Varför man ibland hatar tv-folk

Innan finalen hade vi genomgång med mannen som har det övergripande ansvaret för alla media och press under Champins League-finalen. Vi fick veta det bucklan skulle delas ut på läktaren och några fotografer grymtade och frågade om männen som sköter tv-kamerorna skulle följa laget upp på podiet. Det kan ju bli minst sagt trångt var deras åsikt och de drog paraleller till förra årets utdelning som i fotoväg tydligen varit något av en katastrof. Men lugnande besked kommer. Alla tv-bilder skulle tas på cermonin skulle tas med "The Spyder cam" alltså den kamera som sitter i vajrar och svävar ovanför planen.

"The podium will be nice and clean. You will get clean shots"

När Barcelona tillslut vunnit och paraderar upp på hedersläktaren så finns dock två tv-fotografer på plats. Men de håller sig på avstånd i alla fall när bucklor och medaljer mottas. Men sen. När Leo Messi, en av finalens stora hjältar och världens bästa spelare kommer ner ifrån podiet så känner han sig glad, lycklig och vill bjud på det lilla extra. Han har CL-pokalen i sin hand. Han har hela Barcelona på led bakom sig. Han vill showa lite. Jag står okej till samtidigt som Messi leker att pokalen är en hatt. Mindre okej till står en tv-fotograf.

Kontrasternas dygn

Det kan nog skrivas en mindra essä om mitt senaste dygn. Men det orkar jag inte. Jag kan bara konstatera att tåget mellan Paddington och Heathrow gick sönder när jag satt i det. Jag kan också konstatera att stressade människor gärna knuffas och nästan slåss. Jag kan också konstatera att en man med bristande klädestvättkunskaper gjorde så att åtminstone tio personer hann med sina flighter. Jag var inte en av dem. Jag fick boka om och boka av. Sen kom jag så tillbaka till Malmö och bet direkt tag i jobbet igen. Man brukar säga att en fotbollsmatch inte är den andra lik. Det var inte dessa två heller. Inte minst var det lite skillnad på läktarna.


idag: 834
Igår: 87695

Men det går ju alldeles utmärkt att ta bra bilder även hemma i Sverige på en ganska vanlig match.

Även om en riktig inramning gör det där lilla extra.

Finalens final

Jag avslutar kvällen på ett trångt hotellrum i Paddington. Med mig siter en iskall Foster. Jag går igenom och våndas inför den tidiga morgonen. Bläddrar bland bilder och kan konstatera följande. Matchen gick actionbildsmässigt ganska bra. Vis slutsignal försöker jag vara göra det bästa av situationen. Men det går så där. Jag får stolpe ut och Barcaspelarna springer antingen åt fel håll och jag byter position antingen lite för tidigt eller lite för sent. Får ingenting magiskt ala Daniel Nilsson men får helt enkelt nöja mig någon gång.

I något så när kronologisk ordning. Här är matchen.










Tåget imorgon tuffar iväg vid 5.10. Dags att slå igen locket. Tidigt flight imorgon. LDB Malmö spelar ju 15.00.

En träning

Det finns träningar och så finns det träningar. Jag var på två av de häftigaste jag varit på igår. Jag har sett stjärnor som dessa på nära håll förut. Ganska mycket. Men den här gången var känslan, platsen och stjärntätheten lite mer, lite större, lite Chamoions League. Nu sitter jag i ett pressrum och när finalen avsparkas vid det klassiska klockslaget så har jag varit på Wembley i nästan åtta timmar. Det gäller att vara i tid. Nu har jag kölapp 40 i prioritetsgrupp två. Jag bör få välja plats efter respektive efter hälften av alla här närvarande fotografer. Vi får se vad som finns vid det skedet.

Födelsedag på vift

För på dagen ett år sedan var jag i alperna och fotade fotboll. Då som nu har Blenda och Beda namnsdag. Då som nu förberedde jag mig för ett stort fotbollsevent. Då var det VM i Sydafrika som stod för dörren. Detta år är det finalen i Champions League på Wembley som står på schemat. Det var en del meck med att få ackreditering men efter vissa trådryckningar så löste sig problemet. Jag är en person evigt tacksam. För en CL-final på självaste Wembley måste nog vara bland det häftigaste man kan vara med om tror jag. Helt okej lag som spelar också... Så det känns okej. En födelsedag som består av flyg, tunnelbana och fotbollsträningar är ändå inte så dumt.

