samlevnad. Jag började bädda om. Försökte att leva om så mycket jag kunde. Så att den numera inte lika kära Jugge i alla fall skulle få en aning störd nattsömn. Men han susade bara på. Som sista markering lade jag alla besudlade lakan mitt på golvet så att Jugge var tvungen att kliva över dem när han väl vaknade.
Sen gick jag och sov. Drömde om ett skärp som ordnade rodnad och till och med mindre sår.

När jag vaknade låg lakanen kvar. Min tysta protest hade nog uppmärksammats. Inte. På diskbänken stod lite nyfödd disk.

Kungen den kära Kungen och den med åtstramningsmetoder något redigerade Silvia

Carl den XVI Gustaf. Jag har aldrig tyckt illa om kungen. I frågan om monarkins fortsatta existens så har jag mest legat i den där filen som säger ungefär: Okej då, kör på. Så länge du gör mindre skada än nytta får du väl låstas regera landet av mellanmjölk och IKEA. Jag sket i. Men idag såg jag honom för första gången. Jag såg honom och hans något skalpellredigerade fru (kolla in fröken Silvers överläpp så förstår ni vad jag menar) besöka en fritidsgård i Hammarkullen. Det pratades integration och bostadspolitik. Det kliade i min ryggrad. Silvia drog paralleller till sin egen situation som ”ny” i ett land. Synnerligen patetiskt.
” Jo fru al Hassan. Jag förstår. Det var likadant för mig när jag gifte/låg mig in i Sveriges apanagefamilj. Ny i ett land. Man känner ingen. Man bor i ett hus med 1400 rum och har ingen aaaaaning om var den där byrån i Jugendstil som man ärvt av ens far, som av någon outgrundlig anledning flydde till Brasilien nån gång för många år den, egentligen passar in. Ekonomin är ansträngd, alltid för mycket år kvar i slutet av apanaget och ordet sjuksköterska är ju för fan omöjligt att uttala. Det enda som jag egentligen lyckats påverka är min sladdriga överläpp. Den tog dr Schmitt hand om här om dan. Botex is tha shiiiiiit. Eller hur fru al Hassan?”
Kungen visade att han minsann inte är tappad bakom en vagn han heller. En reporter med filmkamera frågade en fråga. Så här flöt konversationen. Jag citerar.
Reporter: ”Det kankse är svårt för Kungen och Drottningen att sätta sig in i situationen. Det är ju ändå ganska långt mellan Hammarkullen och slottet.”
Kungen ”Nja. Långt och långt. Det det gick ganska fort. Vi flög ner från Stockholm. Det gick fort. Sen tog vi bil hit och ikväll ska vi på middag på ambassaden. Det är späckat schema vet du.”
Inte ett spår av ironi. Eller så gick den mig helt förbi. Men helt ärligt så brukar jag vara ganska bra på att sondera terrängen i ironidjungeln.
Att den kära Calle Balle inte förstår att reporterns egentliga fråga visar ganska träffande hur isolerad och verklighetsdistanserad herr majestät egentligen lever. För helt allvarligt. Inte kan väl nån egentligen tro att reportern på fullaste allvar med ”långt” menar avstånd i kilometer och mil och inte socialt…
Ytterligare ett tecken på att hovets överbeskyddande mentalitet av ers Majonäs Honungen: Cirka fyra minuter har passerat sedan den samlade pressen fått tillgång till Silvia och Calle. En något undernärd människa, inte utan spår av skalpellingrepp, manar plötsligt alla fotografer att sluta använda blixt. Med ursäkten, ”Det slår så hårt i ansiktet”. Hon påvisar egentligen bara sin ståndpunkt. Ni är här på mina villkor och mina villkor endast.
Ät min skit. Skulle Kungen vara känsligare för blixtar än Mona Sahlin? Knappsats. (jo jag väljer att skriva knappsats och inte knappast). Fjanteri. Idioti.

Vilken ambassad som kungaparet skulle besöka framgick ej.

Istället för att lägga ner kanadagäss så röstar jag denna vecka för att vi istället lägger ner monarkin. För pengarna som trillar in kan vi köpa konst.

Lägg ner kanadagäss

Min adoptiv son sover. Igen. Att vara under vatten tär tydligen. Både på kropp och själ. Själv så är jag hushållets egna lilla stab och tross pluton. Matlåda. Dammsuga. Diskborsta. Uppplocka. Många p i uppplocka. Han får väl hållas.

