Vancouver väntar

Jag börjar få OS-känsla. Snön har vräkt ner och natten till idag fick jag sova hos MackanMedia. Min bil tog sig inte ur sin parkering. Enda sättet var att backa ut. Men 65 centimeter bakom min bil stod en silverglimrande BMW. Kändes inte aktuellt att chansa, repa och eventuellt få något kriminellt gäng efter sig. Därför blev det en natt i skuggan av NHL 10.

Snön skänker förutom mina tummar smärta även lite känsla av vad som komma skall. OS it is. Snart snart. Först ska jag bara, ska bara, ska bara.

Igår var jag på friidrott. På något sätt fick jag även lite känsla av olympiska spel där också. Kanske för att min rullväskas hjul snöade igen på vägen dit.

Torsdag och fredag blir det nu högeffektivt jobbande. Saker skall köpas, packas och kommas ihåg.

Jag har gått inunder stjärnor

Det är kallt. Fruktansvärt kallt. Igår gjorde jag årets fotbollsdebut. Det var svinigt kallt. Men jag tror nog både jag Jörgen och Dandanell kände oss lite duktiga där vi stod med bevantade händer och snordroppe på näsan.

Idag är det fortfarande kallt. Jag har ont i fingertopparna och jag skyller dels på Borås kyla dels på MackanMedias Marias stålsträngade gitarr. Men det gör ingenting.

Ett meningslöst inlägg.
Förlåt.

Det snurrar i min skalle

Österrike slutade precis när det kommit igång. Tråkigt för ett sådant landslag. Jag unnar dem verkligen framgång men det saknas tyvärr den där sista lilla spetsen.

Men om man nu tittar lite framåt så kanske det var bra att jag fick en vecka extra i Götet innan OS. Snart är det dags. Jag längtar lite samtidigt som jag känner att jag kanske vill vara hemma.

Igår skrev jag en låt. När jag läste igenom den efteråt förstod jag vad jag satt och sköt upp.

Em
Jag har gjort mitt, du sett ditt
D
Jag skär nu med ett enkelt snitt
C____________________________G
Vissa saker förtjänare faktiskt att dö

Om någon vågar ringa lirar jag den live.


Nu ska jag städa och sen jobba med kvitton och innebandy.

Praktikanten Dalibor

Utlovade igår att presentera min praktikant. Det var under gårdagen han tjänstgjorde på Bildbyrån. Låt mig presentera Dalibor "Dado" Doder. Vi startade lite lätt med vidvinkelgluggen. Här kommer resultatet och korta omdömen och tankar.




Det börjar ganska skakigt. Herr Carlén hamnar helt ur fokus. Dado gör ju kanske inte en kanondebut men vi skyller på dålig handledning och tar nya tag.
Betyg: 1 linsskydd.


Här tas det revansch. TV4-teamets Karin och Magnus fångas in action. Lite otajt men ändå OK. Plus för kamera-Magnus leende.
Betyg: 2 linsskydd


Aj aj aj. Fokusknappen verkar ha låst sig. Möjligt kan lite skärpa skönjas i Kim Anderssons nacke men Kim Ekdahl Du Rietz är tyvärr helt ur fokus. Men vi kan bara konstatera att Dado fallit in i tidigare mönster trots handledning. Hade tvåminutare delats ut hade nog praktikanten fått vila ett slag.
Betyg: 1 skottskadat linskydd


Nu snackar vi! Dalibor har fångat gottegrisen Kim med sitt favoritlivsmedel grädde på tungan. Snyggt, elegant och fin humor. Plus till modell Kim som bjuder på sig själv.
Betyg: 3,5 linsskydd.


Herr Ober in action. Handen, blicken, leendet. Skön luft ovanför och bra regisserad modell.
Betyg: 4 linsskydd. Plus för att Dalibor här vågat "ta ut svängarna" lite.


Bild med mycket glädje. Spellevinkskänslan på Lukas är skickligt fångad även om aningen oskärpa finns. Helt okej ändå.
Betyg: 3 linsskydd.


Här är det KVP-Åsa som verkligen sätts i fokus. Hennes intervju med Dan Beutler var förhoppningsvis mer varierad än Dalibors bilder...
Betyg: 3 linsskydd. Okej ljus men var är variationen?




Här visas det klass! Effektfull skärpevandring från Petersen till Beutler. Bevis på att konstnärsögat finns där.
Betyg: 4 linsskydd. Teknik och känsla kombinerat. Men... Lite mycket luft i överkant.


Nu har vi höjt ribban lite och börjat köra me lite längre teleojektiv. Dado behärskar kanske inte tekniken lika bra som på handbollsplanen. Favoritreportern Flinck i fokus. Eller kanske snarare just utanför.
Betyg: 1 linsskydd. Tyvärr. Bytet av objektiv kanske var förvirrande. Har jag gått för snabbt fram med min elev?


En liten revansch. Skärpan sitter äntligen precis innan Flinck lämnar lokalen. Ändå en liten tröst att Dado till sist räddade hem bilden.
Betyg: 2 linsskydd. Godkändt att ro bilden i land. Ingen kanonbild men han har den ändå.


En något förvånad Fredrik Larsson fångad. Helt okej och kul att se att Dalibor lyckats bemästra skärpan på så nära håll.
Betyg: 3 linsskydd. Bra "arkivare".


