Glad för lite

Ska åka till Norge på torsdag. Längdskidorna har premiär och för att förbereda mig lite snurrar jag runt på skidförbundets hemsida.


Inte vet jag. Det är förmodligen beskärningen på hemsidan som gör att bilden känns lite... Låt oss säga Tyskland sent trettiotal. Tur att kavajerna går i svart och inte brunt.
Vattenfall uppe i det högra hörnet bryter förvisso brunkol i just Tyskland men inte tror jag att det är det som Vattenfall och Skidförbundet vill påvisa genom denna annons.

Inpräntat

Det regnar. Det är grått. Jag har de senaste dagarna legat i sängen 20 av dygnets 24 timmar. Det är inte likt mig. Men när man är sjuk så är man.
Jag vänder mig lite emot att vara så förbannat depp när det är höst. Men även fast jag tycker så blir det likväl lite sorgligt och i allmänhet neråtstämning när det är som det är nu. Det blir liksom inpräntat i en att man ska tycka att regn och gråa skyar är jobbigt och deprimerande. För inte så länge sedan fann jag roligheter i regn. Hoppa i pölar. Titta uppåt och försöka fånga regndroppar i munnen. Dämma upp rännilar till gråa bassänger bara för att få känna naturens kraft light när man sedan öppnade upp flödet och lät vattnet forsa fram hela vägen ner till kasa.
Men idag dämmer jag inte.
Har inte fångat en enda vattendroppe med munnen.
Istället har jag varit och jobbat på en match som utspelade sig på fruset vatten. Alltid något.

Tuffheten

Det är inte tufft att kasta flaskor mot min vän Glenn.
Det är inte tufft att i sin iver att få slåss springa över en sjuttioårig man med krycka.
Det är inte tufft att kasta kamerastativ och stolar.
Det ser lite roligt ut men är knappast tufft att försöka svämma över kanalen.

Inte Lykke Li men ganska så lycklig

Dagen regnar bort. I den av stora silvret färgade dagen sitter jag och medans koldioxiden har fest, barnadödligheten i Zimbawe ökar och Peshawars gator färgas av rött blod så är min största utmaning idag att hitta ett par boots med rätt färg, skön form och en lagom diskret men ändå iögonfallande dragkedja. Ibland tittar jag på den del av mig som påstås vara medveten och på den andra som är modemedveten och det börjar liksom att klia i ryggraden, den som jag trots allt vill ha.

Mallen

Det är höst ute. Jag sitter vid ett bord och dricker kaffe. Micrade bullar men mitt besök fick jobb. Så nu har jag tryckt i mig alla tre själv.

Bölden Sölden

Jag lider ibland. Men inte idag. Idag har jag hittills jobbat i tre timmar och åkt skidor utför backar och stup ungefär lika länge. Jag och kollega Pontus spänd pjäxor och okte korglift. Det var najs.

Anlände i onsdags. När jag är ute och reser har jag vissa rutiner för att inte glömma saker. En sådan sak är att när jag bär mitt bagage så räknar jag alltid till tre innan jag börjar gå.
Ett. Lilla handbagaget.
Två. Stora handbaget.
Tre. Vanliga väskan.

Ankommen till Innsbruck gjorde jag denna trestegsraket ännu en gång för att sedan hämta den svart Fiat som jag och Krokofilen skulle åka i. Bilade med en felkörning på fyra, fem mil sedan till Sölden och väl framme öppnade jag bagageluckan. Då slår det mig. Just denna resa hade jag räknat fel. Eller rätt. Jag hade som vanligt räknat till tre men kruxet var att jag hade fyra väskor. På ett i Innsbruck rullande bagageband åker min svarta kameraryggsäck runt runt. Den är tack och lov tom på innehåll förutom min necessär men ensamheten kröp nog på ändå där den åkte karusell cirka tio mil från sin ägare.

När jag når lost and found på flygplatsen skrattar de rått åt en klantiga svensken. Ingen medkänsla där inte. Nej nej, hon upplyser mig om min klantighet och jag bestämmer tyst för mig själv att hon växt upp tillsammans med Hitler men vridit sin ondska åt ett annat håll. Inget annat att göra än att ställa alarmet på 06.00 och bila de tio milen tillbaka till Innsbruck morgonen där på. Som bonus på min lilla glömske road trio var jag unge fär tretton centimeter från att klippa två bruna rådjur som i den svarta morgonen hade tagit sin tillflykt till den våta vägbanan.


Om någon undrar varför pojken i orange jacka ser så nedrigt nedslagen ut så är de för att Ponuts kallade honom Pläppmiffo sekunden innan.

