Stadium i ljus

Enligt schema borde jag sova nu. Klockans visare ramlar strax över två och jag ramlar strax i säng. Tidig morgon och sen kväll detta dygn. Planen är samma visa imorgon. Stavhoppskval redan 09.30. Remote måste ut en timme innan. Vid sjusnåret bör jag lämna. Men som Kung Jonas skrev i en kommentar.

"Sova är bara något för mesproppar!"

Jag satt idag och bara nöjt. Jag njuter av att vara här. Det är kul. Jag trivs. Förhållandena är bra. Man har frihet och inte allt för många svenskar som måste på bild. Lite frihet under ansvar finns allt. Tre svenskar entrade arenan idag. Springar Moa, Hoppar Klüft och Släggare Mattias. I övrigt så kan det noteras att Kenya har tagit samtliga sex medaljer som delats ut på damsidan. Ni får själv gissa vilka grenar detta kan ha hänt i... Ett urval av de 70 bilder som jag skickat hem till varma Norden ikväll.

Det började med invigning...
...som såklart innehöll fyrverkerier...
Mattias slungade slägga.

Moa mästerskapsdebuterade....

...och koncentrerade sig djupt.

Bra bild om Carolina inte fixat en finalplats...

...och en bra när hon höll för trycket och grejade avancemang.

Smärtsamt nära igen. Go bild tycker jag.

Flygande amerikaner är de vana här i Sydkorea.

Ögonblicksbild på den snabbaste av dem alla. Missade hans lopp tyvärr. Stod på andra sidan och plåtade längdhopp. Men finalen är imorgon. Det är den som räknas. Det har mamma sagt.


Så! Sova lite. Sen upp till jobbet igen. Jag är taggad. Trötthet kan man lura I alla fall någon vecka.

Marathon

Godmorgon. Här är det redan lunchtid sen länge och jag kan bara konstatera att John Blund är en sopa! Han vägrar göra sitt jobb. Förvånansvärt pigg imorse trots att jag inte somnade in förrän strax efter 03. Det går i alla fall åt rätt håll. Klev upp sju och åt nötter till frukost. Anlitade en taxichaufför som nästan fick en hjärtattack när han såg alla avspärrningar och poliser som vinkade än hit än dit med sina röda lysrörsbatonger. Tillslut, via bakgator, gränder och stora alléer kom vi fram. Plåtade starten och knatade sen ut för att fota första varvet. Bommade totalt och firade med en kaffe och macka på ett fik. På andra varvet lyckades jag nypa ett par bilder och begav mig sedan till målfållan där totalt kaos uppstod. TV ville en sak, fotograferna en andra och fotochefen en tredje. Själv allierade jag mig med en tv-fotograf och fick lov att stå kloss i kloss med honom mitt framför mållinjen.

Blev bra och nu ska jag sticka på stan och köpa regnställ samt äta lunch. Ikväll 20.00 lokal tid börjar kvällspasset. Det känns gött att det är igång.

42 kilometer

Så var det så åter kväll. Jag är trött. Född naiv trodde jag att jag var inne i den rätta tidzonen. Så var det inte. Min telefon visade 04:54 sista gången jag slängde en blick på den. Det blev en tuff morgon. Men inte så hårt jobb tack och lov. Presskonferens i vanlig ordning. Kvällen spenderades på Nikons Welcom Party inne i centrala Daegu. Sushi, fri bar och ännu en fotoryggsäck. Bäst var nog den japanska Nikonhöjdaren som marinerad med åtta-nio öl i kroppen ändå imponerande med mjukhet i knän och armar och ett uppriktigt försök att få feedback.