"Vilken pärla" skulle nog Bobbo Lauhage utbrustit om han sett detta. En kanonbild som Dado måste vara extremt nöjd med.
Betyg: 5 linsskydd. Handen, blicken allt stämmer. Dado kvitterar ut sin första fempoängare. Starkt



Samma tema som innan. Fredrik goes lite wild an crazy. Skärpan har dock hoppat lite och oskärpan i bilden stör en aning. Synd annars hade kanske ytterligare en femma kammats hem.
Betyg: 3 linsskydd. Ändå en okej bild trots stinget av oskärpan.




Läs även andra bloggares åsikter om Bild, Foto, Handboll, Dalibor Doder

Fikorna

Det har fikats. Igår fikade jag och Becca i den gamla staden. Där träffa vi Kurt och hans syrra som en helt vanlig onsdag satt och slurpa i sig inte mindre än tre glas röda samtidigt som de bolmade på lungtorpeder så det stod härliga till.

Idag har det åkts buss för att få fika. Som ursäkt angavs en frusen sjö som man skulle gå runt. Hela handbollslandslaget ägnade tre timmar av sin spellediga dag åt att åka buss, promenera och fika med den samlade presskåren. Lite fint och trevligt. Promenaden lämnade kanske lite övrigt att önska. Jag finner i alla fall föga nöje i att spatsera förbi en liten shellmack, upp för en liten kulle, ner från en liten kulle, genom en liten skog och över en liten parkering. Men men. Fikat var, som Henrik Larsson skulle sagt, OK.

Även om landslagets spel i detta mästerskap lämnat en hel del i övrigt att önska så kan man inte annat än att hylla Kung Conny, Staffan och Ola som låter oss i media följa med, prata, fota, filma och i bara i största allmänhet tillgå spelare och ledare. Vi låter dem vara ifred när det är önskat och vi får å andra sidan en öppenhet som mig erfaret inte finns någon annanstans. Det är lättjobbat och jag tror att alla tjänar på det i längden.




Ska försöka lägga upp en liten intressant sak här ikväll. Håll koll. En unik praktikant utlovas.

En dag som gick sådär

Pressrummet som för bara någon timme sedan sprudlade av folk är nu nästan tomt. Den snälla damen som verkar ha ansvaret går och torkar borden med en trasa. Hon tackade mig hjärtligt när jag slängde mina samlade kaffekoppar och flaskor.

Det var en tung förmiddag där jag gick runt och ältade för mig själv och lite för andra. Känner mig besviken. Kände att mina bidrag till 2009 års Årets Bild nog var det skarpaste jag lämnat. Både jag och folk som jag konsulterat har kvittrat uppmuntrande. Lite har jag försökt att inte bygga upp någon förväntan. Men det är ju lätt. Sveriges träning som jag skulle jobba på minuter efter jag läst nomineringslistan kommer jag inte ihåg så mycket av. Satt mest på en fånig liten österrikisk stol och försökte jämföra min situation med den som vissa har i Haiti. Det hjälpte lite. Att ligga utan läkarvård med porösa skelettdelar i trettiogradig värme är, kom jag fram till, nog bra mycket värre. Men allt efter dagen ömsom sprungit ömsom krupit sin väg så har jag lite vart och lite efter lagt ÅB 09 i ryggsäcken. Men den jäveln var aningen svårnedpackad och har en tendens att packa upp sig själv. Ja ja. Jag är hur som haver, skona skaver, glad åt mina vänner Daniel och Joel. Nomineringarna var de värda och jag får helt enkelt glädjas med dem en dag som denna. Trots allt är en tävling bara en tävling och när jag nu skrev så skrek hela min kropp nej. Men jag vet att det är precis så det är även om jag inte känner det. Om ni förstår... Imorgon kanske, eller om en vecka så kanske vetande och känsla stämmer överens.

Handbollen då? Jo. Som ni säkert vet så lade Sverige Slovenien prydligt över knäet i första halvlek. 30 minuter och redigt med smisk senare var det paus. Sen vände Slovenien och vann med ett endaste litet mål. Surt igen. Det är liksom alltid roligare att jobba när det går bra än dåligt (suprise).

Nu ska den sista strimman av journalister, majoriteten svenskar, strax lämna Olympiska Hallen för att försöka komma till respektive hotell. En öl kanske? Fast då lär jag väl ta fram en spade och börja gräva igen.

Men jag har trots allt fått en liten utmärkelse idag. Av Flinck.



Nu har tant Pressrum torkat alla bord. Fast inte under min dator. Bäst att låta henne göra det.
Godnatt

Sagan om Praktikanten och Hövdingen

Så kom då nomineringarna till SM i fotografi. Bildbyrån kan stoltsera med inte mindre än två nominerade. Både Prakikanten och Hövdingen är nominerade! Hur kul som helst. I ett pressrum i Innsbruck låter jag ett litet hurrarop ljuda.


Mitt tips på Årets Sport Action från Praktikanten.


Hövdingen tror jag får pris för ett par pojkar som kissar i en dusch. Hittar den inte just nu. Måste jobba återkommer.






Själv ska jag bryta ihop och kanske komma igen.