So far from your lemonade, Santa Monica Bay

Kontoret ligger öde och tyst. Klockan är inte mer än åtta. Jag har redan slukat två koppar kaffe och bageriet här bredvid har gett upp och likaså mina frukostplaner. Låg och stirrade i taket mellan klockan ett och halv fem inatt. Vet inte om det är jetlaggen som gör några sista dödsryck eller om jag helt enkelt har sömnöverskott. Om några timmar lyfter jag hir som helst igen. Denna gång mot de österrikiska alperna. Den alpina cirkusen skall gå av stapeln och jag är taggad. Fullspäckade veckor framöver. Alpin världscup avlöses sedan av slutspurt i allsvenskan. Jag kommer för fjärde året i rad att bevittna hur det svenska guldet i fotboll utdelas, det står klart. Nu är frågan bara om IFK eller AIK får åka guldbuss. Jag vet vad jag hoppas på.

Nu ska jag packa stegjärn, solglasögon och reflexskärm.

Bildsätter idag med en smygtitt på kommande och välbehövlig hemsideuppdatering.



Feedback på det?

Vi kommer att gå rakt över era bilar

Flygplatser. Få saker kan kännas så vardagsdeprimerande som flygplatser. Inte bara blir man påmind om den växande koldioxidberget man är med och bygger utan hela alltet med flygplatser är mig motbjudande. I alla fall de större varianterna. Jag kan känna att små flygplatser fyller sina funktioner. Kallax eller Midlanda till exempel. Som en utpost i en värld ett stycke ifrån. Men att sitta på Schipol och glo på grå väggar, grå element och turkosa flygplan är ingen hit, sen tycker jag att de där låga bilarna som baxar ut planen ser både fjantiga och osympatiska ut.

New York är för denna gång lagd till handlingarna. Ett trevligt besök. Igen. Även om mina skjortköp gick om intet så gjorde jag andra tappra försök att få upp Obama och hans gäng ur sin ekonomiska depression.

En sak man inte ska gör när man lämnar New York är att på Axels (fd. Görans) köksbord lämna sin telefon på laddning.

NYC BABY!

Idag regnar det. Ett renande regn faller på Brooklyns trottarer och jag är sugen på pannkaka. Gårdagskvällen gick inte direkt i den kristna lärans tecken. Eller drack vi kan hända lite vin också?
Men är man i New York så får man passa på. Mexikanska maten var god och den svenska snubben som ägde stället hade ett mycket manligt skägg. Axel (fd. Göran) utmanade mig på ett jaktspel. Fem dollar senare satt jag på en stol med en rått flinande Axel (fd Göran) mittemot.
"Vem är det som är jägarn nu?" flinade han och försökte sen betala vår nota med kreditkort.

Dagens schema ser ut som följande.
Äta pannkakor.
Gå på Obamautsällning.
Byta skjortor som jag köpte igår. Trots att tölpen till biträde tog mina mått med sitt vita måttband så var skjortorna ganska mycket för stora. Antingen gick jag ner 20 kilo på vägen hem eller så mätte han fel.
Hänga med Pontus.


Med tanke på att Axel (fd Göran) är gift så är det aningen anmärkningsvärt vad han går och fönstershoppar när han är i stan.

Publikfest

Är det så här amerikaner på basket firar coola dunkar eller snygga upplägg?








Nej. Men när priset i tävlingen vem som skriker högst är en pizza då jädrar tar de i från tårna.

Upp i din

Dagens bekräftelse.
"I like your scarf. I like your jacket. I like your tight jeans. Curly hair is nice. Have you seen Bruce Springsteen when he was young?"

Jag behövde komma på fötter mentalt igen. Min tunga slant ganska rejält i eftermiddags. Jag stod i en hiss på väg till 72:a våningen och både rodnade och skrattade åt hela situationen.
Jag skulle försöka komma upp på en skyskrapas tak. Detta gick tyvärr inte eftersom den ihållande blåsten gjorde detta livsfarligt. Jag fick istället tipset av säkerhetspersonalen att åka upp till de restaurant som fanns på 72:a våningen.
"The view from up there is amaxing! They got a city view in panorama." lovade hon.
Sagt och gjort. Efter många om och men får jag över telefon tag på en person som verkar ha koll på läget. Jag försöker att förklara min idé. Men när kvinnan i den andra änden svarar.
"Sorry Sir. I can´t understand you."
Ja, då får jag lite lätt panik. Jag får så när jag inte blir förstådd. Istället för att då ta det lite lungt, andas och sen framföra sitt ärende så gasar jag på ännu fortare. Det är nu det händer.
"Yes. You see i talked with another person. Her name is Judy, she is working in the security. And i think... Yes, you se. That you got a lovely view up yours...(paus som känns som tio sekunder),,. Up at your restaurant. That it got a lovely view".

Hon förstår efter ett tag vad jag vill. Komunikationen främjades inte direkt av att jag efter min tungsladd börjar fnissa så smått.

Knullbesiktningen

Underbart när Rasken besiktar sängen. 2:45 in i klippet.

