Kling och Klang

Polisen utanför arenan har ett hjälmedel som jag inte sett förut. Segwayen har liksom fått ett hjul till. Smart! I kväll är det fotograffest. Det är oftast roligt. Vi får se hur det blir ikväll. Ordet presskonferens börjar bli tröttsamt. Men imorgon börjar allvaret. Marathon står på schemat. Jag känner mig lite oinsatt eftersom jag bommade fotogenomgången. Var på en sån där presskonferens...

Jamaica

Två jobb denna dag. Presskonferens med fyra av de svenska atleterna och sen vidare till Jamaicas stora presskonferens. Usain Bolt var den stora attraktionen men han höll de så klart på till slutet. Men innan det så råkade ljushuvudet Michael Frater försäga sig och berätta att Asafa Powell inte skulle komma till start. Det blev en blandning av parodi och tragik. Själv får jag den där dåliga känslan. Idrottare och allmänhet och sprinters i synnerhet ska inte få skadeuppehåll tätt inpå mästerskap. Allt blir bara lite fishy. Kanske lite väl negativt men jag finner legitima skäl till skepsism i den tid vi kallar dåtid.

Sushidags

Före...

...och efter.

Det var gott. Lite annorlunda men ändå gott.

Mokpo är historia

Igår kväll hade jag stora planer om att äta japanskt. Jag, Jimmy Wix och Mats W stegade därför den korta biten till huset bredvid vårt hotell. Men det gick inge vidare. Vi blev raskt nekade bord och istället hittade vi till ett koreanskt ställe med grill på bordet. Wennerholm var lite svårövertalad. Han var en av de största kritikerna till att Bob och gänget hade lagt koreansk meny på pressträffarna. Två dagar i rad till på köpet. Men efter lite tjat och högljudda magars knorr så gick vi in. Den stiligt klippta mannen hjälpte oss till bords och vi fick menyn som såg ut som ett poängkort i yatzy. Koreanska tecken i varje hör. Servitören och vi utbytt djurläten och tillslut kom kött på grillen. Tillbehören kom som vanligt i tusen olika skålar.
"Åh neeeeeeeeeeeeej. Det luktar baaaaaaajs."
Grät storfräsarreportern när såsskålarna anlände. Sin digra resemeritslista till trots kan man lungt påstå att han befinner sig i matrikets mittfåra med hamburgare och pasta som högsta dröm. Nej riktigt så är det inte. Men den koreanska matkulteren har inte riktigt slagit rot i Mats.
"Titta! Han äter ju för fan allt den där" Sa han och tittade förvånat på mig när jag doppade köttet i den skål som Mats förkastat som bajsluktande. Fast med lite ris och soya till så löste sig allt galant. Vi var alla mätta och glada när vi släntrade hemåt för sömn och vila.

Idag har vi åkt tåg. Vi gjorde slut med Mokpo och inledde relation med Daegu. Detta är vår nya stad. Det blev lite av en skilsmässa oss emellan också. Jag bor nu några kilometer bort ifrån Jimmy och Mats. Men jag ska nog klara mig ändå. Här i rummet ska jag ändå bara sova. Jag hade lite farhågor om hur det här hotellet skulle se ut. Men det var faktistk helt okej. Mitt rum som heter 603 och har en skylt med ordet VIP på sin dörr erbjuder förutom benlös säng, fyra par flipflops i olika kulörer, stationär dator med snabbt internet, vattendunk som kyler eller värmer vatten, platt-tv, skrivbord och en minibar. Inget konstigt alls. Bara vanligt. Inget konstigt. Verkligen inget.


Toaletten då? Nja den har tyvärr inte samma deluxeutrustning som i Mokpo men lite pimpad med ett coolt klistermärke är den allt! Tyvärr dock lite felvänd.

Så. Det var det för nu. Länken till Jimmy Wix här bredvid och ovan leder till en hel drös bilder härifrån. Väl värt ett besök.

Ett skitinlägg

Jag bor på hotell. Igen. Jag gör det ganska ofta. Inte mest i världen men ändå utan problem på övre halvan i hotellborankningen. Här i Sydkorea är det ungefär som vanligt. Det finns en säng, en tv, ett strykjärn, en minibar, aircondition, dusch och toalett. Allt är som sig bör och som vanligt. Eller nästan.