Innsbruck

Eftersom jag är en idiot och totalt oduglig så glömde jag i mitten av december att konfirmera min bokning på presshotellet. När jag väl kom på detta var hotellet fullt. Så inget annat att göra än att boka annat. Lite mindre centralt fick jag besked om. Men jag anade inte vad som komma skulle. I vår gemensamma taxi rullade jag och Becca från flygplatsen. Becca dumpade vi av ganska snabbt och sen kändes det som om jag blev körd till Birsta, eller Backaplan om ni nu hellre kan referera till det. På hotellets ena sida ligger Media Markt på den andra en parkering för lastbilar.

Jag suckade mig in till receptionen och var där ytterst nära att bli incheckas som Åsa Josefsson. Lyckades dock avstyra och fick både ett rum och en pasta med spökköttfärssås (den var nästan osynlig). Därefter tog jag igen det Full metal jacket stal av mig natten till idag.

Sen träning som startade klockan åtta följde. Som vanligt trevligt och arbetsvänligt. Nu är klockan nästan halv ett och allt är färdigt och lämnat för idag. Imorgon skall jag och KVP-Åsa, hon som jag nästan checkade in som, äta frukost och sen promenera till ackreditering och resterande pressdrev.

Må ni skaka i skorna ni som får detta pressdrev efter er. Titta de granskande blickarna, det brinnande engagemanget och det allmänt vakna och pigga uttrycken. Som sex okopplade pittbulls.

Läs även andra bloggares åsikter om Handbolls-EM, sport, foto

Handbollens vagga

Nu skall här åter bli mästerskapsblogg. Sedan min start på Bildbyrån har januari betytt handbollsmästerskap. Jag följde handbollslandslaget i Trondheim 2008 och i Split 2009 och detta decenniums första månad skall jag och handbollskrigarna hålla till i Innsbruck.

Uppladdningen igår bestod i vänners återkomst till Sverige efter kortare period i Asien. Den älg som jag sköt på solpasset i september låg mald, kryddad och stekt tillsammans med allt annat som hör tacos till. En riktig brakmiddag där resehändelser och allmän politik stod på schemat. När klockan började närma sig tolv började jag försöka dra mig hemåt. Men slumpen föll som så att Full metal jacket började rulla på televisionen och en sådan kultrulle kan bara inte undvikas. Men strax efter att Gomer Pyle fyllt Drill Inspector och sig själv med bly så tog jag i alla fall bilen hem för att packa. När jag så släckte lampan lyste 03:31 ilsket rött på min klockradio. När samma apparat lyst e ut 05:01 klev jag upp och ringde taxi.

Nu sitter jag vid gaten på Landvetter och väntar in Rebecca som ryktet säger skall vara snart kommen. Det ser jag fram emot. Hon är så otroligt härlig och kan ju det där med känsloyttringar om ni minns…

Runt elvasnåret är vi i alpstaden. Flincken som varit otrogen med skidskyttet ansluter där. Tyvärr så kommer Ulf från allehanda delar av Ystad inte att närvara i år. Det smärtar mig men det får helt enkelt gå ändå.

Så. Nu kör vi.

OKej.. det är kul... Men inte om Haiti...

Trollning av grupper på Facebook. Jag tycker det är lite roligt. Jag sitter själv och stör mig på folk som går med grupper som "Vi som gillar solen" eller "Tjejerna mot killarna försten till 100 000". Med lite lite efterforskning så ser man ganska snabbt att den senare var fejk. Men. Jag tycker som sagt att det är lite kul att byta gruppnamn från "Tjejerna mot killarna.." till " Vi som ligger med våra föräldrar".

Men. När katastrofen på Haiti utnyttjas så tycker jag att det är lite magstarkt. Sen att journalister, kompisar och familjemedlemmar (Lavemange) är så dumma att de går med... Ja då blir det nästan så att jag skrattar lite. Om man läser lite innantill och står det att "sponsorerna" som skall donera 2 kr per medlem träder fram när målet är nått. Det är ju så osannolikt att det inte liknar något annat. Donerar företag pengar vill de att det syns.


Läs även andra bloggares åsikter om Facebook, Troll, Haiti

Titta det händer saker!

Pressmannen för Tre Erik mailade mig för en timme sedan. Så här skriver han

Hej Nils
Dess bättre är det så att Läkare Utan gränser har fel. Vi tar precis lika mycket som de andra, vilket betyder 10 %. Om du skänker 50 kronor hamnar 5 hos oss och det kan man kanske ha åsikter om, men det är 5 kronor och inte 17.

Tack för att du håller kollen på oss dock.

Med vänlig hälsning

Erik H

Och alldeles nyss uppdaterade Tre och lade upp en nyheten om att Tre helt slopar sina avgifter SMS-gåvor till Läkare utan gränser från den 13 januari och framåt. Tack Pax för uppdateringen.

På Läkare utan gränsers hemsida står det nu så här.

Av 50 kronor går ca 44 kronor till Läkare Utan Gränser.

Utöver detta så skänker alltså Tre sina avgifter.
Borde inte Telia, Tele2 och Telenor göra samma sak?
Maila dem och föreslå!

Telenor
press@telenor.com EDIT Telenor gör likadant pressmeddelande ute 12:57

Telia
press@teliasonera.com EDIT Telia slopar även de sina avgifter och lägger dessutom till 5 kronor per skickat sms.

