När sommaren kommer

Vintern slog hårt i natt. Snön nådde högt över dörren imorse. Jag sitter vid ett köksbord och dricker kaffe och försöker förbereda ett föredrag. Men det är svårt. För jag hör. Jag hör hur en man sitter en våning upp. Han har vita liljor på sitt bord och han ropar på sin Maja. Hon svarar inte.


Men det blir bättre. Jag sitter inte själv på soffan. Hon stryker mig på kinden som påminnner om hur mormor gjorde förr. Jag gråter men när sommaren kommer ska jag visa bättre dar min vän.

Hem

England, Tyskland, USA
spela ingen roll var jag va
För jag visste alltid hur jag gick hem

Så enkelt allting kunde va,
jag minns hur du viskade och sa
Vet du vad? Jag älskar dig.

Jag tänker mig ut i ingenting
Tittar på en gyllne ring
Rabblar sen orden som kommer

Skorpa, vaxduk, jesus krist
brun stor bibel, trappsteg, visst
minns saker som är så du

Hem
Ja jag gick hem
Hem var när jag gick upp till

Plötsligt var övervåning tom,
rotryckningens svarta dom
Sorgen den kan komma så gränslöst

Vi minns orden som du sa
När farbror Sven gick bort den dan
Välsignelse att möta sånt tillsammans

Nu flyter stilla ån igen
jag saknar dig min kära vän
Men jag vet att du nu mött en blick

Du såg så nöjd ut när du gick
i himmelsresan som du fick
jag anar vad som fick dig att le

Hem
Ja jag gick hem
Hem var när jag gick upp till dig

Alla vattens vatten

När det svenska språket ligger med det engelska dito kan ibland humor födas.

Summan 29767

Jag har jobbat på Bildbyrån i 1561 dagar. Den 16 oktober 2006 började jag min hittills längsta anställning. Från dag ett har jag bott i Göteborg. Nu är läget strax ett annat. Bildbyrån består som arbetsgivare men orten blir en annan. Jag ligger just nu på min kökssoffa. Lådor fyller rummet bredvid. Det luktar rengöringsmedel och fukt. Jag har städat och packat om vartannat. Imorgon ska jag packa ihop lite saker från min kontorsplats och sen bär det av. I en hyrd lite större bil ska jag färdas till den nya staden. Malmö. Jag ska bo i Skåne. I alla fall ett tag. Frölunda i Scandinavium var mitt sista ryck här i Göteborg. Jag kan räkna till sju olika bebodda lägenheter och 29767 bilder levererade i snitt 19 om dagen... Nu börjar vi om. Startar nytt. Den här gången siktar jag på att bo kvar i samma lägenhet länge samt att höja snittet till 20... Eller kanske satsa mer på kvalitet. Det verkar vara bättre. Kvaliten höll tyvärr inte 2010 heller.

17 eller 19?

17 eller 19? Hur många gånger var det egentligen. Kan inte DN eller någon annan toppa med 21?





Här kan ni räkna själva. Jag kom fram till 16 faktiskt.

Tobias Billström... Jag tror du precis grävt din egen grav. Med en liten applåd gratulerar jag dig.

SVT struntar i antal och anger istället förnekelsen i minuter.


Reporter Marja Grills är från och med nu en av mina idoler.

Copy Cat är mitt namn

Dålig aktivitet här. Mästerskap till trots. Nu kickar jag igång. Det behövdes att en dalmas gjorde ett attacklån. Men det var det värt.


Här ovan står Orsas stolthet. Magnus Jernemyr. Han ger en intervju. Pelle på SVT håller micken men vad håller Magnus? Och varför?


Jo så här är det. Förra året hade jag en praktikant en eftermiddag. Han hette Dalibor. Här läser ni om honom. Den avslagna pressträffen det året blev roligare i och med Dados gästspel. Idag hann jag knappt komma in igenom dörren innan den kvickfotade svensken hade "lånat" min kamera. Men idag är inte Dalibors dag. Det är Magnus. Medan 24-70 gick till förra årets praktikant gick de lite tyngre grejerna, 70-200:at till Magnus. Här ser ni resultatet.