Korgboll

60 dollar kostar det att ta sig från mitt hotell till Palace Auburn Hills där Detroit Pistons spelar sina hemmamatcher. Hemresan går på exakt lika mycket. Att hyra dodgen i två dygn kostade 88 dollar. Att ha haft kvar den i rött skimrande dodgen hade således varit en mycket god affär. Både ekonomiskt och känslomässigt. Nu blev det inte så och eldarna i mitt bröst är inte lätta att släcka. Pengarna ger jag väl fan i men känslan av att få byta fil med en mindre stridsvagn är skön och saknad. Nu fick jag åka med en kille som hette Jeff och som snällt väntade utanför hela matchen.

Jerebko gjorde debut och lyckades dunka med ansiktet åt rätt håll samt hamna i ett smålöjligt slagsmål. Cred ska han ha som inte la sig platt mot ett av NBAs busfrön. Vi skulle idag träffas för att plåta lite i Detroits sköna miljö. Dock verkar han ha gått i ide. Telefonsamtal förblir obesvarade. Mailens inkorg gapar tom. Facebook har inga nya meddelanden och då och då rings det undrande från Sverige och undrar när jag levererar bilder. Time will tell eller Jonas om man så vill.


Läs även andra bloggares åsikter om NBA, Jonas Jerebko, Basket, Foto

Down Town Detroit

En lättare ångest i separationens tecken infann sig igår. Dodgen hade gjort sitt. Den i rött skimrande asfaltsfarkosten fick återigen ställa sig på Dollars parkering. Jag packade ut klappade huven farväl och klev sen ombord på shuttlebussen utan att vända mig om. Det hade gjort för ont.

Var på baseball igår. Letade upp en kollega som hette Lena. Förklarade att detta var min jungfrufärd på baseballens hav. Hon himlade med ögonen och undrade what the heck jag gjorde där. Men hennes sympatiska sida kom snart fram. Hon placerade mig i det bås som hon ansåg säkrast.
"But please boy! Keep your eyes with ya. If something coming into the box hit the floor. Dont try to be a hero. Ya know, anything can happen. Bats can come flying, balls can come smashing. This is a speedy sport."
Hon gjorde nog sitt bästa för att få mig att förstå att detta inte var en sport som vilken som helst och sanningen skall sägas. Jag blev lite rädd.


Så hur gick det då?
Ja. Vad ska man säga. Det som följde sen var en fyra timmars gäspning. Baseball. Vem fan kom på det egentligen. Lägg ner baseball. Jag finner det högst paradoxalt att i detta land där alla kickar skall komma här och nu har en sådan långsam sport som baseball som främsta flaggskepp. Så lite action som det bjuds på. Korta korta sekvenser av action kryddat med missade slag långa spelavbrott för att inte nämna alla barn som vinner cyklar, alla krigsveteraner som ska applåderas och någon lite smårultig tjej som varit och seglat i Irak och bombat.
Inget slagträ och ingen boll hittade sin väg in till oss i fotobåset. Detroit Tigers vann. Jag blev inget baseball-fan den här gången heller.Detta är min utsikt här i Detroit. Love it! Ikväll blir det basket. Får se om mr Jerebko får vara med och leka.

I de breda gatornas land

Välkommen till den fria världen. Du kommer gilla det här

Man märker att man är i USA när:
Man hyr en bil som kostar 600 spänn för två dygn och denna bil är en fet Dodge i röd metallic.
Man blir på Wndys nekad att köpa hamburgar om man inte har bil.
"We dont serv walkers"
Jag fick snällt ta min röda Dodge och kör de femton (15 och jag skojar inte) meterna till luckan. Som straff fick den välätna butiksbiträdet göra mig en sallad. Hon kväljdes nog av obehag av att måsta servera en sådan nyttighet.

För trött för att orka skriva något mer. Återkommer imorgon med bild på min Dodgen. Den är fett röd.

Något bortom bergen

12:10 imorgon bär det av. Har fått en jobbgnista som suttit och knypplat på undantagets kammare. Det känns skönt och inspirerande. Riktigt längtar till storstadens gula bilar och höga hus.

Nu ska jag strax på Frölunda och försöka komma in i hockeyn.

Har bara packat läsning än så länge. Selma får åka med. Likaså den käre Dan. I världens hippaste stad kan både Selma och Dan komma till nya och ännu högre höjder. Till sådana som finns bortom bergen.

Detta lyssnar jag på hela tiden.

Bokar en bokning

Sitter och bokar. Flyg, hotell och bil. Bil, hotell och flyg. Varvar med att maila och ringa alla tänkbara presschefer och kvinnor med PUBLIC RELATIONS som arbetsområde. Facebookar upp lagfotografer och frågar om resvägar, uppkopplingsmöjligheter och rutiner. Förbannat rolig resa på gång även om det transatlatiksa pressfolket är väldigt svårnåliga.
Så här ser schemat ut.