När jag kommer till ett hotellrum kollar jag läget. Räknar eluttag och kollar minibaren, provligger på sängen och tittar in badrummet. Allt verkade precis så vanligt som jag trodde. Tills mitt öga fastnade på vattenklosetten, i folkmun toan. Sitsen var lite tjockare än vad man vanligen ser. För om man studerade toaletten så såg man nämligen en liten kontrollpanel till höger om sjävla sitsen...

Här finns det alternativ ska ni veta. Att bara kunna spola känns här i Sydkorea lite 80-tal. Här har man tagit rengöringen efter avträdet till helt nya nivåer. För i detta badrum står en korsbefruktning av en klassisk toastol och en bidé. Men man har inte nöjt sig med bara själva spolningen. Nej nej...

Till att börja med så är det sittvärme. Ringen behövs inte värmas upp av tidigare mänsklig nyttjare. Här är ringen via värmedioder alltid varm och go. Sen ser ni på de pedagogiska symbolerna att man även kan vattenskölja från olika vinklar både fram och bak. Som avslut kan man slå på den kraftiga lufttorken. Det finns även ett par programmeringsknappar där man kan sätta ihop sitt egna lilla program allt efter tycke och smak vad det gäller stråltryck och temperatur. Toalettstolarnas Formel 1.

Anhalt 1 Mokpo

Molntäcket har varit tjockt. Regnet har varit konstant och kommit som från en blomdusch. Inga riktiga droppar utan mer som en konstant blöt puff. Våt blir man i vilket fall. Dagen har bjudit på falsksång, speedplåtning och mat som serverades sprattlande.

Vi börjar i kronologisk tvärtom ordning.

På vår väg till Jimmy Wix inspanade baseballmaskin såg vi en krallig korean som i en spartanskt inredd (soffa och tv) karokebar sjöng hjärtat ur kroppen helt utan ton och skam. Jag har här försökt ladda upp en film. Men det gick inge vidare. Ska försöka igen vid senare tillfälle.

Innan det hade vi som nämnt speedplåtat. Halva VM-truppen fanns till förfogande och med halva tiden vikt för lunch så blev tiden knapp. Mer om lunchen längre ner. Det blev lite panik mot slutet och Klüft fick av de tre närvarande fotograferna fotas med taxibil väntandes. Men det gick ändå ok. Problemet vid sådana tilfällen är att man inte riktigt har råd att chansa. Lite för säkra kort får spelas och man hinner inte riktigt ta ut svängarna eller prova nytt. Men det är bara att slå på Tomas Ledin och Gilla läget.




Sen kommer vi då till lunchen. Det koreanska köket skulle få glänsa precis bredvid de svenska friidrottens bidrag till VM. Mitt i pressträffen bjöds det därför på mat. Jag tappade efter ett tag räkningen men antalet rätter var alla gånger över 25. Det började med stil. In kom skivade bläckfisk och den glade rackarn viftade fortfarande glatt på sina stympade kroppsdelar när han ackompanjerad med lite chili kravlade sig ner i strupar hos fotografer, reportrar och en och annan atlet. Det smakade inte så värst mycket och det killade inte i magen efteråt men med en upplevelse rikare siktade vi in oss på nästa rätt. Det lite konstiga med hela spektaklet var att de många rätterna till trots så fanns det i presslägret under hela dagen en gnagande hunger. Koreamaten är inte så värst mättande.
Här försöker Jimmy fixera blicken på den ännu levande och snart bespisade födan.


Det jag minns mest efter den sprattlande maten är den lite hårdhänta medhjälparen som gjorde sitt intåg. En av de kvinnor som agerade servitris tyckte väl att långnäsorna från Europa åt lite dåligt. Här skulle det rådas bot. I den andra omgången mat fanns en rätt som enklast kan beskrivas som mini tacos. Strimlat kött lades i gula minitortillias och rullades tillsammans med lite grönsaker och sås ihop till en cigarrstor turbin. Det var då det hände. När man matar barn brukar man ju ha det som ska ätas på sked och liksom sätta fram alltihop framför barnets mun och invänta en uppgapning. När barnet sen gapar upp tajmar man gap och rörelse och detta blir själva matningen. Ett samspel som skapar tillit, harmoni och mätta barn. Här i Sydkorea jobbar man lite annorlunda. Den barska äldre damen tillredde förvisso maträtten på korrekt vis. Men när väl maten var färdig för inmundigande så väntade inte denna dam på något frivilligt gap. Nej nej. Hon var lömskare än så. Vid nästa inandning passade hon på. Med en pilgrimsfalks snabbhet och en kobras precision agerade hon. Istället för att få ner luft i lungorna fick jag mat i mun. Lätt chockad tuggade jag duktigt och innan jag hade svalt hade den kvinnliga feedern preparerat nytt vapen och tvångsmatade genast fotograf nummer två. Jimmy Wix hann inte uppfatta vad som attackerade honom. Men förutom minitacos påtvingades han innan tuggning även en mugg soppa. Varför jag undslapp soppa lyckdes vi med kroppspråket inte utröna.