Som förhandsjobb har Bildbyrån fått lite bilder från vår en av våra internationella partners. Denna fotograf har fått ett ganska gyllene tillfälle. På något sätt har tre rätt så hyffsade spelare tagit på sig sina matchdräkter och gett fotografen ganska många minuter. Kanske bortåt timmen. Läs ingredienserna. Tänk vad du skulle gjort.

Så? Färdig med brainstormen? Så här löste mannen på plats det hela.



Tog han då inte några varianter? Jo självklart!
"Messi, Xavi, Iniesta! Kom å lägg er här på golvet. Rör lite vid varandras armar. Sensuellt nu grabbar! Sensuellt"



Jag brukar inte döma ut andra fotografers jobb. Det är onödigt och man kan aldrig veta vilka bakomvarande faktorer som gör att bilder blir mer eller mindre dåliga. Folk kan komma sent, vara stressade, pressfolk och värdar kan jävlas och kameran kan mäta fel. Men detta är liksom bara alldeles för dåligt. Jag hatar att skämmas å andras vägnar. Men tyvärr. Jag har inget val.

Nr 667

Då så. Nu skakar jag liv i liket igen. Jag är i England. Igår såg jag de svenska fotbollsdamerna få stryk mot England. Det var inte så kul. Det var mer blåsigt, småkallt och engelsk melankoli. England klingar av vemod, övervikt odet match lite själslig virrighet. Som en ständig baksmälla. Men tänk själv. För ett hundra år sedan var man landet numero uno. England stod där och hade landområden av betydelse i alla världens hörn, var industrialismens hjärta och satt mest på verandan och utdömde dödsdomar och drack the. Nu så har man bara sin regniga ö, knappt någon gruvdrift och istället för the så strycker folk i sig fish and chips så att landets BMI och inte BNP slår i höjden.
Engelskt vemod.

Men det var inte till största del den där matchen jag var här för. Mästerskap betyder extra tidningar. Extra tidningar betyder jobb. Kan inte visa något än men jag kan avslöja att mannen bakom masken (stolen) har fått agera blixthållare ganska många gånger.



Eftersom jag nu på morgonen ska åka till Sverige igen så bestämde jag mig för att sova i anslutning till flygplatsen. Istället för att, som vanligt folk, boka eller kolla innan så gjorde jag som jag brukar. Jag styrde bilen lite på måfå och svängde in på ett lägligt hotell. Mannen med indiskt ursprung berättade kvickt att hotellet var fullbokat. Lite jobbigt men så är livet. Navigerade snabbt till nästa synliga hotell och stefar in i receptionen. På andra sidan disken står en man med indiskt ursprung. Han berättar att de har noll lediga rum. Lite orolig slänger jag mig ut i vänstertrafiken igen. Kör någon kilometer och hittar sedan ett hotell som har väldigt få bilar parkerade utanför. När jag två minuter senare sätter mig i bilen börjar jag undra om jag hallucinerat för en man av indiskt ursprung har precis berättat samma sak som de tidigare. Jag byter taktik. Använder min GPS och ringer i tur och ordning hotellen som finns i närheten. Efter att snabbt blivit nekad natthärbärge av tre, ja ni gissar rätt, indiska män så börjar jag i mitt ganska trötta tillstånd tänka i banor som inkluderar en väldigt avancerad variant av programmet Blåsningen. Men när det fjärde samtalet når en engelsk kvinna tänds ett hopp. Kanske styrs inte hotellen runt Gatwick av ett gäng sammansvurna Hare Krishnare. Men även hon ger mig samma besked. När jag så här morgonen efter räknar i min samtalslista så har jag ringt 26 hotell. Alla stod utan rum till en krullhårig norrlänning. Istället sov jag sittandes på en bänk med objektivväskan som fotstöd precis bredvid en pruttande man. Gissa ursprungsland på honom...