Tele 2
press.relations@tele2.com EDIT Tele2 följer. Artikel på SVD

Läs även andra bloggares åsikter om Tre, Läkare utan gränser, SMS, Hjältar

Från Haitis folks ryggar skär mobiloperatören TRE sin vinst

Går in på Läkare utan gränser för att på ett alldeles för litet sätt försöka om inte lindra skadan så i alla fall döva mitt eget samvete lite. Hittar till min glädje en tjänst via sms. Man kan enkelt och snabbt donera pengar. Otroligt smart och förmodligen gör just snabbheten och enkelheten att mer pengar kommer till de nödställda. Bra så långt.

Sen ser jag en lite *
En asterix som förkunnar villkoren. Så här står det.

Av 50 kronor går ca 41 kronor till Läkare Utan Gränser genom operatörerna Tele2, Telenor och Telia, ca 33 kronor genom Tre.

Telia, Tele2 och Telenor snor åt sig omkring nio kronor. Nästan en femtedel av donationen. Hur skamligt är inte det? Två, tre kronor hade jag kunnat acceptera. De kan säkert förklara bort sig med någon svindyr tekniklåda som måste installeras. Men nio spänn?
Men de tre företagen ser ändå ganska snälla och hederliga ut i jämförelse med satans hantlangare TRE. 17 kronor roffar de åt sig.

Visst ska kanske företag få tjäna pengar på sådana här tjänster men inte så här stor del av själva donationen.

TRE har en kundombudsman. Här kan ni skriva till henne vad ni tycker om TREs taktik.

TRE har även en press och medieansvarig. Han heter Erik. Maila han vet jag!

Läs även andra bloggares åsikter om Tre, Läkare utan gränser, SMS, Tjuvar

Bilden till året

Har petat in bilderna till Årets Bild. Lite blandat. Överraskande nog har jag bara skickat in bilder i de två klasserna med tema sport. Här är två av mina alster som jag i år skickade in.

I övrigt laddar jag för Innsbruck. Men först en vecka i Göteborgs tjänst. Var sugen på att åka på längdskidor i Otepää men det blir lite tajt att hinna dit innan handbollen drar igång i Österrike. Praktikanten får sköta det istället även fast han inte kan se skillnad på en vallaburk och en skidstav. Men han levererar nog ändå.

Nu ska jag i tur och ordning.
Slösurfa.
Glo på det berg av kläder som ligger på min soffa.
Vänta in en biobesökare.
Sova.


Läs även andra bloggares åsikter om Årets Bild, Foto, Zlatan, Jonas Jerebko

I vågorna av den jakt som många kallar slakt

Okej. Jag har dragit mig i flera dagar. Men nu kan jag inte hålla mig längre. Så här kommer det.

Jakten var nödvändig och det tänkta syftet var i förlängningen bra. Men genomförandet och planeringen av detta var ogenomtänkt, kortsiktigt och förbannat klantigt. Jag tycker inte att det var för tidigt att jaga varg redan nu. Med villkor att de utlovade utplanteringarna av nya vargar med annan genetiskt utsättning blir av. Men när jakten nu arrangerades som den gjorde så frågar jag mig om inte hela grejen bara var en gest för att stilla den ilska mot varg som finns inom vissa delar av bland annat jägarkåren. Jag tror att acceptansen mot ett rovdjur ökar om viss jakt på det finns. Det är förmodligen även så de styrande i detta fall tänkt. Men att förvalta en viltstam med jakt som verktyg och samtidigt öka acceptansen för djuret med samma verktyg rimmar illa.

Om nu meningen var att plocka bort sjuka och av inavel påverkade vargar så skulle man enligt mig ha anlitat ett antal proffsjägare som spårat upp och skjutit de 27 vargar i sämst kondition. Ett bättre år att göra det än i år kommer knappast igen på många år. Spårsnön som legat över alla vargrevir är det redskap som behövs och som knappast kommer igen inom de närmste åren. Jag är också för att man här kunnat ha gjort ett undantag mot det förbud mot jakt på åtel som finns i Sverige. En åtel är en plats dit man lockar varg eller annat vilt i form av att lägga ut kött eller annan föda som bete samtidigt som jägaren sitter i ett gömsle och passar. Hade man jagat på detta sätt hade man kunnat välja ut exakt vilken varg i flocken man velat skjuta. Detta hade även gett en skrämseleffekt och där med en högre skygghet för människor på övriga flockmedlemmar. En kombination av dessa två jaktformer hade förvisso tagit mycket längre tid än det dryga dygn jakten nu tog men hade å andra sidan uppfyllt det syfte som herr Carlgren och övriga i bestämmande ställning menade fanns.

Nu valde istället makthavarna den enkla och billiga lösningen. Man rekryterade över 10000 mer eller mindre kunniga jägare som förvisso fyllde kvoten snabbt och effektivt, mycket tack vare de gynnsamma förhållandena, men knappast uppfyllde det mål som var tänkt. Nu har man bland annat förmodlige skjutit bort båda alfadjuren i Amungenreviret i vilket det fanns åtta månaderna gamla valpar. Valparna kommer klara sig, det handlar inte om det, men vad jag har förstått så är de inte tränade eller, om vi nu använder jakthundstermer, injagade än. Deras intresse kan nu mycket väl istället rikta sig mot lätta byten som tamboskap. I just det fallet så kan, jag skriver kan, jakten ha fått total motsatt effekt än vad som var tänkt. Detta hade förmodligen aldrig hänt om man jagat på annat sätt. Som det blev nu så sköts i princip den varg som kom inom skotthåll. Att förvalta en så till antalet liten viltstam genom en sådan lotteriavskjutning är om man tänker efter helt idiotiskt.