Imorgon kör vi igen. Pressträff med andra halvan av truppen. Samma lunchställe är av friidrottsförbundet inbokad. Jimmy lovade ta med sig en hockeymask alternativt tandskydd.

Avresa strax

Då är det dags. Jag har packat mina saker. Tror allt är med. Tre väskor står vid min dörr. Jag ska i tur och ordning åka tåg till Kastrup, flyga flyg till Paris, flyga flyg till Seoul, åka taxi till Yongsan Station, åka tåg till Mokpo. Jag gissar på lite drygt ett dygn på vägarna, rälsarna och i luften. Sweet.
I Mokpo möter jag upp diverse pack från allehanda medier. Vädret verkar enligt prognosen inte direkt vara på topp. Vi kan ju alltid hoppas att Sydkoreanerna tar hjälp av Kina och bombar bort molnen. Sånt har hänt förut.

Efter denna väderrapport så nedtecknar jag "Köp regnställ" i min lista som är märkt "Göra på plats".

Adjö då.

Natten väntar i Zagreb

Det började dåligt och blev sen lite bättre innan verkligheten kom ikapp och förnedringen ett faktum. Det hade ju varit bra om känslobilden på Agon hade varit värt något... Ja ja. Månen är nästan full och i morgon ska jag gå på spa och sen flyga hem. Låter som en plan.

Jag älskar Danmark

Zagreb och minnen av den tid som flytt

Anlände i Kroatiens huvudstad för en timme sedan. Har checkat in och provar just nu den oväntat kvicka internetlinan. Känns lovande. Jag var här senast i januari 2009. Då var det kallt och lite grått och jag och Gummen från allehanda delar av Ystad gick på klubb där vi blev blåsta på öl samt såg knarkande kroater. Det var ett tag sen och jag minns att jag promenerade staden ganska flitigt samt att vi bodde på ett hotell som var en rest ifrån Titotiden.

Jag minns ett oorganiserat och klumpigt mästerskap där internet strulade och där informationsdisken svarade "No. We dont know. We are just information". Allt sammantaget dämde upp ett agg. Vreden togs tack och lov inte ut på informationstjejerna utan det var till slut en långsam och läckande kaffemaskin som fick Rebecca att förlösa hatet. Det är ett fint minne.


Denna gång är händer utbytta mot fötter. I kväll tränar och presskonfererar Malmö FF och då ska väl jag stå där i den 30 gradiga värmen och fota gissar jag. Men nu. Nu är det hög tid för en bättre lunch.

Zlatan och hans hov

Månaden augusti år 2009 spenderade jag i hälarna på FC Barcelona. Malmöbördige Zlatan Ibrahimovic hade värvats av den katalanska klubben och intresset i Sverige visst knappt några gränser. Mina täntka fyra dag långa resa blev nästan fyra veckor. Det var kul. Jag fann en vän i Johan, upplevde magisk fotboll, tog en bra bild, satt i en taxi som krockade, hängde med handbollsmannen Orsa och fick lift av ryska maffians chaufför. När jag väl kom hem ifrån Spanien åkte jag raka spårte mot norr och sköt efter någon dag en ganska fin älg.

Det var två år sedan. Nu är livet ett annat. Både för mig och Zlatan. Jag bor nu i Malmö och Zlatan är tillbaka i Milano. Fast i dag var han tillbaka ända till Malmö. Zlatan var på ett strålande humör och det syntes riktigt hur han njöt av att vara tillbaka och till på köpet i centrum.



Matchen var bra. MFF stod upp förvånansvärt bra. 2-2 och torsk på improviserade straffar ska man inte skämmas över.