SjukampsJessica


Damen här ovan är först ut av de svenska friidrottarna. Hon inviger spelen med sina marathonkompisar. Jag siktar på att kliva upp strax efter sex. Därför tänker jag läsa mig till sömns alldeles strax. En sak som slår mig varje gång jag är i Asien är mängden folk. Det är nyttigt att resa och se sådan här ställen. Massvis med folk. Bilarna slutar aldrig rulla. Världen är stor. Sverige är en prick. Nio miljoner är i vissa ljus väldigt många. I andra väldigt få. Med den spontana filosfiska vinken bjuder jag godnatt.

Kling och Klang

Polisen utanför arenan har ett hjälmedel som jag inte sett förut. Segwayen har liksom fått ett hjul till. Smart! I kväll är det fotograffest. Det är oftast roligt. Vi får se hur det blir ikväll. Ordet presskonferens börjar bli tröttsamt. Men imorgon börjar allvaret. Marathon står på schemat. Jag känner mig lite oinsatt eftersom jag bommade fotogenomgången. Var på en sån där presskonferens...

Jamaica

Två jobb denna dag. Presskonferens med fyra av de svenska atleterna och sen vidare till Jamaicas stora presskonferens. Usain Bolt var den stora attraktionen men han höll de så klart på till slutet. Men innan det så råkade ljushuvudet Michael Frater försäga sig och berätta att Asafa Powell inte skulle komma till start. Det blev en blandning av parodi och tragik. Själv får jag den där dåliga känslan. Idrottare och allmänhet och sprinters i synnerhet ska inte få skadeuppehåll tätt inpå mästerskap. Allt blir bara lite fishy. Kanske lite väl negativt men jag finner legitima skäl till skepsism i den tid vi kallar dåtid.

Sushidags

Före...

...och efter.

Det var gott. Lite annorlunda men ändå gott.

Mokpo är historia

Igår kväll hade jag stora planer om att äta japanskt. Jag, Jimmy Wix och Mats W stegade därför den korta biten till huset bredvid vårt hotell. Men det gick inge vidare. Vi blev raskt nekade bord och istället hittade vi till ett koreanskt ställe med grill på bordet. Wennerholm var lite svårövertalad. Han var en av de största kritikerna till att Bob och gänget hade lagt koreansk meny på pressträffarna. Två dagar i rad till på köpet. Men efter lite tjat och högljudda magars knorr så gick vi in. Den stiligt klippta mannen hjälpte oss till bords och vi fick menyn som såg ut som ett poängkort i yatzy. Koreanska tecken i varje hör. Servitören och vi utbytt djurläten och tillslut kom kött på grillen. Tillbehören kom som vanligt i tusen olika skålar.
"Åh neeeeeeeeeeeeej. Det luktar baaaaaaajs."
Grät storfräsarreportern när såsskålarna anlände. Sin digra resemeritslista till trots kan man lungt påstå att han befinner sig i matrikets mittfåra med hamburgare och pasta som högsta dröm. Nej riktigt så är det inte. Men den koreanska matkulteren har inte riktigt slagit rot i Mats.
"Titta! Han äter ju för fan allt den där" Sa han och tittade förvånat på mig när jag doppade köttet i den skål som Mats förkastat som bajsluktande. Fast med lite ris och soya till så löste sig allt galant. Vi var alla mätta och glada när vi släntrade hemåt för sömn och vila.

Idag har vi åkt tåg. Vi gjorde slut med Mokpo och inledde relation med Daegu. Detta är vår nya stad. Det blev lite av en skilsmässa oss emellan också. Jag bor nu några kilometer bort ifrån Jimmy och Mats. Men jag ska nog klara mig ändå. Här i rummet ska jag ändå bara sova. Jag hade lite farhågor om hur det här hotellet skulle se ut. Men det var faktistk helt okej. Mitt rum som heter 603 och har en skylt med ordet VIP på sin dörr erbjuder förutom benlös säng, fyra par flipflops i olika kulörer, stationär dator med snabbt internet, vattendunk som kyler eller värmer vatten, platt-tv, skrivbord och en minibar. Inget konstigt alls. Bara vanligt. Inget konstigt. Verkligen inget.