Ner till eld

Jag var hemma nu är jag "hemma". Det var ett par fina dagar.

Sorgenfri

Det går inte så bra med att skriva på min internetsida. Bloggen har legat i träda. Men även i träda måste det harvas. Därför gör jag så nu. Jag har varit ett par kvarter bort sen klockan 16. Jag har i tur och ordning handlat, fikat, hoppat från litet hus och sen matat Betty. Efter det tog det vid med pizzaätande och avrundades med yatzy och sämstyatzy. Sämstyatsy gäller det att få alla fem träningar att visa samma sak med så många slag som möjligt. Mr Malmborg var det som intoducerade leken. Roligt tänkte jag och kastade sen tärningarna. Det gick inte så bra. För till skillnad från när vi spelade spelet vanligt så fick jag denna gång yatzy redan på slag tre. Följande omgång fick lyste alla fem tärningar med fyra svarta prickar redan på första kastet. Ja ja. Det skiter väl ni i.

Men här hoppar jag i alla fall från ett mindre hus med rutchkana.

Träda

Dagarna rullar på. Jag är inte lika frekvent som vissa andra... Den nytända bloggen lyser klart och tydligt. Jag för min del har lallat runt på både fotboll och lite handboll.

Min dators innandöme fick i slutet av förra veckan för sig att gå och krascha. Så det blev lite problem. Men nu så känns datorlivet rätt så bra igen. Jag har fått en ny hårddisk och även lyckats rädda det mesta som fanns på den gamla. Det känns bra. Jag har plåtat som nämnt plåtat fotboll och även haft en adoptivson på besök. Det var roligt. Imorgon kommer nya gäster. Det känns bra. Lägenheten ska befolkas. Ljudet av tystnad tilltalar mig inte.

Mellan besöken så har jag hoppat och balanserat. Först framför något vitt, högt hus och sen på en påle vid Ale stenar. Fotografen vid båda hoppen är en sån där multijournalist som även har gåvan att kunna skriva. Hon är vass och väldigt bra att bo med. En sån tjej skulle ni ha!
Notera min hippieklädsel och ja. Även jag har köpt den där appen ungefär ett år efter alla andra.

Är det säkert i Malmö?

Jag får frågan ibland. Nu finns det bevis. Jag har det rätt tryggt.
Kolla här.

Grattis...