Magnus går på stort. Han har idén klar verkar det som. Han ryter i åt Jonas Larholm. "Inget jävla flams!" Killarna lyder försvarsklippan. Vad annat kan de göra?

Så här blir bilden. Magnus har döpt den till "Sista måltiden". Vilken som är förebildsbilden behöver knappas förklaras. Även om Dado ballar ur lite så räddar Jesus/Kleerup-lookaliken Petersen upp det hela med sitt hår och Jesus dömer ingen-blicken.

Någon på Aftonbladet, jag tror det var Leifby, omnämnde honom som konstpausernas konung. Här visar han att han är mer än bara en paus. Han har muskler också. Och mr Jernemyr fångar det och en handbollsspion på samma bild.

Expressen/GTs TV-team Koa och Lennart in action.


Här har handlarsonen lekt med skärpan. Först har vi linslusen Dado i intervju med muskelmannen. Men på bild två har Magnus haft den ypperligt goda smaken att flytta fokus. Ett utmärkt val.

Magnus tar examen med ett porträtt med själslig nakenhet.

Hur kan vi då sammanfatta Magnus prao? Jo då. En brinnande kunskapshunger, en fallenhet åt konsten och en försvarlig kroppslig längd (inte att underskatta i fotografyrket).

Från presskonferensen finns många rörliga bilder här frånSVT och här från Expressen/GTs TV-team.

Lite hur det är

1. Vargstammen tåls att jagas och skall så göras.
2. Den jakt som nu bedrivs är helt idiotisk och saknar helt mening om man vill det man säger man vill.
3. 210 varagar är det tak som riksdagen beslutat om. Tycka vad man vill om det antalet men så är det.
4. Andreas Carlgren är en sopa.

Ett nytt bloggblad i bloggträdet

Let me give to you. Marcus Ericsson i fotbollsvärlden känd som antingen Loverboy eller Blanco. Kollega på Bildbyrån som äntligen tagit sitt förnuft till fånga och börjat blogga. Här hittar ni honom.

Intresset från min sida sammanfattas nedan.

Irritationen

Min väska har kommit. Likaså irritationen över landet Italien. Ett presscenter behöver inte utrustas med så mycket. Grundbulten nummer ett är internet. Finns ett fungerande internet har man man löst det primära. När man löst ett fungerande internet kan man börja fokusera på andra saker. Charketuridelikatesser, fina presspresenter, gott kaffe och liknande. I Val di Fiemme har man löst de sista tre. Men prio ett, internet, har man, så att säga, försakat en aning. Mottagningen svajar. Ena sekunden spurtar bilderna till Hässleholm på någon sekund men allt som oftast tar det 15 minuter att skicka hem två megabyte. Inte okej.
Med det lämnar jag blivande VM-arrangörens internetleverans.

Kalla hade ingen bra dag och Hellner sjönk som en sten. Det var Hellner som började. Vid målgång var jag aningen stressad. Kollega Adam på Scanpix hade, till skillnad från mig, direktuppkoppling i kameran. Jag hade naivt nog bara plockat med mig pucken trimmad i 3-g. När denna inte ville fungera i det italienska landskapet var läget svårt. Jag fick istället för att skicka från kameran springa in i presscentret för att sända. Detta gav att jag satt vid ett skitigt bord när mr Hellner började med att i den mixade zonen kasta stavar och svära för att sen ge sig ut på en depparrunda i skidspåret. Efter att ha fått telefonsamtal från den höggravida Petra förstod jag att bildmaterial fanns att bärga utanför presscentrets fyra väggar. Iväg bar det. Sprang runt i skidspåret och letade en terapiåkande Maacus men fann bara fula män från Schweiz. Jag kände skammens tunga svepa över mig. Jag hade misslyckats. Igen. Sätter mig i en slänt. Tittar mot Sveriges vallartält. Då händer det. Plötsligt kom mer Marcus Hellner. Han sätter sig i tältet. Han klappar sina skidor. Stryker dem lätt och jag kan föreställa mig hans tankar. "Du och jag kompis. Hur blev det såhär?"
Bilden blir bra. Faktiskt bättre än jag fått i den mixade zonen. Jag blir glad och sparkar undan skammen. Gick vidare och tog en espresso och sände hem bilden i fjorton modiga minuter.