Det har varit lite dåligt på bloggfronten. Men bättring är på väg. Tisdag lämnar jag för Zagreb. MFF ska försöka ta det magiska steget till Champions League. Det hade varit fräckt. Sen är jag hemma torsdag och lämnar sen lördag igen. Det sydliga Korea hägrar. Friidrotts-VM med minimala svenska framgångar att förvänta. Men det kan nog bli helt okej ändå. Ska sambo med Jimmy Wix. Bara en sån sak att slippa vara kortast i resesällskapet är inte mig förunnat varje gång.

Vem är Grekland?

Både Aftonbladet och Expressen basunerar ut sitt budskap. Ungefär samma vinkel men en av dem räknar ungefär lika bra som Grekland. Frågan är bara vem. Men olikheterna i summan till trots. Bildsättningen och upphovsmanner är i alla fall den samma. Gott så.

Glesbygd'n

Jag är inte i glesbygd'n. Jag är i Malmö. Jag har idag fått ett plåster. Jag har svarat nej på alla frågor utom en och blodtrycket var bra. Så någon gång i oktober ska jag donera 4,5 dl blod. Det kändes som en bra grej. Nu sitter jag i soffan och tittar med ena ögat på nedan visade klipp och med andra ögat skymtar min kollega Leif R Jansson på SVTs sändning.


Idag kommer Glasgow Rangers till Malmö. Returen som kan ge MFF 70 millar enligt min Glasgowmedresenär mr Larsson.

Som få säkert missat så bröts matchen mellan Djurgården och Malmö FF för ett par dagar sedan. Jag var där. Jag fick lite ont i öronen men inget av knallskotten landade i min absoluta närhet. Vissa hade inte samma tur... Jag är helt övertygad om, efter att ha specialstuderat mina bilder, om att alla knallskott kastats av DIF-anknuta idioter. Den MFF-anknutna mannnen som på bilden nedan får stryk och som enligt vissa DIF-falanger var den som kastade satt vid det aktuella tillfället ett par rader upp och hade händerna efter sidorna.
Men det spelar mindre roll vem som kastade och från var. Idioterna vann igen och förlorade det gjorde en skrämd pojke med sitt lags tröja som omgiven av rustande poliser fick sig en upplevelse som knappast kan kallas trevlig.

Malmö FF skräller

Dagen blev lång. 06:14 gick brandlarmet. Ibis hotel Glasgow City utrymdes snabbt och utan panik. Efter att jag och mina medboende kamrater fått stå på den kalla trottaren i dryga halvtimmen fick vi åter gå in och krama kudde. Efter lite vila gjorde jag sen stan. I jakt på en affär som sålde böcker gick vi, jag och herr Larsson, både åt väster och öster. Tillslut hittade vi vad vi sökte. Den låg 50 meter från hotellet. Sen vilade vi igen och åkte sedan kvickt med taxi till arenan. Väl där hoppade jag ur medans herr Larsson tog taxin tillbaka till hotellet för att hämta sin ackreditering. Jag å min sida hann klämma in ett jobb åt NSD och började sen skåda fotbollsmatch. Det gick bra. Daniel Larsson målade snyggt och blev glad åt rätt håll.





Nu blir det resa till hotellet. Skottarna har redan släckt ljuset och låst toaletterna. Så nu sitter vi kissnödig i mörkret. Imorgon flyger jag hem igen. Miniresan till öarna är slut. Jag ska småjobba lite och eventuellt flytta in på kontor. Det ska bli kul.

Trasten är död men Skotten sitter i taxin

Läsarraset blev anonymt men ändå smärtsamt. Att förmedla filmer där trastar går till hävderna är tydligen inte populärt överallt. Ja ja. Det finns värre saker folk har skjutit än trastar. Jag återupptar mitt skrivande. Är i Glasgow. Malmö FF ska imorgon möte legendariska Rangers på lika legendarisk Ibrox. Norling och hans grabbar entrade det fläckvis solbelysta gräset och klagade efteråt lite på gräslängd och på dåligt pumpade bollar. Men de bet ihop ändå. Tappra själar.