02 oktober. Avresa från Landvetter 12:10. Landar 17:30 lokal tid i Detroit. Plocka upp bil och bila längs route 63 de dryga 20 milen till Columbus.
03 oktober MLS Fredrik Ljungbergs Seattle möter Columbus Crew.
04 oktober MLB Detroit Tigers - Chicago White Sox (här ryker baseballoskulden)
05 oktober NBA Detroit - Miami
07 oktober NBA Detroit - Milwaukee
08 oktober NHL Detroit Red Wings - Chicago Blackhawks
10 oktober NHL Detroit Red Wings - Washington Capitals
11 oktober flyg till New York. NHL NY Rangers - Anaheim Ducks
12 oktober NY Rangers - Toronto Maple Leafs
13-15 oktober hänga med Axel (fd. Göran) i New York

Därför

Varför man inte skall lämna sin dator obevakad när Björn Hermansson är i närheten.

Bistro

Åker tåg och passar på att äta en taskig lasange i bistron. Just ordet BISTRO finns uppklistrat på tågvagnens fönster. En liten pojke på fyra år och som precis verkar ha lärt sig bokstäver följer de röda bokstäverna med sina fingrar. Han bokstaverar ljudligt.

Beeeee
Iiiiiii
Esss
T
Ärrr
Oooo

"Titta pappa vad det står! Tåg."

Dödens viskning

För ett år sedan satt jag utarbetad efter OS på en stor sten i en skog som ägs av Öhléns. Den gången för bra precis ett år sedan sade någon i en comradio
.
"Var beredd nu. För det går över berget åt ditt håll"

Idag runt åttasnåret sprakar komradion igen.

"Nisse. Jag stötte en nu. Det gick lös åt ditt håll. Kommer ner för berget."

Adrenalinet rinner till. Det går inte ens en minut. Jag hör några kvistknak och genom granriset ser jag en mörkröd hornkrona. Bakom ett björkbuskage stannar så en älg upp och känner förmodligen min vittring. För istället för att kliva ut på det öppna hygget som älgar som följer denna stig gör nästan jämt så håller sig denna individ inne bland barr och ris. Han sätter så av igen. Jag följer honom i kikarsiktet. Det kommer en öppning i vegitationen. Jag får plötsligt fri sikt. Älghår utan vare sig björk eller tallgren emellan. 308:an viskar dödens viskning. Reaktionen hos älgen är ingen men min känsla är bra. Från kvistknak till skott har det gått ungefär fem sekunder.

Hundförar-Anders kommer. Vi väntar någon minut och sen går Anders in för att se efter. Tvivlet börjar komma.

Satt inte kulan där den skulle?
Springer det i skogen runt en stackare med trasig kropp och ångest?

Efter några minuter får jag beskedet via radion.

"Du kan komma. Han ligg hännan."

I en gran sitter en kula insprängd. Blodspåren är tydliga. Små röda öar mellan stubbar och lingonris. Sen ser jag hur han ligger där. Grått mot grönt. Skottet har gått genom båda lungorna och satt älgen på tåget till döden.

Läs även andra bloggares åsikter om Älg, Älgjakt, Skog, Natur

Det var inte värt att stå ut med dina vänner bara för att få vara med dig

Jag sjunger en sång jag dansar en dans. Sitter på tåg. Försöker komma underfund med allehanda ting.

Jakten på en långbent kung av fotboll byts mot en jakt på en långbent konung av skogen.
Mina tidigare försök att göra lite skogsblogg av detta har väl inte gått aå bra som man kanske hoppats. Men vi får se om det denna gång går bättre. En revolutionens vind har blåst genom jaktlaget. Pass ska hädanefter lottas och inte delas ut efter ålder och gillande.

Ikväll ska jag skjuta in min Lakelander 308. Fjolårets älgjakts enda skottillfälle blev på en kanadagås. Vi får se om detta år bjuder på ett bättre resultat.

Spotifyroulette så gör du

Sätt muspekaren på sökfältet i Spotify.
Blunda och tryck lite på måfå på tangenterna.
Tryck sök.
Om det inte blev något resultat tryck på det som Spotify föreslår.
Blunda igen och dubbelklicka tills ljud ljuder.

Mitt resultat


Och om någon nu för tiden vill ha invites så har jag en massa över.





Läs även andra bloggares åsikter om Spotify, Invites, Roulette, Spotifyroulette

Så kan det gå

Om det är 32 grader varmt.
Om man har fotoposition nummer 57.
Om man måste ta lagbild och sen springande måste kryssa mellan funktionärer och kamerateam tillbaka till plats nummer 57.
Då kan man bli svettig.

Det var nära...

Mitt tips gick nästan in.