Eftersom internet inte är det bästa här i alplandet så fick bloggandet igår lida. Kompenserar med bilder även från igår.

Mysteriet i Frankfurt

Sitter på ett hotell. Mannen bredvid mig har slukat 6+1. Jag har har blivit kraftigt försenad till mellanlandningen i Frankfurt. Med andan i halsen hinner jag till gaten som öppnar upp trots tidigare stängdhet. Åker buss med fyra personer och kommer fram till det propellerflygplanet. Ser en orange väska. Blir glad. Den är min. Med sitt säregna utseende och sin gnistrande signalfärg är den lätt att skilja ut. Jag andas ut. Alltid så mycket bättre att få med sitt bagage än att inte få det. Väl framme i Innsbruck rullar bandet varv på varv. Min välfärgade väska kommer inte. Uppslukad av intet. Jag anmäler. Ber att de ska gör en extra koll och berättar om min iaktagelse i Innsbruck. Jag menar att den måste kommit med eftersom jag såg den i planets direkta anslutning. Men det blir inget lyckligt slut. Inte än. Efter att ha åkt bil i tre timmar samt ätit middag ringde jag flygbolaget. Inte ett spår. Jag är förvånad, förbryllad och lite förbannad. Väskjävel. Lastarjävlar. Om du har snott min väska och nu läser detta så tycker jag du borde skämmas. Skäms.

Huvudet känns som seg kola. Attacksomnar lite då och då. Precis alldeles nyss somnade jag mitt i skrivandet av en mening. Därför har sova bubblat upp som prio ett på min lista. Hoppas jag är väskförsedd imorgon. Annars blir det kallt.

Så då

Jag har vare i USA. Strosat runt och mest varit glad.


Nu är jag hemkommen och går runt och försöker packa ner saker som jag kan undvara fram tills februari. Igår fick jag in det jag tyckte var värt att skicka in till Årets Bild. Deadline ikväll 21 för den som har missat det. Nu är det bara internationella tävlingarna WPP och POYI kvar.

Imorgon bär det av igen. Då ska jag flyga till alperna där Tour de Ski ska avgöras. Det ska bli kul med lite alpluft. Det är alltid skönt. Efter det kickar handbollen igång här i Göteborg. VM på hemmaplan i en av "mina" sporter. Oerhört peppad. Men som sagt. Först alperna.

Det är vitt

Tåget står stilla. Utanför står ett övergivet gammalt missionshus. Den ljusblå färgen ligger vacker mot den vita snön. Inga ljus brinner, inga lampor är tända. Rutorna är täckta med iskristaller och prydnadsbuskarna mot ena väggen är för höga och ovårdade. Trappen är osopad och snön otrampad. Övergivet men inte igenbommat. Det behövs inte. Ingen går dit längre. Ingen vill sopa trappen. Det är portioner med vemod och skönhet i samma andetag. Där står jag nu. Eller jag sitter. I ett säte som man kan säga att jag hyrt av Statens Järnvägar. Vi är sena. Något jag nästan räknat med men inte hoppats på. Tåget rullar igen. Nästan en timme försenat men är det vinter så är det och nej. Det kom inte som en överraskning för SJ denna gång heller och jag orkar inte höra ett enda till klagomål på det där företaget. Bygg era egna spår och snöröj bäst ni vill.

Märks det att jag är trött? Jag märkte det igår. För i den taxi jag och GP-Carina tog hem ifrån Landvetter glömde jag den påse med lego och klockor som jag köpt i en butik i Billund. Kan även vara tröttheten som gör att jag idag struntar i att ringa taxibolaget. Det blev ett långt mästerskap. Det roligast mästerskapet jag varit på. Men det blir jämt så här efteråt. Tomt. Som ett ljudlöst eko. Tåget rullar som sagt. Det känns som om det går fortare än vanligt.

Jag har inte tänkt ta bloggledigt över jul och nyår men jag vet att det nog blir så ändå. Allt rår man inte över. I natt sover jag i drängkammarn.

Dimmorna i Danmark

Det blev en lång dag igår. Jag for till arenan redan vid tio på morgonen för att montera takkamera. Runt halv fem i morse var jag tillbaka på hotellet på den danska landsbygden. Det var roligt och jag är tämligen övertygad om att känlan av bitterhet som fanns i det svenska lägret vid slutsignal var borttvättad lagom till midnatt.