...Andreas Bardell som fyller år idag!
Tack som fan! Jag är värd det.
Jo verkligen. Hur mycket fyller du? Du är lite äldre än mig va?
Jo du plutten, ha ha ha. Det är jag allt, jag brukar kalla dig fostret bakom din rygg. Men exakt ålder vete fan. Det är en massa skottår och skit så, helt ärligt, jag har fan inte orkat räkna. Palla liksom. Det viktiga är att jag fyller år och att jag är värd det. End discussion.
Jo värd att firas är man väl alltid på sin födelsedag. Men förlåt, intervjun blev lite fel i början. Vi börjar om. Vad gör du just nu?
Sitter här på Cafét, du vet Café Opera, och zippar på bubblet. Jädrigt fint ska du veta. Jag är liksom nöjd. Jag måste ju för fan få fira. Jag känner att jag är värd det. Att få fira alltså, jävligt värd det.
Hur menar du då?
Jag säger så här: Jag är från Gävle. Från Gävle! Inte så jävla lätt att ta sina första steg där liksom. Det är hårt. Jävligt hårt. Är man sjuk i Gävle spelar det ingen roll. Ingen bryr sig.Man kliver ur sängen och går till jobbe annars tar någon annan det, skit samma om man är sjuk eller trött, man måste bara gå. Så är det. Så är det där jag kommer ifrån. Jag har kämpat. Jävlar i mig jag har kämpat. Kom igen! Kungen i Gävle är den som bränner bocken. Alla andra är nåbaddis. Men nu sitter jag här knäcker upp korkar på Bollingers och bara njuter. Jag är fan värd det.
Har den äran.
Precis. Juldan i fjol. Då gick jag bara in på Olearys i Gävle med kameran. Gick bara runt. Tog en bild av varenda jävla person där inne. Visade bara liksom "Här är jag! Jag är fotograf" alla bara blev svinnöjda och lyfte upp mig på deras axlar, klappade händerna och skit. Jävla grym känsla. Var fan var bockbrännarn liksom? Jag var kung. Jag var kung av Gävle. Mäktigt. Typ en kille bara kom fram med en hundring och sa "Ta den här för fan" så jävla grymt! 100 spänn bara så där! Så för att sammanfatta. Jag var och är värd det.
Du verkar gilla ditt jobb som fotograf?
Ja. Alltså. Mitt jobb är inget vanligt jobb. Fan tänk dig själv en flygledare han kan fan inte sitta och drömma eller göra misstag. Då säger det bara PANG! och så störtar ett plan eller två. Så är det för mig varje dag. Fast som fotograf.
Jag förstår inte riktigt jämförelsen flygledare/fotograf. Hur menar du?
Alltså tänk dig en flygledare som måste manövrera en massa plan. Tänk om han gör fel. Då störtar ju planen. Så är det för mig. Varje dag. Måndag, tisdag, torsdag, fredag, lördag, söndag, alla dagar. Fast som fotograf.
Inte onsdag?
Nej onsdagar är lugn.
Okej. Men då så. Tack för pratstunden!
Gött. Varsågod. Jag är värd det. Du förresten. Visst räknas det inte som olagligt om man skiter i att ställa sig upp för en kärring på bussen?
Strunta i att ge plats åt äldre som behöver sitta menar du? Nja det vete fan, jag tror inte det är olagligt. Lite elakt kanske.
Bra. Då ska ja fan börja skita i det. Nu ska jag fan supa ner mig till förbannelse. Ska jag ringa dig sen? Halv två? Nollett trettio?
Ja visst gör det!

Den är kommen, den korta rapporten

Det är lite varmare nu. Jag tycker mig ana spirande grönska i både naturen och bloggsfären. Herr Nilsson, eller om vi ska kalla honom spekarn, har vaknat till rejält efter uppsägning och semester i det av militären styrda Thailand. Det är roligt. Nu när vi är i samma stad så umgås vi lite då och då. Men den utlovade badmintonen har inte blivit av. Han är väl rädd för smisk den där Spekarn.



I övrigt har fotbollen gått igång och jag har fått en ny iPhone. En som tyvärr tappar täckningen både nu och då. Lyxigt. Fotbollen tappar dock inte täckning (bra övergång) men har likväl, som nämnt, startat i Svea Rike. Jag har hunnit med både Örjans vall i Halmstad och Swedbank stadion i Malmö. Lördagen i Halmstad bjöd på en sådan sol att jag i första halvlek var tvungen att avlägsna min svarta jacka. Det blev för varmt! Ja ni hörde rätt. För varmt med jacka på en allsvensk premiäromgång. Imorgon fortsätter jag mitt korståg inom spelet fotboll. Jag ska på en blixtvisit i Holland. Det ska bli kul, lite nytt och spännande. Mer om det längre fram. Lite hemligt ska det alltid vara när man är utomlands. Det har Robert sagt.

För några dagar sedan så var det 1:a april. Gud och fackföreningarna har då gemensamt beslutat att man får luras. Jag lurade först min chef Lennart genom att installera min blåtandsmus på hans dator och sedan i smyg styra och markera när den teknikhandikappade chefen skulle skriva bevakningslistor. Han hämnades genom att lura mig att jag skulle skickas till Ryssland för att plåta Putin. Jag gick inte på den. Sen ringde kusin Olle. Han ville ha hjälp med ett lur. Klart man ställer upp. Lyssna här.

Så. Det var en tillbakablick och en framtidssyn. Full fokus imorgon och sen ledighet i några dagar. Vad säger du om det Rolle?Okej.

Kingen eller fiskmördarn...

..har böjat blogga. Stort.