Stena Iberian

- I´m sorry Sir, the plane is booked full.

Där står jag. Med en e-biljett och betald resa. Men planet från Barcelona till Madrid får jag likväl inte kliva på. Missar jag detta flyg missar jag matchen Real Madrid-Deportivo la Coruna. Missar jag den matchen har jag inget i Madrid att göra. Det är ytterst nära att den lite småsöta inte så unga incheckaren får smaka på min vrede. Men efter under ett antal sekunder andats samt snabbt överlagt fördelar respektive nackdelar för att brusa upp och ställa till en scen. Jag blir slussad till en annan desk. En korttjock tjej tar emot. Hon förstår inte min desperation och hennes engelska är väl inte direkt glänsande. När jag försöker förklara och säga att ”It´s you who have made a misstake, not I” blir hon svart över ögonen, pekar på sig själv och säger ”What have I done to you mister”…
Här är det nära. Tankar på att börja slänga saker och sparka i väggar kommer till mig.
Men jag går den diplomatiska vägen. Efter ett tag kommer på min önskan platschefen. En kvinna strax över 40. Jag förklarar, vrider på huvudet, ser uppgiven ut, visar med hela mitt kroppsspråk att detta är en stackars krullhåriga pojke som är så förskräckligt förtvivlad. Förtvivlad på grund av det stygga flygbolaget girighet för pengar. Hon får något ömt i blicken och beordrar den korttjocka att söka i register efter andra flighter och får efter lite turer fram en flygning som skulle få mig i Madrid till klockan åtta. Åtta börjar matchen så jag förklarar att det inte går för sig. Jag tittar chefkvinnan i ögonen. Drar ihop munnen och blinkar. Blinkar. Blinkar. Försöker få det att se ut som att mina kinder när som helst kan bli kluvna av tårar. Hon greppar sin walkie talkie. Rabblar några snabba meningar på spanska och förklarar att hon bett gaten ropa ut en förfrågan om någon kan tänkas upplåta sin plats mot en kompensation. Efter tre minuter får hon ett sprakande svar. Det finns en kille som ger upp sin plats.
”We got to run! Fast! Very fast”, säger hon och sätter i högklackat av så att det sjunger i stengolvet. Vi hinner. Framme vid gaten frågar jag om jag får krama henne. Hon hinner inte svara innan jag har gjort allvar av min förfrågan. Något förbluffad skrattar hon fram ett ”Thanks” och när transportbussens dörrar går igen så vinkar vi leende till varandra.

Minuter senare sitter jag i flygplanet och lovar mig själv att aldrig mer åka med Iberian Airlines. Nio timmar senare bokar jag en enkel biljett Madrid-Barcelona med Iberian Airlines. Tolv timmar senare står jag vid en incheckningsdisk.

- I´m sorry Sir. But it seems like the flight is overbooked.

Så nu sitter jag här vid gate J56. Det är inte säkert att jag kommer med flyget till Barcelona. Hade jag haft en pilbåge hade jag sökt upp VDn på Iberian Airlines och gått lös.

Suck.
I Monaco upplevde jag och Orren lite blandade känslor. Vi förenades i vårt hat mot skattesmitarpardiset samt i vår kärlek till den något mystiske mannen som gav oss lift hem till Nicé. Här finns bild på oss och en liten sammanfattning av krönikör Orre.

Krav på en taxichaufför

En liten enkel lista på vad som kan krävas av en taxichaufför

1. Hitta till en angiven adress.
2. Inte krascha in bilen i räcken.
3. Någorulunda skött kroppshygien.
4. Ha en gul bil.

Taximannen som körde mig och Orren idag hade en gul bil.

Presschefer och annat löst folk

Idag har varit en knyta ihop framtiden dag. Det har bokats flyg, det har fixats hotell, det har ringts presschefer, ständigt dessa presschefer...
Idag var det Real Madrids tur att få äran att höra min ljuva stämma via telefonen. När jag frågar efter engelska så hördes bara ett "no" och sen ett långt dovt tut. Dom lade helt enkelt på. Snällt.

Jag ringer ytterligare säkert tio gånger, varav de flesta slutar innan jag ens hunnit framföra ärende. Vissa gånger hör jag bara hur någon lyfter på en lur för att dirkekt lägga på den igen. Med en stilla norrländsk glöd börjar jag hata denna klubb som slaktaren Franco hade som skötebarn. Men den som ger sig får sällan ligga. Därför ringer jag om och om igen. Tillslut får jag tag på en person. Vuja dej-faktorn är hög när jag får veta att mail är det bästa sättet att kontakta mediaHitler.
Det har nu gått ungefär 14 timmar och inget av mina två mail är besvarade.

UEFA fick då bli mitt ljus i detta mediamörker. Mailen studsade tillbaka och trots att jag var 25 dagar sen med min ansökan så fixade den anonyme mailsvaraen min ackreditering genom att som hon/han skrev.