Bilderna från remotekameran blev skit denna gång.




Efter färdigspelad turnering är det bankett. Självklart vill tidningar och förbund ha lite bilder ifrån dessa tillställningar. Speciellt när det har gått så bra som för dessa tjejer. Men. Denna bankett var stängd. I alla fall för all press. Det är då den visar sig. Storheten. Anledningen till att detta lag kan bli det folkligast vi någonsin haft (om nu bara Sveriges tröttaste förbund tar tillvara på denna guldklimp och inte gör likadant som på Bengan Boys tid och tappar bort det intresse som nu och då fanns) i vårt land. Beatrice som är en av lagets två sjukgymnaster kommer ut till mig. Hon lovar att ta med laget ut för att fixa lite bilder. På utsatt tid 30 minuter senare ser jag några av tjejerna komma gående. Jag försöker arrangera upp en bild men hinner inte riktigt....

Jag är lite imponerad av mig själv att jag hade närvaro nog att trycka igång mobilkameran. Hur som helst får jag mina bilder i kongresshallens foajé. Men jag är inte riktigt nöjd. Några av tjejerna säger att de kan försöka smuggla in mig och expressenmedarbetarna Jens och Åsa. Men vi är nog lite för fega. Sten, lagets överledare, kommer och övertygar de stränga vakterna att vi visst får komma in och ta några bilder. Men bara på de svenka tjejerna. Sen bjöd tjejerna på både dans och bubbelskål.


Tre flaskor champange gick åt. Den allra största delen hamnade på en kongressals golv. Men bilderna, som var specialbeställda av Expressen, blev bra.

Nu har jag varvat ned hemma. Ätit köttbullar och ska snart gå och sova. Jag är mätt på handboll men otroligt glad att få ha varit med på ett framgångsmästerskap. Det absolut roligast jag gjort faktiskt. I december 2011 spelas VM. I Brasilien...

Julebal

En vanlig lördagkväll på den danska landsbygde.

Finalens final

Så har ännu en dag kommit och gått. Ungefär samma mönster. Igen. Sverige överraskade och vann. Igen. Jag blev glad. Igen.
Har lite bilder kvar att göra så det blir ett kortare inlägg. Jag vill tacka Mia. Mia syns inte så ofta på bild. Men hon har, tillsammans med nu hemåkta Bea, sätt till att de svenska tjejerna inte skadat eller förslitit sig. Idag hjälpte hon mig. Genom att hon höl upp den vita handduken så kunde jag vitbalansera i den danska hallen med smutsigt ljus.



Ingen remotekamera idag. Den var tvungen att godkännas av en ingenjör sa EHF-ansvarige mannen. Men en sådan skall finnas på plats imorgon. Nu gäller det bara att jag är på plats samtidigt. På en final måste man ha remote. Annars gills det inte. Nu ska jag strax avrunda dagen med en tuborg tillsammans med Scanpix-Leif.

Mera mat

Förlåt mitt förra inlägg. Det var ett sådant där som kategoriseras under etiketten värdelöst.

Kom till Danmark. Skulle hyra en bil. Stegar in på AVIS och stämningen börjar inte på topp när man ser att den klassiska gratiskartan kostar 20 spänn och att den mätta dansken bakom disken även säljer glas med vatten, ja säljer, för fem kronor styck. Vad är tanken? Tjäna lite extra på att kränga vatten för småpengar när man hyr ut bilar.