Det som retar mig mest är att kunskapen finns. Skickliga spårare och skyttar finns. Pengar kan inte vara något större problem eftersom det i det stora hela inte rör sig om gigantiska summor att anlita ett antal personer under en kortare period. Men istället anordnade man lotteri där alla som hade jägarlicens fick vara med.

För övrigt tycker jag att åteljakt borde vara lagligt under björnjakten, men det är en annan diskussion.

Lite länkar inom ämnet

Scaber Nestor skriver smart och kunnigt men ibland kanske lite enögt.
Svenska Jägareförbundet på Aftonbladet Debatt. Är också inne på acceptansspåret och jag tycker han har en poäng i slutet om att debatten kanske sprungit iväg lite. På båda sidor.


Läs även andra bloggares åsikter om Varg, Vargjakt, jakt, Rovdjur

Vargdebatten

Funderar på att slänga mig in i debatten. Men, jag vet inte. Jag blir så trött. De otvättade argumenten tornar upp sig lika höga på båda sidorna. Statistik plockas fram och vinklas. Hatet förblindar. De ena hatar rovdjuret och kräver total död åt eller åtminstone avskjutning av vad de kallar de inavlade. Den andra sidan hatar också de som de kallar inavlade och kräver både död och avskjutning.

Smart.

Slå mig hårt. Rakt mellan ögonen. Jag vill se stjärnorna.

Frusen på en gård för kamrater kände jag plötsligt en otrolig lust att slå sönder mina blixtar. Jag kunde för mitt inre nästan höra hur hårdplasten och de snödekorerade trädgårdsplattorna möttes i en skadlig kollobration. Att få stampa den svarta tekniken tillbaka till griffeltavlans tid. Anledningen till mitt tysta men plågsamma känslosvall var förmodligen en kombination av junior-VMs tv-tider och kyla men just där och då kände jag mig bara frusen och utfryst. I den kalla januarimorgonen kände jag ett växande agg och en bitande köld. Då är det inte lätt att plocka fram kreativiteten. Det gjorde jag inte heller. Tre, fyra bilder av sviktande kvalitet blev det och efter att ha småpratat lite med kocken i huset satte jag mig i en blå bil och började min färd hemåt.

Så här sitter jag nu och dricker kaffe och stirrar på de tavelhyllor jag inköpte igår. Försöker att med tankekraft få upp dem på väggen. Det går sådär. Behöver lite understödj. Inte rent fysiskt utan mer mentalt. Det räcker med att någon är här och tittar när jag mäter, borrar och skruvar för att det ska bli fart. Ensam är det liksom inte alls kul att fixa.

Så. Nu är det färdigtgnällt. Istället tar jag tag i mins opostade brev. Det känns lagom.

Ursäkta tystnaden, jag är hemma.

Sover i drängkammarn. De gula väggarna brukar få mig att skriva. I fönstret strimmar en vintersol genom övervintrande pelargoner och utanför det handblåsta glaset står äppelträden i snöpuder och rimfrost. För ett år sedan låg jag precis här och skrev om en ko vid nummer 237 som dödde. Just nu har jag inte riktigt den inspirationen. Lallar runt. Fikar. Skottar snö. Reser tillbaka i minnen. Glömmer det dåliga och minns det roliga. Som det ska. Har spelat hockey, blivit skytte-K och ätit hemgjord pizza hos Ytterströms. Har mjölkat och glömt att ringa.


Funderar på att ta med mig datorn och bara sätta igång. Jag har tanken men inte utförandet. Vi får se.

Ergonomi

Här är jag in action. Jag vet inte själv riktigt hur jag är förankrad på målet. Men jag föll inte ner. Dock kom en arg kinesisk man och påtalade på kinesiska att man minsann inte fick klättra på målen.

Tack min nyvunne vän Leif R Jansson.

Spärra spärra

Inatt ungeför klockan tre så upptäcker jag att mitt ena VISA-kort är borta. Lätt kris. Kvick överläggning. Snabbt samtal. Kortet spärrat.

Idag gör jag ett kortare eftersök. Letar på glömda ställen och dolda fickor. Plötsligt lyser de ilsket guldförgyllda siffror mot mig. Det numera spärrade kortet hade gömt sig.... I plånboken.

Knarkarvideon igår följs upp med lite seriösitet. Om ni minns bravaderna herr S ägnade sig åt i Vadstena så kan ni nu följa han på hans nystartade blogg.

Det var bara det. Ikväll är jag och herr S bokad på inte mindre än tre (3) respektive två (2) julfester. Tidningen Match har julpingis. Idrottsjournalisternas klubb har innebandy och julbord medans GP har julfest utan tema men med allmän neddygning. Jag har lagt upp det på följande sätt. Jag rullar förbi Match, mutar herr S för att vara hejarklack åt Uffe den tuffe som med publikstödet i ryggen enklet smashar ut mig redan i kvalet. Sen följer en rask promenera till SJ-hallen där MackanMedia med anhang spelar den där sporten som de som var för dåliga för hockey spelar. Efter det bryter vi mot bibeln genom att frossa deluxe på Ullevi. Sen avslutar jag denna kväll genom att gå upp på GP och drottningSilviavinka till allehanda folk.