"I´ll fix it all by talking serious with my supervisor"

Det kallar jag hjälp. Dagens vita kamel går därför till UEFA. Den svarta får Franco och hans anhang i Madrid.

Zlatan

Swing för hyresgästföreningen

En råtta som inte svarar på tilltal måste ju vara sjuk.
Roligaste bloggtipset på länge. Missförstådda, kränkta och illa behandlade människor i Sverige 2009.

Har du tråkigt?

Kolla

Mr Z

Mörkret har intagit träningsanläggningen. Drevet har stannat upp. TV, radio och skrivande press står i sann apartheidanda i olika av röda plastsnören avskilda fållor. Jag står sist. Utan fålla men med kamera och nyinköpte skor. Zlatan är klar med alla fållor. Går förbi mig. Jag tar sats och droppkickar honom över munnen.
Nej. Jag tar sats mer okroppsligt. Inombords. Fattar mod och säger:

- Tjena Zlatan. Har du tid för en bild?

Zlatan vrider sitt huvud åt mitt håll. Avståndet är inte mer än att jag om jag ville skulle kunna peta på honom med en medellång pinne. Den långa kroppen stannar liksom till utan att sluta gå. Han tycks överväga för sig själv. Jag känner hur ett hopp tänds inom mig. För en mikrodel av en sekund så sänder min hjärna ut: Kanske, kanske, kanske.
Men.
Inte.
Mr Z sätter återigen kroppen i rörelse. Slår ner blicken i betongtrappan och säger.

- Naaaj, du har fuott ditt.

Sen försvinner han ner i den stora betongbyggnadens mage.

Det spanska sinnet

Jag blir inte arg. Väldigt väldigt sällan visar jag när jag blir arg. Jag kan viska lite hatiska ord i smyg men inte så mycket mer. Oftast är det så. Istället för att ödsla kraft och tid biter jag istället ihop och går vidare. Igår gjorde lekte jag tvärtomleken, och kan ni tänka er. Det fungerade.

Orren skriver om sin upplevelse här. Jag hade ungefär samma situation. Barcelona är det bästa så åtminstone placerat topp tre bland världens klubblag. Bara deras museum skall tydligen dra in lika mycket pengar på ett år som en vanlig allsvensk klubb har i omsättning. Alltså rullar det ganska fett med dineros inom det katalanska fotbollsskeppet. Att då inte kunna ha en arena med fungerande internet är under all kritik. Nätverket fanns där men fungerade inte att surfa på. Alltså helt värdelöst. När jag påtalar detta för en snubbe som såg ut att ha detta som jobb så får jag förklarat att tekniker tittar på problemet. När halvleken är till ända och pausen som efterföljer lika så frågar jag igen hur det ser ut med uppkopplingen. En axelryckning senare brinner det. Här står jag med en bildredaktör i luren, en dator i handen, två kameror på axeln och fem färdiga bilder på Zlatan i datorn. I nästan gråtfärdig ton berättar jag för den slipsprydda herren att han och hela jävla Barcelonaklubben är ett gäng amatörer. Riktiga amatörer. Hans engelska var väl inte den mest briljanta men om man bara säger amateur på lite spanskt vis och väver in ett eller två fuck så förstås budskapet ändå. Som en liten krona på min störtskur ovett så slår jag min enda lediga hand i en vit dörr. Sen går jag ut och ser att Zlatan precis ska till och slå avsparken. Jag springer in för att hämta ett minneskort och ser då hur slipsmannen står och pratar i telefon. Fyra minuter senare funkar det trådlösa nätverket. Inte galant men något så när tillfredställande. Bilderna kunde börja ticka iväg så sakteliga. Här är en liten del av gårdagens bildskörd.

Det kryper mot kväll

Solen sänker sig så sakt över Barcelona skuggorna blir långa och glasfasaden på byggnaden mittemot gnistrar i ilsket rödgult. Efter en förmiddag på stranden och allmänt gatlopp så har min hud hunnit bli både rödlätt, aningen sandig och den där klibbiga känslan som torkad svett ger är påtaglig. För bara någon minut sedan bestämdes att jag förlänger min vistelse. Torsdag byts mot Måndag.

Igår åt vi tapas. De små korvarna var godast. Orren envisades med att innan inmundigande alltid tappa sin föda i sitt knä. Onis vann tävlingen störst snus till tämligen låga odds och mitt bankkort gick ut i strejk.

Inte många timmar kvar nu.
Dusch, middag på Flincks hotell och sen iväg till Camp Nou. Detta blir en spännande kväll. Har ännu inte bestämt om jag ska köra remotekamera eller köra tre kameror i knäet. Vi får se.