Så, kort sagt, den mätta dansken bakom disken började inte på plus. När han sedan på något sätt lyckas lista ut min bokning och ska skriva under kontrakt märker han att det blir lite dyrare än de pengar jag redan betalat in via nätet. Han ser sen anledningen och förklarar för mig.
"Dui sierr herr" säger han och ser ännu mättare ut. Han pekar på tidpunkterna. Jag plockar upp bilen 12.15 och lämnar den tre dagar senare klockan 13.00. Den faktiska hyrtiden blir tre dagar och 45 minuter istället för de tre dygn jämnt. Räkningen däremot blir för fyra dygn. Man avrundar gärna uppåt i Danmark. Jag säger att det kanske inte är den ultimata lösningen. Dansken förklarar att han inte kan göra något åt det. Jag säger att jag bokat 13 till 13 på nätet. Dansken svara att han minsann inte kan veta det för han har ingen bokning. Jag undrar då var han fått återlämningsinfon med rätt dag tre dagar senare och klockslaget 13. Han säger då att han läst det i min bokning. Jag påpekar att han inte hade den bokningen. Han ignorerar detta fakta och säger att han tyvärr inte kan göra något åt något. Jag byter taktik och säger att jag kan vänta i 45 minuter och ta bilen klockan ett. Dansken menar att det inte går. Bilen har han redan "checket utt" och det skedde kvart över tolv. Vill här bara påpeka att han inte plockat fram några nycklar. Inte rullat ut någon bil från något garage. Han har endast skrivit ut ett papper. Jag himlar med ögonen och börjar göra planer på att enkelrikta Öresundsbron eller åtminstone riva den sydliga delen av den. Mitt sällskap som består av två tröttkörda journalister har under hela samtalet hållit sig lite i bakgrunden men kommer nu och lägger lite krafter och aggression på den mätta dansken. Vi säger att vi vägrar. Dansken anar oråd. Efter någon minuts lite halvhetsig diskussion kommer tillslut den mätta dansken och jag fram till att jag lämnar bilen 45 minuter innan vad som stått skrivet i den bokning som den mätta dansken inte sett men vetat i detalj vad den innehöll. Klockan 12.15 på måndag så slipper vi betala ett helt dygns hyra extra. Den mätta dansken ser ut att känna sig lite ledsen men skriver från sin dator ut ett nytt kontrakt.
Problemet löst och den mätta dansken hatad.

Flykten från Norge

Nu lämnar jag det dyra grannlandet och åker till det lite billigare grannlandet. Nej. Inte Finland. Danmark. Gröthalsens Mecka och slagfält för nästa kamp. Sitter på ett tåg med tre skrivande journalister och alla har trötthetstecknen ingraverade i ansiktena. De har börjat strunta i frisyrer och den korta tonen i svaren gör att jag förstår och håller mig lite till mig själv. De kanske börjar andas med magen när vi väl nått danskt grus.

Jag var ganska speedad jag själv i förmiddags. Fem olika beställningar på unika bilder. Ena gången allvarliga minen med en ensam person och nästa glada gänget med tummen upp. Det blandar och ger men är ändå förbannat kul. Nu är det lite uppehåll. Match först i övermorgon. Två dagar spelledigt. Det betyder dock inte att jag inte jobbar. Nej nej. Mellandagarna går i ett mycket högre tempo än matchdagarna. Då är alla tillgängliga och man måste "jobba" fram bilder inte bara bevaka skeendet. Det tar på krafterna. Inte så mycket fysiskt men hjärnan jobbar och de berömda flertaliga bollarna är alla i luften.

Dock märkte jag en grej igår. Vid slutsignal. Sverige gråter, kramas, springer och hoppar. Allt i glädje utspelas på det gula golvet. Jag själv är lugn. Glad men arbetande.

Strax går planet mot Danmark.

Grubbström räddade

Själv är jag glad men lite sliten.

Snart

Dagarna tuffar på. Om 30 minuter avgörs det om Sverige går till semifinal eller kommer sjua. Jag har monterat remotekamera, laddat batterier, fyllt kamerabältet och ska bara ta med dator och utrustning till ringside. För det blir ett slag ikväll. En fajt. Jag ska titta på och ryckas med. Jag tror Ungern snart är platt. Gasa nu tjejer.



Det var mitt eget lilla brandtal. Jag vill så gärna att det inte ska sluta här i Lillehammer. Danmark och semifinal skulle vara kul(t). Att försaka det där med julhandel är liksom ändå min grej. Ett par dagar till gör ingen skillnad och som jag var inne på tidigare. Människor som dessa unnar man framgång.

Nu är kamerabältet spänt. WT-4:an är ansluten och nu kör vi.