Toaletten då? Nja den har tyvärr inte samma deluxeutrustning som i Mokpo men lite pimpad med ett coolt klistermärke är den allt! Tyvärr dock lite felvänd.

Så. Det var det för nu. Länken till Jimmy Wix här bredvid och ovan leder till en hel drös bilder härifrån. Väl värt ett besök.

Ett skitinlägg

Jag bor på hotell. Igen. Jag gör det ganska ofta. Inte mest i världen men ändå utan problem på övre halvan i hotellborankningen. Här i Sydkorea är det ungefär som vanligt. Det finns en säng, en tv, ett strykjärn, en minibar, aircondition, dusch och toalett. Allt är som sig bör och som vanligt. Eller nästan.

När jag kommer till ett hotellrum kollar jag läget. Räknar eluttag och kollar minibaren, provligger på sängen och tittar in badrummet. Allt verkade precis så vanligt som jag trodde. Tills mitt öga fastnade på vattenklosetten, i folkmun toan. Sitsen var lite tjockare än vad man vanligen ser. För om man studerade toaletten så såg man nämligen en liten kontrollpanel till höger om sjävla sitsen...

Här finns det alternativ ska ni veta. Att bara kunna spola känns här i Sydkorea lite 80-tal. Här har man tagit rengöringen efter avträdet till helt nya nivåer. För i detta badrum står en korsbefruktning av en klassisk toastol och en bidé. Men man har inte nöjt sig med bara själva spolningen. Nej nej...

Till att börja med så är det sittvärme. Ringen behövs inte värmas upp av tidigare mänsklig nyttjare. Här är ringen via värmedioder alltid varm och go. Sen ser ni på de pedagogiska symbolerna att man även kan vattenskölja från olika vinklar både fram och bak. Som avslut kan man slå på den kraftiga lufttorken. Det finns även ett par programmeringsknappar där man kan sätta ihop sitt egna lilla program allt efter tycke och smak vad det gäller stråltryck och temperatur. Toalettstolarnas Formel 1.

Anhalt 1 Mokpo

Molntäcket har varit tjockt. Regnet har varit konstant och kommit som från en blomdusch. Inga riktiga droppar utan mer som en konstant blöt puff. Våt blir man i vilket fall. Dagen har bjudit på falsksång, speedplåtning och mat som serverades sprattlande.

Vi börjar i kronologisk tvärtom ordning.

På vår väg till Jimmy Wix inspanade baseballmaskin såg vi en krallig korean som i en spartanskt inredd (soffa och tv) karokebar sjöng hjärtat ur kroppen helt utan ton och skam. Jag har här försökt ladda upp en film. Men det gick inge vidare. Ska försöka igen vid senare tillfälle.

Innan det hade vi som nämnt speedplåtat. Halva VM-truppen fanns till förfogande och med halva tiden vikt för lunch så blev tiden knapp. Mer om lunchen längre ner. Det blev lite panik mot slutet och Klüft fick av de tre närvarande fotograferna fotas med taxibil väntandes. Men det gick ändå ok. Problemet vid sådana tilfällen är att man inte riktigt har råd att chansa. Lite för säkra kort får spelas och man hinner inte riktigt ta ut svängarna eller prova nytt. Men det är bara att slå på Tomas Ledin och Gilla läget.




Sen kommer vi då till lunchen. Det koreanska köket skulle få glänsa precis bredvid de svenska friidrottens bidrag till VM. Mitt i pressträffen bjöds det därför på mat. Jag tappade efter ett tag räkningen men antalet rätter var alla gånger över 25. Det började med stil. In kom skivade bläckfisk och den glade rackarn viftade fortfarande glatt på sina stympade kroppsdelar när han ackompanjerad med lite chili kravlade sig ner i strupar hos fotografer, reportrar och en och annan atlet. Det smakade inte så värst mycket och det killade inte i magen efteråt men med en upplevelse rikare siktade vi in oss på nästa rätt. Det lite konstiga med hela spektaklet var att de många rätterna till trots så fanns det i presslägret under hela dagen en gnagande hunger. Koreamaten är inte så värst mättande.
Här försöker Jimmy fixera blicken på den ännu levande och snart bespisade födan.