Del Mundo

Alla talar om Barcelona som en sådan otrolig stad. Jag har varit här ett par gånger nu och det är först nu jag börjar gillat. Har spatserat gatorna här både idag och igår i jakt på Zlatanhysteri. Den finns här men den riktiga hysteriintevisiteten har inte infunnit sig än.

Vi har varit på presskonferens idag. Cirkus timmen efter uppsatt tid glider tränare Pep in i sandaler, shorts och t-shirt. Ganska soft. Hans första omdöme om Zlatan? Att han var lång.

Igår kom Orren till Barca. Han skall stationeras här en inte så ringa tid allt för att följa mr Ibrahimovic. I väntan på Orren så besökte jag en bar i närheten av Camp Nou. Barerna och cafeerna där i närheten lider av samma obrydda stil som vissa rockstjärnor lägger till sig med. Rockstjärnor kan sunka ner sig rätt rejält och ändå få ligga. Barerna runt Camp Nou kan skita i att måla om, inreda med fula plaststolar och låta små skalbaggar springa på väggarna. Det gör ingenting. Varje gång Barcelona har hemmamatch så är det smockfullt och barägarna tjänar in en månads inkomst på en kvälls öppet.



Läs även andra bloggares åsikter om Zlatan, Barcelona

Bilbao-Barca

Avspark 22.00
Mannen bredvid mig redigerar dagens tjurfäktningsbilder.
Det röks utan hejd överallt.

Väldigt mycket Spanien.

I en bitter ljuv symfoni

Tyskland har inte direkt solat sig i glansen de senaste dagarna. I alla fall inte den glans som jag är förmögen att se.
Det började ändå helt okej. Urstigen från Hamburgs flygplats får jag direkt en taxibil. Jamal heter den stora svarta mannen med ganska så väl tilltagna dreads. Han läser min lapp med hotellnamn och adress och funderar lite, slår sedan i sin kartbok och så börjar vi vår färd. Efter cirka tjugo minuter är vi framme. Men på denna gata finns inte nummer 91 som jag har på min lapp. Efter många om och men så ringer jag supporten på hotels.com där en kvinna som sitter i Dallas ger mig numret till hotellet. När vi ringer dit får vi veta att vi har kört helt åt skogen. Jag översätter helt åt skogen åt Jamal och Totally to the woods får oss att garva mitt i vår förödelse. Vi är förvisso mitt i Hamburgs centrum men hotellet bor inte där. Hotellet bor trettio minuter utanför staden. Vi börjar köra. Jamal beklagar sig lite. Detta är han sista körning på passet. Han vill hem och sova säger han. Efter taxifärd girar vi så tillslut upp på hotellets garageuppfart. Jag som känner att klockan glidit ifrån min tidsplan en aning betalar Jamal snabbt och spatserar sedan in på hotellet. Tror på fan att hotels.com inte har lyckats få iväg min bokning trots att jag både dragit visakort och fått bekräftelse. Nej nej. Kvinnan bakom disken säger att hon inget sådant sett. Hon har dock ett rum. Utan toa och dusch och internet finns inte på hotellet över huvud taget. Hon ber mig fylla i hotelliggaren med de vanliga uppgifterna. När jag kommer till fältet passnummer slår en blixt ner i min ryggrad.
Den vita tygpåsen innehåller mitt pass, en mp3-spelare, en bok och några visitkort. Det mesta kan lätt ersättas men mitt pass är dock något jag gärna ser i min ägo. Nu ligger den lilla röda boken i den lilla vita tygpåsen och guppar i Jamals stora blåa baklucka på väg hem till stora svarta Jamal. Kvitto fick jag dock av den käre Jamal och efter många vändor lyckas jag få tag på Jamals nummer. Han har inte sett någon tygpåse säger han men lovar att gå ner i bilen för att titta. Efter en halvtimme ringer Jamals chef och berättar att mina tillhörigheter finns i Jamals bil. Det är bara att ringa och bestämma träff.
Men det har inte jag tid med. Istället åker jag in till Hamburg igen. Hamnar i trafikstockning och de beräknade 30 minuterna blir likt ett under till 73.
Här börjar dock dagen att vända.
De snälla tyska kollegorna hjälper mig väldigt till rätta och när matchen sparkar igång så känner jag lugnet. Marcus Berg, som jag är här för att bevaka, spelar i och för sig inte från start men det känns ändå helt okej. Bundesliga är en fotbollsliga som inte får den uppmärksamhet i Sverige som den förtjänar. Efter sex minuter står det 2-1 till Hamburger. Jag har placerat mig och mina kameror nedanför Borussias klack. När Hamburgarna firar målet så får någon ölstinn tysk nog. Malt, humle, jäst och vatten uppspilt i ett plastglas är det sista han vill ha i sin hand. Därför kommer nu en plastmugg fylld med tyskarnas bränsle farande. Den träffar inte mig. Det är jag glad för. Dock blir nedslagningsplatsen en svart dator med ett vitt äpple på. Halvlitern öl kaskaderas ut över teknikapparaten och delar av den utsända fotografkåren får även dem sig en lite ölsprayning.
När andra halvlek börjar lida mot sitt slut kommer Marcus in på planen. Han har en bollkontakt och stänker sedan in 4-1. Han blir jublande glad och springer åt mitt håll med armarna utsträckta. Gott, tänker jag och skänker även en tanke åt den målkameran jag monterat i precis det hörn Marcus precis skjutit en boll i. Hoppas nu bara den satt.
Direkt efter slutsignal hoppar jag över reklamskyltarna och fram till den monterade målkameran. Redan när jag böjer mig över och ser att räkneverket står på 399 förstår jag. Här har det inte tagits många rutor. Bläddrar igenom de sju bilderna som finns. De tre första är från testskjutningen när jag satte upp den. Den fjärde från när jag testade tre meter ifrån. Sen finns det där en bild som ser ut att vara från en hörna och två bilder på målvaktsben. Thats it. Av Marcus historiska mål finns inte ett spår. Jag deppar ihop men finner litet senare en liten tröst när jag ser Mackan komma förbi den mixade zonen. Vi får ögonkontakt och hälsar. Jag gratulerar till målet och förklarar sedan bildläget. Marcus är inte den som är den utan följer med ut på arenan och ställer upp på några efterbilder. Jädrigt snällt av grabben från Torsby. Jag sänder lite bilder, packar ihop och tar sedan en buss in till city. Där värvar jag en taxichaffis vid namn Omar till missionen "Återfå Passet". Jag ringer Jamal och ger luren till Omar. En timme och femton minuter senare landar jag på hotellet. Äter en pasta, sveper två öl och somnar inom en minut från att jag lagt mig.