Vid varje allsvensk drabbning, vid varje landskamp och vid varje europeisk match med svensk anknytning så tror gemene man att det är på planen den stora drabbningen utspelar sig. Så är det inte. Matchen Aftonbladet - Expressen finns alltid där. Som ett ständigt brinnande Old Firm, som ett pumpande El Clasico som en match mellan Timrå IK-Sundsvall Hockey i Gärdehov. Där strax bredvid strålkastaren i skenet av lysrör, med svalt kaffe och hetsiga chefer och med publik bestående av en trött vaktmästare som vill gå hem och dricka sig sömnig. Där står matchen som är den största. Den med mest känslor. Den där alla vill vinna.
Imorgon går den mellan Mattias Larsson och Johan Flinck. Det kommer bli kamp. Det kan bli blod. Som tur är så bevakar och bedömer TT-Skiöld det hela. Gott så.

Efter vi gjort vårt på Ibrox så hoppade vi in i en taxi. Vincent hette den mannen som körde. Han hade hår i öronen och hejade på Celtic och bar på ett par tusen ton kärlek till en svensk fotbollsspelare. Henrik Larsson (suprise) heter han som var måltavla för för öronhårsmannen V. Det tog bra precis hela taxiresan och några minuter efter vi stannat för Vincent att berätta och med engelska ord och skotskt uttal beskriva sin gnistrande amour. Sen skrev han ner ett halvt A4:a med ställen att äta på åt oss. Så nu är det dags för just det. Mat.

Semestern vol 2

Nej jag latar mig inte endast. Jag står på barrikaderna och skickar hagelsvärmar mot snyltgästerna från fågelriket. Kollega, vän och underbara människan Joel kom på besök. Han tog rygg under ett rutinuppdrag. Ett lyckat sådant.

Sommarpaus

Jag är på semester. Jag har varit i Italien men just nu befinner jag mig norrut för de flesta av er. Jag har idag och igår och dagen före det badat på det ställe som namngivit denna blogg. Jag har gjort ost. Eller i alla fall kommit halvvägs i vår ystning. Nu ska jag sova lite.

Andreas biktar sig om bloggtorkan

Andreas Bardell har har bloggtorka. Alla söker en syndabock. Jag var tvungen att ta till tankekraft för att få fram svaret. Men det gör jag så gärna. Jag gör det för er, för internet, för fotografin och framförallt för Andreas.

Jag älskar Danmark

Ja.. Vad ska man säga. Danskarna vinklar lite oväntat på den kommande föryngringen. Personligen hade jag hoppats på infertila gener så vi hade varit tvugna att importera igen.

Kaveldun

Jag hade inte så mycket att göra idag. Åsa åkte till en annan stad och jag gick mest runt i lägenheten och var lite hungrig. Så jag tog med mig en sax och min ryggsäck. Sen cyklade jag ut i Malmö. Jag letade och letade. Hittade tillslut vad jag sökte. Kaveldun. Jag har någon gång hört att det ska gå att äta denna växt som på hösten ser ut som en cigarr eller en kebab. Efter att ha letat lite på diverse bloggar fick jag veta att det i slutet av juni är hög tid att ge sig ut för att få hem det vissa kallar delikat. Så det gjorde jag så. Men i Malmö var jag lite sent ute. De flesta hade redan börjat spruta pollen ur sig men i vissa skuggiga delar hittade jag spröda, gröna skott som såg ut att funka.
Jag kom hem och la dem prydligt på rad. Funderade på om detta verkligen var en bra idé. De såg inte så jätteaptitliga ut där de låg lite vissna och en hade till och med bladlöss. Men jag vek inte ner mig. Hade jag nu släpat hem skiten så skulle de bara ätas upp.
Så jag kokade upp vatten. Saltade en aning och puttade sen i de små veggokorvarna. Efter tio minuter hällde jag av kokvattnet, som nu var grönt, och lade de små rackarna på ett fat. Lite smör och salt fick göra den första sällskap i munnen. Resultatet? Konsistensen kan nästan liknas med råstekt potatis. Det mjölnas i munnen ungefär som en pommes frites insida. Smaken är väldigt svårbeskriven men tänk majs, sparris och svag vitkål blandat med lite spenat eller nässlor. Något åt det hållet. Gott tycker jag och över förväntan. Att äta kaveldun bara rätt upp och ned är nog inte helt rätt melodi. Men som ackompanjemang till ett grillat rådjurskött kan jag mycket väl tänka mig att den skulle komma till sin fulla rätt.