Ja ja. Hur som haver. Skona skaver. God Jul.

En skatt

Vad ska man göra för att få ungdomar att förstå att det där med knark kanske inte är tårtornas tårta? Man kan vifta med pekpinnar eller visa diagram med antal döda hjärnceller. Eller. Så plockar man fram en bildkanon och visar denna video. Så här går det barn om ni trampar ner i träsket med crack. Gör det inte barn. Vem fan vill sitta som överviktig slentrian sällskap bredvid en synligt totalrubbad snubbe i bar över när denna förverkligar sin dröm som sångare?

Det är så sjukt att orden inte kommer till mig.

Det är mörkt min vän

Snökaoset har inte nått Göteborg. Det stör mig. Asfalt med lite lite snö reflekterar ljuset så mycket bättre än asfalt som bara är våt. I väntan på snön lyssnar jag på Adiam Dumott och försöker styra upp min vardag.

Har suttit hos herr Stiller och tittat på bilder ikväll. Årets Bild närmar sig och jag har faktiskt bokat ett rum i Örebro redan nu. Det är alltid kul att träffa kollegialet från Sveriges samtliga hörn. Att Årets Bild i år delas ut bara några dagar efter min hemkomst från OS i Vancouver kanske inte är ultimat men ultimata saker har en tendens att bli tråkiga så vi får väl le och vara glada ändå.

Imorgon ska jag ta en seriösdag. Stiga upp tidigt och sen gå till jobbet klockan nio. Bara för att känna på det. Verkligen stämlpa in och reda ut kvitton och kopiera papper. Jag försöker göra det ibland men misslyckas oftast och vaknar så där runt tio och skäms ända in i mitt arma bonnpojkshjärta. Men imorgon... Då.

I övrigt sitter jag och hoppas på att min allra bästa herr Loe ska släppa något nytt. Det skulle vara en glimt av våren redan i december.

I övrigt två. Jag har hittat mig ett par nya bloggar som jag lagt i min lilla flik som jag tittar in på dagligdags.

Trestegsraketen direkt från metropolen New York.

Erik och Pierre håller fiktiv låda här.

Någon snubbe med frossa sitter här.

Alla väl att titta in och skratta åt och med.

Min kompis

Min kompis Malte och jag åker traktor. På vagnen har vi förrymda kor som åter har fångats in. Någonstans runt Lövsättsbron delar Malte med sig av sina funderingar.

- Nils. Är du vuxen?
- Jaaaa, det är jag väl.
- Är du en pappa?
- Nej.

Lång betänketid.

- Men vad är du då då?

Ja. Vad är jag egentligen. Just nu är jag lite jetlaggad (tycker inte om ordet. Låter lite engelskt wannabee. Svenskt ord någon?) och dricker kaffe utan mjölk tidigt på morgonen.

Här får man rösta

Stackars kineserna. Inte kan de odla låstaspaprika i FarmVille och inte kan de läsa varken Hövdingens eller Praktikantens bloggar. Nu är jag återigen i ett land med demokratiskt framröstade ledning. Finland har slutat strejka och klockan i Finland är tre fast klockan i mig är elva.
Natten i Shanghai var både rolig och underhållande. Ett kort konstaterande är att svenskar finns överallt och att väggarna på Mint Club (som har framröstats till Shanghais hippaste klubb år 2009) nu har fått höra pannkaksscenen med Grodan Boll och Kalle Stropp.

Gårdagskvällen spenderades med TV4-utsända och nyvunna svenska vänner. Vi åt groda och åkte först upp i hotellets takbar. Där roade sig några kineser med att i tur och ordning starta slaggis, spottade på golvet och ramlade i trappa. Vi kände kulturkrocken torna upp sig och åkte istället in till ett torn med konstig form och tittade på en utsikt som inte syntes på grund av ett hällande regn. Men det gjorde inte så mycket. För på scenen stod två kineser, en native american och en hippie som jag gissar kom från Belgien. I gnistrande plysch levererade de ABBA-hits och Metallicatolkningar med blandat resultat.

Another brick in the Chinese wall

Mästerskapet tog slut lite för tidigt. De oerhört trevliga tjejerna i laget höll inte för trycket utan var bra först när matcherna inte gällde något. Lite synd. Det hade varit lite kul att få vara med när ett sådant här lag lyckas och liksom slår igenom.
För om bara det idrottsliga skulle falla på plats så har de redan allt annat som skulle få dem att bli så där härligt folkkära. Men men. En annan gång kanske.

Den för tidiga sortin har gjort mig till Shanghaibo i nästan två dagar. Flygen hem var lika fulla som de där två ryssarna som lastar en stubbe på en cykel och jag kan inte flyga hem förrän luciamorgonen nu på söndag. Shanghai fram till dess alltså.