Ettan

Så här såg Expressens etta ut. Sju sidor handboll. Inte dåligt. Aftonbladet var nästan lika publiceringsmilda och gjorde fem sidor.
Dock tar Bladet lite revansch på webben idag. Topp på sporten med nya grejer, bildspel och omröstning. Expressen har damhandbollen som nummer 13 långt ner på sidan. Det när jag vet vet att de haft massa bra grejer i tidningen idag. Men på webben intet nytt.

Här och här följer ni förresten EM-bloggarna.

Redovisning Remåt

Jag började dagen som döpts till måndag med att gå på pressträff klockan 11. Nu klockan 23 är jag nästan färdigjobbad. Bara bildskörden till arkivet kvar. Ni som har lite koll på sport vet nog vad som hände igår. Sverige gick in i trance. Med skärpa, disciplin och ett bestialiskt försvarspel så knäppte man Norge på näsan. Å det grövsta. Någon sa att det vore som om Norge vann över Sverige i hockey. Några ropade skräll andra bragd. Jag själv lallade runt och njöt lite extra. Trevligt folk unnar man framgång.

Remoten då?

Jo från sin bjälke säkard i röda vajrar så gjorde den sitt jobb. Jag skickade tre bilder som jag ansåg okej. Precis när jag ska packa ihop ringer Expressen och vill ha mer. Fler alternativ till både sin etta och till ett uppslag. Väldigt roligt när man får jobba direkt mot redaktionerna. Resultatet fick jag nu ikväll se på en ipadda. Det blev bra. Frimärke och allt! Bilden närmast nedan gick som frimärksrepris i Expressen.



Torsten gick på en propp.


Och Grubbström räddade ett friläge.


Och här står jag och bara mår.

Remåt

Mina ben skakar. Innan jag förklarar varför ska jag bara förvarna att nu blir det fotonörderi. Jag har varit och klättrat. Gått på ett nät av metall ovanför ett gult golv i plast. Ikväll möter Sverige grannlandet Norge i damernas handboll. Jag har plockat med mig Pocket Wizards och allt annat man behöver för att kunna montera fjärrstyrda kameror i taket. I Larvik gick det inte att göra utan hjälp av en skylift. Här i gamla OS-arenan i Lillehammer finns möjligheterna. Ni kanske minns bilden på en straff som senare blev ett frimärke. Den är tagen här. Bara ett par meter ifrån den balk där min kamera nu är monterad. Att på gånska modiga meters höjd böja sig och kolla skärpa är lite påfrestande. Fysiskt men allra mest psysiskt. Jag brukar inte ha problem med höjder men när jag promenerade stålnätet fram så var det inte utan att tankarna då och då ägnades åt det naturfenomen som kallas tyngdlagen.



I den röda fyrkanten sitter min kamera. Den röda linjen promenerade jag på skakiga ben. Nu efter dryga halvtimmen och två koppar kaffe börjar pulsen likna normal.

Mot Lillehammer

Ska du arrangera ett mästerskap? Tips 2

Fixa fikat. Här i Larvik kan man varva onyttigheter som bullar med morötter vilket är en väldigt bra sak. Kaffe finns i mängder samt ett blandat utbud av kolsyrade drycker.

"LUKT"

Bara lite roligt just hur man använder de kära ""-en.

Ska du arrangera mästerskap? Tips 1

Ska du arrangera ett mästerskap? I dag startar en följetong light. Om du ska arrangera ett mästerskap och har hand om pressrum och presservice så är detta en väldigt bra grej att läsa.

Tips 1
Ordna en bra present.
På de flesta mästerskap jag är på får man en välkomstpresent. En liten minimuta som alldeles för ofta består av en ryggsäck eller väska som är fullproppad med information om medelmåttig turistanlägningar i närområdet. Totalt värdelöst. Speciellt om det är en väska med gigantisk logga och kvalité som inte ens ett gatubarn tycker är bra. Peking 2008 ryggsäcken var en höjdpunkt men annars är det tyvärr mest bara skit. Satsa istället på något användbart. En mössa, ett par vantar eller en fin tröja. Gällivare senast gjorde det bra som gav bort en skön mössa samt en bra och varm halsduk.
Vi vill gärna bestickas så där lite lagom, men bara med kvalitet.


Larviks väska går in under kategorin värdelös.