Har varit runt på lite småjobb idag. En slentrianheilande rättshaverist, som enligt vissa teser nog är sverigedeomkrat, besöktes invid en stor äng som minsann inte alls passar för en rättspsykiatrisk anläggning.
"Det ligger ju mellan två bostadsområden, och hur ska de intagna få lugn och ro? Med två tungt trafikerade vägar alldeles bredvid" undrade den kära mannen.
Slemmet fick in pulitzerwibes och ställde motfråga.
"Vad ska man göra istället då?"
"Bygga bostäder till exemepl" sa (den eventuella) sverigedemokraten, vi kallar honom Carl-Ove, efter min klassföreståndare i högstadiet.
Slemmet kontrade.
"Men tror du inte att de boende i så fall skulle störas av de hårt trafikerande vägarna här omkring? De som du just nämde".
Här tror man ju att Slemmet bankat ner den käre Carl-Ove och dennes argument. Man ser framför sig hur C-O totalkapitulerar och säger ungefär "Fine, mitt fel, dåligt argument. Bygg ett psykhus the size of Bäckebol om ni så behagar. Jag ger upp. Jag hade argument jag trodde höll men de var alla en stor röd ballong. En ballong som du nu med ett nålstick i form av en fråga så obönhörligen stack hål på. Den pös ihop till ett rätt litet skrynkligt lite hög av gummi. Förlåt. Jag ger mig. Igen. Så nu skiter jag i detta och går hem och dricker ett glas tranbärsdricka och om jag blivit på bättre humör vid 22:25 ikväll, efter ekonominyheterna på TV4, så ska jag betäcka min fru, hon har ägglossning nu, och förhoppningsvis så får vi ett barn som inte blir mobbat. Hej då."

Men så blev det inte och så sa han inte. Istället kontrar han likt Zbynek Irgl på en hockeyrink.
"Jo men dom som flyttar hit då är ju friska"

Det är klart. Lider man inte av psykisk ohälsa så tycker man ju att det är rent av mysigt att 200 lastbilar om dan passerar ens jordgubbsland.

Man är inte dum bara för att man har fyra magar

Kor har också rätt till uppmärksamhet.

Åsa Larsson. Jag vet inte hur du ser ut.

Jag använde ett tredje verb för att ta mig ur hörnet. Verbet som alltid är det bästa men ändå svårast. Fast det är bara svårt innan. När man väl börjat går de av sig själv. Men så är det ju i å för sig med de flesta verben.

Åsa. I min släkt finns det två ingifta Åsor. LillÅsa och storÅsa eller nyÅsa och gamÅsa. Jag vet inte hur Åsa Larsson ser ut. Eller hur hon är. Eller vad hon tycker är viktigt. Eller om hon är moderat och äcklig. Men jag vet en sak. Hon skriver vackert. Vackert som Erikssonsskalet i soluppgång.

Imorgon lyfter ett plan mot Florens. I planet sitter jag. Italien på blixtvisit. Har inte lyckats att lokalisera några kollegor än. Men de brukar ge sig.

Hade ju kommit på en massa bra uppslag. Men alla har åkt kana ur mitt huvud. En annan gång en annan gång.


Igår såg jag Victoria. Hon blir liksom lik Silvia mer o mer.

Om Åsa Larsson nu skulle vara moderat (och därmed äcklig) så skulle jag ändå tycka att hon skrev bra.

I ett hörn

Det sägs att man kan måla in sig i ett hörn. Jag har ett annat verb i den meningen.

Min adoptivson Jugge (23 år) har sedan en längre tid varit min soffsängs ständige nattgäst. Det är trevligt. Det behövs liksom ingen ansträngning för att få umgås. Och det är skönt. Idag klär jag i vitt. Vita jeans är en dödssynd men det skiter jag i. Har köpt dem i en butik med ett kvinnonamn som stavas med Z. De vita jeansen bärs idag i uttöjande syfte. Just nu är det lite väl mycket slimfit. Men dom går ut sig. Mina grå som vid köpet satt gjutet och gav mig glasskulskinkor här nu pösat till sig och liknar mest en grå smält glass. Vill man ha glasskulsskinkor får man helt enkelt ta det faktum att herr pung får begränsat pendelutrymme för en tid.

Nonsens. Blogg om skit. Men i allvarligare dagar är det skönt att skriva skit. Förskjutning är ljuvlig medans den pågår. Men men. Imorgon är en annan dag och ingen är död. Eller jo. Min kompis. Min vän. Min lärare av vattnets kretslopp. Han är död. Men igår på Östra kyrkogården i de hamlade lindarna så hörde jag hans skratt. Mot den blåa himlen såg jag hans ansiktes drag. Skrattet kom även till mig, men jag grät samtidigt, det var skönt.