Myllret av folk tycks aldrig ta slut. Överallt är det folk. Den privata sfären är liksom mycket mer offentlig i Kina. Gatan är som folks vardagsrum. På gatan petar man sig i näsan, man gråter, skriker, sover, rapar ljudligt, agar sin skrikande barn, äter kokta köttbullar på spett och allt sker inför allas ögon. Gränsen mellan det offentliga och det privata har liksom suddats ut.
Men trots att folk rapar mig i örat på tåget och trots att den tjocka tanten daskade sitt barnbarn både sju och åtta gånger så gillar jag Kina.
Fördomen har sagt mig att folk är lite illvilligt inställda till utlänningar. Men inget kunde vara mer fel. När jag har vandrat genom gatorna som jag tycker hör till det riktiga Kina och inte den råsminkade OS-fasaden som fanns i Peking så är det vänligheten, nyfikenheten och skratten som jag mött och även om jag pratade mitt modersmål och den skrynkliga tanten som sålde mandariner sitt så kunde vi både göra affärer och skämta.

Ikväll ska jag äta middag med Magnus och Max på tv4. De hade stora planer om att ta sig till Bangkok men tog för bara nån timme in på samma hotell som mig. Från mitt fönster kan jag se folket myllra, lyftkranarna sakta röra sig och neonskyltarna blinka. Natten i Shanghai väntar oss.

Livstecken från Kina

Kort inlägg bara för att visa ett livstecken. Snabb sammanfattning.
Käkar med pinnar. Blir betittad och pekad på vart vi långnäsor än går. Munskydd är sjukt populärt. Resan hit tog 27 timmar. Bagaget kom först idag.
Detta är det riktiga Kina, ingen putsad fasad som under OS. Här kan man bajsa, rensa fisk och laga skor på trottaren. Inget är fel eller dumt bara smidigt och trevligt att göra ute i det fria.

Saker som inte fungerar i Kina:

• Youtube
• Blogspot
• Facebook
• Bordsskick

Under OS i Peking förra augusti funkade alla sidor förutom wordpress. Nu är wordpress tillgängligt men sidor som öppnades upp under OS har nu återigen stängts ned.
För min del så kan jag ta att inte kunna kolla in när folk slår sig på youtube eller uppdatera min blogg (detta inlägg skickas via mail och läggs upp av tredjeparten MackanMedia) men jag tänker på de stackars kineserna. Vad ska de göra hela dagarna? De kan varken pokas gå med i meningsfulla klubbar som "Vi som har efternamn som slutar på sson" eller odla paprika i Farmville. Fattigt liv blir det. Man kan undra hur de styrande datateknikerna tänker. Vill de inte folket väl?

Saker som fungerar i Kina:

• Kollektivtrafiken
• Massagestudiorna
• The West

Första stoppet. En strejk

Mellanlandad i Helsingfors. På en flimrande skärm lyser det ilsket rött bakom destinationen Shanghai. CANCELLED.
Snålfinnarna som sitter i ledningen har kickat alla lastare och lossare och istället ställt det så att ett bemanningsföretag just i dagarna skall ta över driften på flygplatsen. Finnarna är inte bara snåla utan också envisa så alla lastare och lossare har gått ut i en enligt Finnair olaglig strejk.

Så nu sitter vi här. Ett litet gäng som sammansvetsats i vår situation och trots att det sätter mig i en liten obekväm situation så myser jag lite av kampandans vingslag. Så skönt att de som fått sina jobb nermalda i köttkvarnen på ett effektivt sätt lamslår en hel flygplats. I en kö med uppretade flygresenärer låter jag en stilla applåd ljuda.

Rutinens skimmer

Det fanns en tid när jag hade en stiftskrivarutskriven lapp med packningsinstruktioner. Min kära mor hade med Windows 3.1 hjälp fixat mig klara riktlinjer så där i början av en stor resa. Nu var det oftat så att trippen inte varade mer än ett par dagar och destinationen var oftast farmor och farfar i Hjo eller på sin höjd legoland i hiskeligt avlägsna Danmark.

Nu sitter jag i min soffa i den lägenhet som jag igår övervägde att övergiva och dricker kaffe. Om lite mindre än en timme går min flygbuss. Trots att jag ska ända till Kina och vara där i uppemot två veckor gick mina packningsförehavanden på dryga kvarten. Man lär sig. Windows 3.1 och en mor hjälper mig inte längre på vägen på samma sätt. Legoland känns ungefär lika långt bort som affärn i Kovland och att flyga till Shanghai via Helsingfors känns som logiskt.

Vad ville jag egentligen med detta inlägg?

Bara vara

Tre dagar utan göromål. Det kändes gott. Som sågs i förra inlägget så har det varit en del på sista tiden. Men nu har tre dagar förflutit och jag har varit på bio ätit mandariner och till och med druckit glögg. I lördags passade jag även på att raka benen och bröstet samt klä mig i klänning, blond peruk, nätstrumpbyxor och höga svarta stövlar. Det var omväxlande.

För vilken gång i ordningen jag idag stegade in på kinesiska konsulatet har jag glömt. Men denna gång fick jag mitt pass som nu har en sida som skimrar i vackert grönt. 20 dagar får jag med kamera vistas i Kina. Lämnar tidigt onsdag. Jag och kollega Kahl på radiosporten skall med gemensamma krafter ta oss från Shanghai till Wuxi. Om ni inte hört talas om staden Wuxi så är det inte så konstigt. Alla små hålor med invånarantal runt fem miljoner är inte så lätt att hålla koll på.

Idag tippar jag igen. Om än en aning omedvetet.

Min vecka har åtta dagar

Torsdag till torsdag. Åtta dagar. Åtta bilder.