Det jag minns mest efter den sprattlande maten är den lite hårdhänta medhjälparen som gjorde sitt intåg. En av de kvinnor som agerade servitris tyckte väl att långnäsorna från Europa åt lite dåligt. Här skulle det rådas bot. I den andra omgången mat fanns en rätt som enklast kan beskrivas som mini tacos. Strimlat kött lades i gula minitortillias och rullades tillsammans med lite grönsaker och sås ihop till en cigarrstor turbin. Det var då det hände. När man matar barn brukar man ju ha det som ska ätas på sked och liksom sätta fram alltihop framför barnets mun och invänta en uppgapning. När barnet sen gapar upp tajmar man gap och rörelse och detta blir själva matningen. Ett samspel som skapar tillit, harmoni och mätta barn. Här i Sydkorea jobbar man lite annorlunda. Den barska äldre damen tillredde förvisso maträtten på korrekt vis. Men när väl maten var färdig för inmundigande så väntade inte denna dam på något frivilligt gap. Nej nej. Hon var lömskare än så. Vid nästa inandning passade hon på. Med en pilgrimsfalks snabbhet och en kobras precision agerade hon. Istället för att få ner luft i lungorna fick jag mat i mun. Lätt chockad tuggade jag duktigt och innan jag hade svalt hade den kvinnliga feedern preparerat nytt vapen och tvångsmatade genast fotograf nummer två. Jimmy Wix hann inte uppfatta vad som attackerade honom. Men förutom minitacos påtvingades han innan tuggning även en mugg soppa. Varför jag undslapp soppa lyckdes vi med kroppspråket inte utröna.

Imorgon kör vi igen. Pressträff med andra halvan av truppen. Samma lunchställe är av friidrottsförbundet inbokad. Jimmy lovade ta med sig en hockeymask alternativt tandskydd.

Avresa strax

Då är det dags. Jag har packat mina saker. Tror allt är med. Tre väskor står vid min dörr. Jag ska i tur och ordning åka tåg till Kastrup, flyga flyg till Paris, flyga flyg till Seoul, åka taxi till Yongsan Station, åka tåg till Mokpo. Jag gissar på lite drygt ett dygn på vägarna, rälsarna och i luften. Sweet.
I Mokpo möter jag upp diverse pack från allehanda medier. Vädret verkar enligt prognosen inte direkt vara på topp. Vi kan ju alltid hoppas att Sydkoreanerna tar hjälp av Kina och bombar bort molnen. Sånt har hänt förut.

Efter denna väderrapport så nedtecknar jag "Köp regnställ" i min lista som är märkt "Göra på plats".

Adjö då.

Natten väntar i Zagreb

Det började dåligt och blev sen lite bättre innan verkligheten kom ikapp och förnedringen ett faktum. Det hade ju varit bra om känslobilden på Agon hade varit värt något... Ja ja. Månen är nästan full och i morgon ska jag gå på spa och sen flyga hem. Låter som en plan.

Jag älskar Danmark

Zagreb och minnen av den tid som flytt

Anlände i Kroatiens huvudstad för en timme sedan. Har checkat in och provar just nu den oväntat kvicka internetlinan. Känns lovande. Jag var här senast i januari 2009. Då var det kallt och lite grått och jag och Gummen från allehanda delar av Ystad gick på klubb där vi blev blåsta på öl samt såg knarkande kroater. Det var ett tag sen och jag minns att jag promenerade staden ganska flitigt samt att vi bodde på ett hotell som var en rest ifrån Titotiden.