Hej

Det är natt. Eller i alla fall nästan. Dagen har innehållit cykeltramp och barnstolsknäppning. Hann även med IKEA-besök utan att köpa annat än en korv. Kvällen vigde jag åt PFKs södra falang. Den rikaste falangen fick jag veta. Det kändes som ett gott tecken. Nu inväntar jag med spänning den kväll när jag ska bli av med korvkvällsoskulden. Prognosen säger att den ryker någon gång i maj. I övrigt så blev väl Falun rent bloggmässigt inte riktigt vad jag hoppats eller trott. Dock är jag lite nöjd med min bevakning av Årets Bild.

Malmö då? Jag bor ju där eller här nu. Jo då. Man kan cykla smidigt och lätt utan uppförsbackar. En stad där man kan cykla till allt utan att det tar en timme kan inte vara annat än bra. Min cykel är också av den sorten som är bra nog att ha växlar och bra bromsar men ful och rostig nog för att inte bli snodd. En kombo helt i min smak. För ungefär ett år sedan skrev jag lista. Jag försöker nu fixa till detta här i Malmö. Någon som känner att man kan fylla upp en plats?

Något jag ännu inte sett till slut men som ändå slår an på mina inre strängar är denna filmen. Vet inte riktigt om den är helt lagligt upplagd men den är likväl väldigt väldigt bra. Finns uppdelade i avsnitt.

Hallå där...

...Joel Marklund som vunnit andra pris på Årets Bild i klassen Sport Action.

Hej och grattis Joel!
Hej och tack hockeyback. Vem är det?
Ehh... Det är Nils.
Jaha. Det är hög volym här. Gissa vad jag har i min hand?
Ett diplom?
Ont. Jag har ont i handen. Jätteont.
Jaha. Varför då?
Äh va fan. Nån måste ju göra show också. Jag skulle inför fotograferna fira silvret och tänkte bjuda på lite extra. Jag hatar ju själv när folk får pris, gör mål eller tar medalj och sen inte gör något kul. Sådan är inte jag. Sådan är inte Joel Marklund! Så jag satte den lilla statyfotografen i brons på andra sidan scenen och tog sen fart och gled på knä fram till den. Jag hade tänkt att jag då skulle kyssa den men i ivern över att så många tittade så slog jag istället till statyetten med knuten näve och skrek "Make it rain bitch!". Smällen tog rätt hårt och den lilla bronsfotografens kamera lossnade.
Oj då, det lät dramatiskt. Fick du den reaktion du sökte?
Nej. Jag fick ont. Fas jag såg många som log mycket när de såg min knäslajdning. Det var allt men det räcker för mig. Jag är nöjd.
Blir det fest i kväll?
Jodå. Jag ska bara förbi Statoil och köpa plåster. Man ser något i såret som jag tror är brons. ROCK!!!
Vilken bild fick du pris för?
Ehh. Det var nån jag tagit under året. Fan, jag blöder igen. Förresten. Var är Daniel Nilsson? Ha ha ha. Inte fan är han på scen och spöar sitt pris i alla fall! Om du ser honom kan du hälsa att tre pris är fler än ett!
Okej. Jag ska framföra det men jag tror du träffar honom först. Njut av kvällen och ha så kul.
Ahhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh! Jag är blind! Jag är blind!
Va? Joel! Ser du ingenting?
Ahhhhhhhhhhhhhh!
Joel!
...

Då var det dags igen

Reaktorkramarna håller sig tysta och undan. Själv sitter jag och väntar på transport till Falun. Det är dags för sista rycket för i år.

Nu ska jag tydligen borda.

Kliv fram era stackare

Dagar som denna ska ni kliva fram. Reaktorkramare, strålningskelare, radioaktivitetspredikare, kärnkraftsförespråkare. Nu ska ni kliva fram. Förklara den briljanta idén med att slutförvara materia under två istider utan att jordskalv råkar skaka hål eller ens kantstöta. Folkpartist och "liberalist" Agneta Berliner. Hur tänker du idag?