Torsdag, Borås. 27 bilder hem.

Fredag. Beitostölen, Norge. 61 bilder hem.
Lördag. Beitostölen, Norge. 53 bilder hem.

Söndag. Beitostölen, Norge. 51 bilder hem.
Måndag, Partille. 49 bilder hem.
Tisdag, Göteborg. 31 bilder hem.Onsdag, Göteborg. 24 bilder hem.
Torsdag, Göteborg. 22 bilder hem.

Om så den svenska armén står och väntar

Så är klockan tolv och jag har precis klivit upp. Ibland blir det så. Jag nyttjar detta satans bländvärk snoozen och när den till slut gett upp så kan jag ibland vakna runt tolvsnåret. Någonting i mig skriker bannor. En karl ska kliva upp. Inte ligga och dra sig i onödan. Tror det är något nedärvt från bondegenerna.

Nu ska jag försöka nyttja återstoden av den dag som till hälften är gången. Kinesiska byråkrater har plågat mig länge. Nu efter formulär hit och papperakr dit så är det äntligen dags för mig att få plocka upp mitt visum till Kina på det kinesiska konsulatet.

Det regnar idag. Himmelen är grå men jag har bestämt mig för att le ändå. Det handlar bara om inställning. Jag tror jag vet vad jag ska tänka på för att bli glad.

Bil på glid

Ibland är det halt på vägarna. På väg hem från Beitostölen idag ligger jag i min bil bakom bussen som i sitt inre hyste skidlandslaget. Plöstligt ser jag hur bussen framför mig börjar glida mot snövallen. Jag bromsar och får efter ett par gastkramande sekunder stopp. Lutningen är rejäl. Hinner smälla av ett par bilder genom vindrutan innan bussen lyckas backa upp och åter kan köra på den rätta vägen. Parkerar min bil på tomgång och handbromsen ordentligt idragen. Kliver ut och går iväg och fotar av bussens hjulspår och den slänt som åkarbussen höll på väg att åka rodel nedför. Plötsligt hör jag så ett lätt väsande ljud. Det är min bil som låter. Dubbdäck till trots har dem så sakta kommit på glid. Med handbroms i börjar den förarlösa bilen en liten resa ned för backen. Förvisso inte så många centimeter per sekund men fart har en tendens att öka. Efter ett par raska men vingliga steg hoppar jag in i min blåa skönhet och lyckas inte få stopp men väl styra åbäket åt rätt håll.

Det ser faktistk ganska dramatiskt ut på bilden. Sanning var väl att det ändå var ganska lugnt. Hade herr busschaufför kört lite fortare hade det nog inte slutat lika lyckligt. Nu blev det en webbnyhet med ett ögonvittne citerat.

Glo här.

Stalkern

Ja... Om ni trodde jag överdrev en aning i förra inlägget så kommer här beviset på mina påståenden.

Här har jag gått runt idag. Gått mina vanliga steg. Gjort mina vanliga gester och förehavanden. Inte kunde jag då förstå att någon hela tiden förföljde mig. Det ser på bilderna nästan ut som om jag skulle vara med på spektaklet. Jag svär mig fri och kommer inatt låsa dörren samt skjuta soffan för utifall att min nyvunna stalker forcerar låset i sin jakt på nytt bildmaterial.

Smoggen i bloggen

Det har varit en lång dag. Jag och herr Bardell sitter och har återigen varsin svart dator i knäet. Vi startade imorse strax efter åtta. I mål nu precis. Herr Bardell har haft en fetish idag. I vinklar och vrår har han plåtat. Vad tror ni då kameran främst har varit riktad mot?
Charlotte Kalla?
Anna Haag?
Kärleksmåltavlan Therese Johaug?
Nej nej. Herr Bardells smutsiga Canoner har främst varit riktade mot mig. Det är knappt så jag kommit undan när jag kilat på dass. Han är en liten Stalker light den där Schibstedtanställda fotografen. Det lär väl sluta med att hans vidvinkel knackar mot mitt fönster inatt.

Hela Beitostölen har idag haft ett tjockt moln och dimmlager som täcke. Ljuset blir förvisso jämnt men färgerna får liksom inte liv dagar som denna. Imorgon ska solen titta fram. Jag hoppas på liknande väder som sist jag bevakade skior i världscupen.


När himlen har moln.

När himlen har sol.

Underkylt regn och en hytte

Göteborg tillryggalades idag. Efter att ha spenderat förmiddagen i sällskap med tvekan och håglösheten satte jag mig vid tolvtiden så tillslut vid ratten. Gårdagens driftighet hade utrustat mig med inte mindre än två ljud böcker. Så min sju timmar långa färd i den bespottade blå pärlan blev ett nöje och när jag nådde mitt mål i hurtiglandets Beitostölen så ville jag inte stiga ur bilen. Vilhelms berättelse sveper runt i bilen och sprider alla kännbara känslor som finns här i livet.

Det har regnat alla de 54 milen. Nu på slutet var det ett findroppat regn som föll på den nedkylda vägbanan. Föret blev glashalt vilket fick de sista milen att ta nästan en timme. Men vad gjorde det. Karl Oskar, Kristina och Danjel höll mig ju sällskap.


Nu sitter jag herr Bardell och fru Thorén i en lobb med varsin svart dator i knäet. Socialt värre.