Så tillbaka. Tillbaka i ett hörn. I ett hörn av många saker. Men just då kändes allt världsligt just bara världsligt. Tårar kommer och skratt går.

Många nyanser i ett inlägg. Från glassjeans till spirituella möten.

Alldeles underbart!

GIF GIF GIF GIF GIF GIF

Hu så underbart! Jag predikade mitt evangelium, vandrandes på HA Bygg arena. "Jag har en bra känsla", det var så jag sa. Det kommer nog att gå vägen, tänkte jag medan den allsvenska atmosvären spred sig.
I paus var jag uppgiven.
Den bra känslan var pinad under Pontus Pilatus, korsfäst död och begraven. Kvarstigen i superettan. Men så igen uppstånden igen i den 88:e minuten. Stefan Ålander skickade GIF till allsvenskan sittandes vid allsmäktige Mika Sankalas högra sida.

Min mediala neutralitet låg i ett hörn som ett mobbat barn samtidigt som jag
skrek sjöng och kramades.

Kvälla 1138 häddes te himla

En kär vän som vinner tävlingar och jobbar på manpower påvisade en gång i tiden de kontraster som ibland infinner sig i mitt dagliga liv. Just den gången reagerade han på det faktum att jag och min lite yngre bror precis var i stånd med att avrätta en råttusling som infångats i bur när den käre A (vännen) ringde. Vi skrattade gott. Ena timmen agera råttbödel för att i nästa shoppa märkesjeans. Det ena behöver inte ta ut det andra. Tydligen. För några dagar sen kom jag att tänka på det igen. Satt i en skog. Hade två påsar fyllda med kantareller. Det var tyst. Skogstyst. 23 timmar tidigar checkade jag ut från Carter hotel på 43e gatan strax brevid Time Square NY. Där var det inte tyst. Varken i lobbyn eller på gatan.
Dessa kontraster funderade jag på medans ett antal skogskilometer förpassades.
Väl hemma undra Thure om jag kunde hjälpa till. Det kunde jag. Hämtade vatten. Kallt och varmt. Sopade rent. Tog fram bultpistolen. Körde fram baklastrn. Slipade knivarna. Thure tog traktorn och hämtade 1138. Han har inget namn utan går mer under namnet Svarttjurn. Hela sommarn har han gått på bete. Hans huvudsakliga uppgifter har sedan i maj varit att betäcka de kvinnliga individerna i hans flock samt käka en massa gräs. Nu är betet betat och kvigorna är dräktiga. Svarttjurn, eller om ni nu hellre vill kalla honom 1138, har gjort sina plikter när nu Thure hämtar honom baka Öhléns. Snäll som han är kliver han utan att tveka på skeppan som står kopplad bakom en Volvo BM 430. Traktorn startar och mindre än fem minuter senare är vi utanför gamla tröskgaraget. Vi tar en säckväv och lägger den över ögonen och leder sedan in honom i tröskgaraget. Han går lugnt. En tjur som inte ser någonting är lugn och går dit grimman styr. Vi ställer honom med huvudet mot dörrarna. Jag står rakt framför Svarttjurn och håller grimman. Thure spänner bultpistolen och känner med fingret under säcken. När han finner krysset, som är det ställe i en kos pannben som är det vekaste stället, låter han bultpistolen ta fingrets plats. Han trycker av. En dov knall ljuder, knappt hörbar. Verkan är öginblickligen. I samma hundradels sekund som knallen ekar är det som om Svarttjurens ben försvinner. Det är tyst. Skogstyst. Vi väntar kanske tio sekunder. Sen tar Thure en kniv och sticker den i Svarttjurens hals. Djurkroppen reagerar med två matta sparkar. Det är allt, sen är allt stilla igen. Thure låter kniven gå snett upp mot huvudet. Den vassa eggen möter halspulsådern. Blodet kommer som i en fors och fångas upp i ett metallkärl och förpassas sen till en hink där jag rör om med en visp för att hindra att blodet koagulerar. Svarttjurn är död. Mindre än femton minuter efter att han lämnat hagen är han död. Mindre än femtonminuter efter att han lämnade sitt harem har hans blod gått igenom steg ett i blodpannkaksporocessen. Det är i min mening djurvård. Bilderna må vara starka och äckliga. Men så ser det ut. Ingen ska inbilla sig att det är smärtfritt, det tror jag ingen död är, men jämför detta med en ko/kyckling som levt hela sitt liv inomhus eller i bur och som sen åker lastbil i 38 timmar ihopknökad och uppstressad för att sen få kliva på slaktans löpandeband.





Som sagt. Kontraster.