Just nu sitter jag i Barcelona. Flyget till Bilbao lyfter 15:15. Nu kan jag bara hoppas på att publiken ikväll dricker sin öl, att målkameran funkar och att Zlatan får spela.


Och jo förresten. Jag gillar mitt jobb.

MAN TÄNKER SITT

Om någon i Göteborg vill se en film före alla andra...

MAN TÄNKER SITT

Pressansvariga FC Barcelona

Slår ett nummer som leder till den katalanska klubbens mediaavdelning.
En dam svarar. Jag frågar om hon pratar engelska. Lite säger hon. Efter en kortare presentation av vem jag är och vad jag jobbar med så utspelar sig följande konversation.

NickelKickel So I wonder how i should send you my application form for the accreditation.
Barcelonatant I dont know.
N You dont know?
B No. But maybee email.
N Ok. I send you an email
B I dont know.
N And i also wonder when the team practise and if its an open for media?
B I dont know.
N You dont know?
B No not now.
N Ok. So do you know when you will know.
B I dont know. Maybee tomorrow.
N So you will know tomorrow?
B No. I dont know. Email!
N Email?
B Yes email.
N Should i email you the question?
B I dont know. Yes, email. Good bye. (klick)

Förslag till Barcelonas lednign. Kapa en promille av spelarlönebudgeten och skicka kansliet på en kurs i engelska A.



Läs även andra bloggares åsikter om FC Barcelona, Press, Media, Foto

Säkerheten 1.1

Ibland blir jag glad av det lilla. Idag är det lilla i det stora ett bokfynd. Gick in i antikvariatet med förhoppning om att hitta verk av vår husgud Dan. Jag fann inget sådant men dock hela sex band brun läderrygg med guldförgyllda bladtoppar. Sex stycken böcker som tittade ut från bokpressarna 1949. Göramålkänslan spreds likt en bläckdroppe i en vattenpöl. Jag lät handen glida över bokryggarna. På första sidan har den tidigare ägaren skrivit sitt namn. Hildur Karlsson som tydligen bodde i Grebbestad 1951. Dock har den käre Hildur inte läst dessa böcker. Det är obläddrade sidor som fnasar när de vänds. Varje bokstav blir av med sin läsoskuld i samma sekund som jag läser dem. När kassören med det fula håret och stickade tröjan tar emot mina sex skrynkliga tjugolappar så tycker jag mig se att Selma ler åt mig i sin lilablåa skrud.

Vi sitter i det återtagna rummet. Köket har tidigare varit vår hållplats. Men med aningens inredning, ett staffli och ett par högtalare så har vi börjat hänga i de förlorade rummet. Jag läser den lilablå kvinnans verk och Emil målar på ännu en hyresbetalning.

I helgen kommer återigen nya besökare till Manskollektivet. Femte helgen i rad. Göteborg är en evenemangsstad. Det är bra. Folk kommer gärna hit över sommaren.
Göteborg - Gårdtjärn
55 - 124