Foto: Peter Knutson

Bakom bilden

Loppet var kört och Petter hade vunnit. Nu skulle han tacka publiken. Många av fotograferna har inte riktigt förstått vad som är på gång. Många är på väg tillbaka till presscentret för att skicka bilder från medaljutdelningen. När Petter börjar jogga mot läktaren så vet hetsen inga gränser. Det knuffas, det trängs, det tramps på tår och det skriks. Djungeln har en lag och nu gäller den. Norrmännen är framfusigast tätt följt av tyskarna. Jag följer spektaklet lite på avstånd. Jag hade fördelen av att få några rena skott redan innan fotografhögen blev allt för talrik. Så jag jobbar i små växelvisa attacker. Tack vare min ringa längd lyckas jag då och dåvika in mig under armar och ben.

Så kommer återigen en lucka. Jag avancerar. Tar position. Håller kameran lite underifrån utan att titta i sökaren. Petter fattar tycke för den svarta maskinen han har nedanför sitt bröst. Han fattar sin guldmedlaj och leker sen arga/glada-leken i en kort sekund och återgår sen till att mata den flock som omringat honom. Jag lyckades i alla fall få en bild som ingen annan har. Det känns gott.

Ett ögonblick...

Detta är så hysteriskt roligt så jag vet inte var jag ska ta vägen. Ser ni mig förresten?

Uppdatering. Om ni nu ser mig så ser ni att jag håller kameran lite ovanför huvudet. Det är för att försöka få någon bild på Mr Petter. Fotograferna på poolplatserna skymmer rätt rejält. Så här blev bilden.

Oslos stolthet

Så var det över. Sitter på flytoget och ska om någon timme åka flygmaskin till Köpenhamn. Det är konstigt med mästerskap. Vet man slutdatum så ställer kroppen liksom in sig på att jobba just till den dagen. Både psykiskt och fysiskt känns det nu välidgt bra att komma hem. Jag har kommit upp i ganska många mästerskap under min tid på Bildbyrån. Oslo 2011 slår sig in som ett av de bättre rent organisatoriskt. Bra service. Genomtänkt. Snyggt. Hjälpsamt. Visst klickade vissa saker första dagarna men det var aldrig kaos. Det enda som var lite hämmande var publiken. Men det går liksom inte att skriva negativt om publiken även om de gör arbetssituationen för oss fotografer lite svårare. Men det är det värt. Jag är hellre på en arena som kokar med sämre rörlighet än en öde staio med fria rörelsezoner. En detalj som visar att Oslos storhet som arrangör är Annar. Annar (som han själv påpekade vid presentation "Annar med ett RRRRR, icke Anna iller Kanna, Annar) är en lite äldre herre, nästan en farbror, vars titel nog var assisterande fotochef. Men Annar tog arbetet som annars gärna glöms bort. Som en sann gentleman gick han första dagen till var och en välkomnade med en handhälsning. Annar har pekat på kartor, delat ut startlistor, tipsat om evenemang, sagt hej och välkommen och i största allmänhet bara varit en trevlig mysfarbror. Om jag får ge Falun ett tips inför sitt arrangemang 2015 så är en av dem att värva Annar. Alternativt hitta ett svensk surrogat.




Gårdagens tävling sträckte sig över fem mil. Som att åka skidor till Bergsåker fem gånger. Ständige vapendragaren Bardell och jag fick busskjuts ut i kaoset. Folk överallt. Skrikande, en del tämligen berusade, norrmän skapade stämning som i längdåkningsvärlden saknar motstycke. Det var häftigt. Mästerskapet har annars bitvis gått lite tungt. Men när dimman skingrades och solen tittade fram blev jobbet plötsligt så mycket lättare. Nu packar jag ihop. Enligt mitt schema är jag ledig nu ett par dagar. Sen får vi se vad som händer. Jag kommer minnas den diffusa siluetten av en hoppbacke genom en vägg av dimma. Jag kommer minnas de tidiga presskonferenserna. Jag kommer minnas julmatsallergikern. Jag kommer minnas de maffiga isstatyerna och de utslagna människospillrorna på sentraln. Jag kommer minnas Hellners ryck och Petters flerfaldiga dito. Jag minns Björgen och lagsprintguldet. Nu minns jag inge mer.

JO just ja. UNder upplösningen av femmilen började några dårar plötsligt hoppa base jump. Häftigt.