Jag minns ett oorganiserat och klumpigt mästerskap där internet strulade och där informationsdisken svarade "No. We dont know. We are just information". Allt sammantaget dämde upp ett agg. Vreden togs tack och lov inte ut på informationstjejerna utan det var till slut en långsam och läckande kaffemaskin som fick Rebecca att förlösa hatet. Det är ett fint minne.


Denna gång är händer utbytta mot fötter. I kväll tränar och presskonfererar Malmö FF och då ska väl jag stå där i den 30 gradiga värmen och fota gissar jag. Men nu. Nu är det hög tid för en bättre lunch.

Zlatan och hans hov

Månaden augusti år 2009 spenderade jag i hälarna på FC Barcelona. Malmöbördige Zlatan Ibrahimovic hade värvats av den katalanska klubben och intresset i Sverige visst knappt några gränser. Mina täntka fyra dag långa resa blev nästan fyra veckor. Det var kul. Jag fann en vän i Johan, upplevde magisk fotboll, tog en bra bild, satt i en taxi som krockade, hängde med handbollsmannen Orsa och fick lift av ryska maffians chaufför. När jag väl kom hem ifrån Spanien åkte jag raka spårte mot norr och sköt efter någon dag en ganska fin älg.

Det var två år sedan. Nu är livet ett annat. Både för mig och Zlatan. Jag bor nu i Malmö och Zlatan är tillbaka i Milano. Fast i dag var han tillbaka ända till Malmö. Zlatan var på ett strålande humör och det syntes riktigt hur han njöt av att vara tillbaka och till på köpet i centrum.



Matchen var bra. MFF stod upp förvånansvärt bra. 2-2 och torsk på improviserade straffar ska man inte skämmas över.

Det har varit lite dåligt på bloggfronten. Men bättring är på väg. Tisdag lämnar jag för Zagreb. MFF ska försöka ta det magiska steget till Champions League. Det hade varit fräckt. Sen är jag hemma torsdag och lämnar sen lördag igen. Det sydliga Korea hägrar. Friidrotts-VM med minimala svenska framgångar att förvänta. Men det kan nog bli helt okej ändå. Ska sambo med Jimmy Wix. Bara en sån sak att slippa vara kortast i resesällskapet är inte mig förunnat varje gång.

Vem är Grekland?

Både Aftonbladet och Expressen basunerar ut sitt budskap. Ungefär samma vinkel men en av dem räknar ungefär lika bra som Grekland. Frågan är bara vem. Men olikheterna i summan till trots. Bildsättningen och upphovsmanner är i alla fall den samma. Gott så.

Glesbygd'n

Jag är inte i glesbygd'n. Jag är i Malmö. Jag har idag fått ett plåster. Jag har svarat nej på alla frågor utom en och blodtrycket var bra. Så någon gång i oktober ska jag donera 4,5 dl blod. Det kändes som en bra grej. Nu sitter jag i soffan och tittar med ena ögat på nedan visade klipp och med andra ögat skymtar min kollega Leif R Jansson på SVTs sändning.


Idag kommer Glasgow Rangers till Malmö. Returen som kan ge MFF 70 millar enligt min Glasgowmedresenär mr Larsson.

Som få säkert missat så bröts matchen mellan Djurgården och Malmö FF för ett par dagar sedan. Jag var där. Jag fick lite ont i öronen men inget av knallskotten landade i min absoluta närhet. Vissa hade inte samma tur... Jag är helt övertygad om, efter att ha specialstuderat mina bilder, om att alla knallskott kastats av DIF-anknuta idioter. Den MFF-anknutna mannnen som på bilden nedan får stryk och som enligt vissa DIF-falanger var den som kastade satt vid det aktuella tillfället ett par rader upp och hade händerna efter sidorna.
Men det spelar mindre roll vem som kastade och från var. Idioterna vann igen och förlorade det gjorde en skrämd pojke med sitt lags tröja som omgiven av rustande poliser fick sig en upplevelse som knappast kan kallas trevlig.